Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
socialisterna visa ökad lifaktighet. I Turin utbröt i
aug. en våldsam strejk inom krigsindustrien, och
då efter dess undertryckande strejkledarna sändes
till fronten, fortsatte de där sin propaganda mot
ännu en krigsvinter. När så 23 okt. en kraftig
centralmaktsoffensiv började vid Caporetto,
ökades dess framgång afsevärdt därigenom, att
moralen sviktade hos en del af 2:a italienska
armén, och vid det återtåg, som nu följde, kunde
fienden endast med stora ansträngningar hejdas vid
floden Piave. Dessa händelsers politiska återverkan
blef ministären Bosellis fall (25 okt.). Orlando
bildade en ny samlingsministär (Sonnino utrikes-,
Meda finans-, Nitti skattkammar- och Bissolati
pensionsminister). Som öfverbefälhafvare aflöstes
(nov.) Cadorna af general Diaz. Fronten stadgades
(med stöd bl. a. af brittiska trupper); arméns
reorganisering bedrefs rastlöst och med framgång.
Ju närmare freden kom, desto mer framträdde
rivaliteten mellan italienare och jugoslaver
om fördelningen af det väntade segerbytet vid
Adriatiska hafvet. Inom regeringen företrädde
Bissolati härvidlag en moderat uppfattning, men
efter den stora katastrofen för centralmakterna i
okt.–nov. (stilleståndet i Padua 2 nov., italienarnas
intåg i Trento och Trieste 3 nov.) stegrades
nationalisternas kraf: de omfattade på historiska
grunder utöfver hvad Londonfördraget utlofvat nu
äfven Fiume, Spalato, Ragusa m. m. Bissolati afgick
29 dec. 1918 ur ministären för att kunna friare
förfäkta ett med nationalitetsgrundsatsen mera
öfverensstämmande, mot jugoslaverna försonligt
program. På Pariskongressen, där Orlando och
Sonnino voro I:s främsta delegerade, behärskades
deras hållning nästan helt af rivaliteten med
Jugo-Slavien, som där för en stor del af sina anspråk
fann energiskt stöd hos presidenten Wilson. Då denne
22 april i form af en vädjan till italienska folket
publicerade sin mening i Fiume-frågan, lämnade
Orlando och Sonnino demonstrativt Paris 24 april
och sökte i ett förtroendevotum af parlamentet nytt
stöd för sina kraf. De återvände emellertid till
Paris 5 maj, utan att ha lyckats utverka större
tillmötesgående för den italienska ståndpunkten. Då
detta snart blef tydligt, gaf kammaren ministären ett
misstroendevotum, och Nitti (se d. o. Suppl.) bildade
en ny koalitionsministär med Tittoni som
utrikesminister (till nov., då han efterträddes af
Scialoja). Freden med Österrike afslöts 10 sept. 1919
i S:t Germain-en-Laye (se d. o. Suppl. och Österrike,
sp. 232). I. erhöll Trentino och
Syd-Tyrolen upp till Brennerpasset ("Alto Adige",
med öfvervägande tysk befolkning); fördelningen af
de områden Österrike afträdde vid Adriatiska hafvet
återstod att göra. Denna ömtåliga fråga invecklades
ytterligare genom d’Annunzios besittningstagande
af Fiume 12 sept. och hans pompösa upprättande af
ett regentskap där (se d’Annunzio och Fiume, båda
i Suppl.).
Åren närmast efter Världskriget kännetecknades
i I. af stark misstämning och djupgående sociala
oroligheter. Kriget hade kräft oerhörda offer: vid
armén hade 462,391 man stupat och 953,886 blifvit
sårade, statsskulden steg vid 1918 års slut till
2,520 mill. lire, dyrtid och arbetslöshet förbittrade
stämningen bland arbetarna, hvilka dessutom hetsades
till våldshandlingar af anarkistiska och bolsjevikiska
uppviglare. De svaga och af ständigt skiftande parlamentariska kombinationer
beroende koalitionsministärerna förmådde ej med
nödig kraft häfda statens auktoritet. Nitti hade
i aug. 1919 genomdrifvit en ny rösträttsreform,
byggd på allmän rösträtt och proportionella
val. Vid nyvalen i nov. hade socialisterna och det i
jan. konstituerade katolska Italienska folkpartiet
(se d. o. Suppl.) betydande framgång; de förre
erhöllo 156, det senare ett 100-tal mandat mot de
liberala gruppernas 161. I Fiumefrågan aflöste
kompromissförslagen hvarandra utan resultat,
landets ekonomi undergräfdes genom de ständiga
strejkerna, som voro särskildt täta och långvariga
bland järnvägsmännen och ofta beledsagades af
upprörande våldsdåd. Då regeringen ej förmådde
upprätthålla ordningen, öfvertogs mångenstädes
denna uppgift af frivilliga, och småningom
organiserade sig dessa i väpnade sammanslutningar,
Fasci italiani di combattimento ("italienska
stridsknippen"), hvilkas stridsmetoder stundom föga
skilde sig från de röde orostiftarnas (se om denna
utveckling art. Fascism. Suppl.). Ministären Nitti
rekonstruerades ett par gånger (mars och maj 1920),
men föll definitivt i juni, och Giolitti bildade
då en ny koalitionsministär med grefve Sforza som
utrikesminister och Bonomi som krigsminister. Dess
utrikespolitik gick ut på att afveckla pågående
konflikter. Sålunda träffades aftal med Albaniens
nya regering om dess erkännande och de italienska
truppernas återkallande (aug.), äfven från Valona;
I. behöll endast den strategiskt viktiga ön
Saseno. För Grekland ställdes i utsikt återlämnande
af Tolföarna, och genom direkta förhandlingar med
Jugo-Slavien kom man omsider till en uppgörelse,
fördraget i Rapallo 12 nov. 1920. I. fick på sin
lott Görz, Gradisca, Trieste, Istrien och en liten
del af Krain med en strategiskt tillfredsställande
nordöstgräns. Det afstod däremot från norra Dalmatien
utom hamnstaden Zara och från öarna utanför kusten
utom Cherso, Lussin, Lagosta och Pelagosa. Genom
en landremsa söder om Volosca fick I. direkt
gräns till Fiume, som blef en oberoende hamnstad
(Stato di Fiume). Fördraget ratificerades i nov.,
och då d’Annunzio trotsade dess bestämmelser,
besattes staden af italienska trupper (dec.), och
d’Annunzio nödgades afresa (jan. 1921). Svagare var
Giolittis inrikespolitik. Visserligen genomdref
han mot socialistisk obstruktion upphäfvandet
af den från kriget bestående s. k. brödlagen,
som kostade staten 6 milliarder lire årligen för
att hålla "ett politiskt brödpris", väsentligt
understigande produktionskostnaden, men däremot
nödgades han sept. 1920 tolerera de strejkande
arbetarnas tilltag att i stor utsträckning besätta
fabrikerna och söka drifva dem för egen räkning (jfr
Giolitti. Suppl.) I fascisternas och kommunisternas
strider mot hvarandra afstod regeringen oftast af ren
maktlöshet från att ingripa. I hopp om att erhålla
ett arbetsdugligare parlament utskref Giolitti nyval
till maj 1921. Socialistpartiet, från hvilket ett
till Moskvainternationalen hörande kommunistparti
brutit sig ut, återkom åtskilligt svagare, och en
fascistgrupp på ett 30-tal tillhörde de valde, men i
öfrigt voro förändringarna i kammarens sammansättning
föga betydande. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
