Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isolysiner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
697
Isolysiner- Isostasi
Isolysiner. Se Hemolysiner. Suppl.
Isomaltos [-ås; af grek. ifsos, lika], kem.,
sockerart, C12 H22 Ou -f H2 O, består liksom maltos
f se d. o.) af 2 molekylrester glykos. E. Fischer har
erhållit isomaltosen syntetiskt; huruvida den uppstår
vid stärkelsens enzymatiska eller icke-enzymatiska
hydrolys, är ovisst. Isomaltosen kan spjälkas genom
emulsin och förhåller sig således som en /?-glykosid.
H- E.
*lsomeri, kem. Optisk isomeri (sp. 993) förekommer
äfven hos oorganiska föreningar och har påvisats hos
vissa föreningar af metallerna krom, kobolt, järn,
rodium och iridium.
Isomerisatiön (jfr I s o m e r i 1). Se vidare K
e-misk process.
Isonitrller (af grek. i’sos, lika), kem. Se Nitril.
*lsonzo. Den skarpt markerade terrängafskär-ningen
vid I., danad af en utlöpare åt s. af Juliska alperna
och dennas fortsättning åt s. ö., Karstpla-tån, var
vid Italiens inträde i Världskriget, i maj 1915,
befäst (delvis med provisoriska verk) och besatt
af österrikarna. Den sålunda bildade I.-fronten
blef under tiden juni s. å.-okt. 1917 föremål för
upprepade, med stora styrkor (arméer, armégrupper)
utförda, synnerligen hårda och förlustrika strider
(l:a-12:e I.-slagen) mellan de (i regel) anfallande
italienarna och de försvarande österrikarna, de
senare slutligen, då motoffensiven utfördes, verksamt
understödda af tyska trupper. Se Världskriget,
sp. 195, 196, 213, 214, 228, 229 och 230 och kartan
III. H. J-dt.
Isöpiska bildningar, geol. Se Heteropiska
bildningar. Suppl.
*lsopren är dets. som metylbutadién; se B u-tadién,
Suppl., och Gummifabrikation. Suppl.
lso’ptera, zool. Se Termiter, sp. 898.
180’pteryx, zool. Se Sjösländor.
lsoso’ma, zool. SePteromalidae.
Isospörse, bot. SeLycopodiales. Suppl.
Isostasi (af grek. i’sos, lika, och sta’sis, läge),
geol., jämviktstillstånd mellan jordskorpans
element. De olika elementen i jordskorpan (här
inlägges icke i uttrycket jordskorpa, att denna är
fast i förhållande till ett flytande underlag eller
inre, utan endast att det är den yttersta delen
af jordklotet. Se Jorden. Suppl.) förete inbördes
betydliga olikheter, och bland de egenskaper, som
sålunda äro olika, märkes egentliga vikten. Härigenom
blir massan ojämnt fördelad i jordskorpan, och
de olika delarna utöfva olika starkt tryck på sitt
underlag. Af många skäl antar man, att detta underlag
icke har större fasthet eller styfhet (rigi-ditet,
se d. o. Suppl.) än, att det i någon mån ger efter
för trycket. Experimentellt har man också påvisat,
att bergarter under ett från alla sidor verkande
tryck bli plastiska. Man drar däraf den slutsatsen,
att jordskorpans olika element så att säga uppväga
hvarandra och inta ungefär den nivå, som svarar
emot det tryck, som de hvar för sig utöfva på sitt
underlag; i jordskorpan råder sålunda närmast ett
slags jämviktstillstånd, isostasi. Den nivåyta i
jorden, där de olika elementen i jordskorpan utöfva
lika starkt tryck på sitt underlag och därigenom
hålla hvarandra i jämvikt och som utgör en gränsyta,
under hvilken jordklotets
olika "skikt" i vissa afseenden äro af ensartad natur
och från hvilken ensartade förändringar i massa,
eg. v., temperatur etc. fortgå mot jordens centrum,
har man benämnt den isostatiska utjämningsytan. Man
har beräknat, att dennas läge är omkr. 120 km. under
den nuv. hafsytan på jorden. Vid förflyttningar af
massa på jordytan och i jordskorpan, hvilka kunna
förorsakas antingen af exogena krafter, såsom
att denudationen under kontinentala förhållanden
bortför material från ett landområde och af lagrar
detsamma i hafvet utanför, eller af endogena
krafter, t. ex. genom ett vulkanutbrott eller en
bergskedjeveckning, rubbas jämvikten, och denna
rubbning framkallar kompenserande rörelser i
angränsande delar af jordskorpan. Den allmänna
fördelningen af massan i jordskorpan uttryckes
enklast genom tyngdkraftens intensitet och mätes
lättast genom observationer af sekundpendelns längd
eller lodlinjens afvikelse, och härigenom kan
man konstatera, att på vissa ställen förekommer
öfverskott af massa och på andra ställen brist,
jämfördt med hvad som beräknats vara det "normala"
för ifrågavarande ställe på jorden. Jämförelser af
den bild, som kurvorna för lika stora afvikelser i
tyngdkraften, isogammerna (se d. o. Suppl.) eller
isanomalerna, lämna, med geologiska kartor ge ofta
tydligt och bestämdt vid handen, att ett bestämdt
samband förefinns dem emellan. De största anomalierna
förekomma i allmänhet inom områden, där relativt
nyligen jordskorpsrörelser egt rum och sålunda
isostasien ännu icke blifvit återupprättad. Till
och med för Fennoskandia, som ju för icke länge
sedan, i glacial och post-glacial tid, undergått
nivåförändringar (se T. F. Jamieson. Suppl.),
företer tyngdkraften vissa anomalier, som ange en
oregelbunden fördelning af massan. Redan på 1850-talet
upptäckte man under trigonometriska mätningar i
Indien, att lodlinjens afvikelse var mycket mindre
än beräknadt. Engelska forskare, sir George Airy och
J. H. Pratt, förklarade detta så, att massan under
bergen var så mycket mindre än, hvad beräkningen
fordrade, och att där förefanns ett deficit, en
brist af massa. Särskildt den senare lade vikt på
den kompensation, som bristen på massa i jordskorpan
under bergskedjan gaf mot det synliga of verskottet af
massa i själfva bergskedjan. 1892 införde C. E. Dutton
(se d. o. Suppl.) termen isostasi för den princip,
att vikten af massan under ett visst element af
jordskorpan af tillräcklig storlek tenderade att
få samma värde som massan af ett annat element af
liknande storlek och att detta åstadkoms genom ett
utjämnande af trycket genom förflyttningar af massa på
lägre nivåer i jordskorpan. Denna teori har haft stor
betydelse för diskussionen af problem, som beröra
frågor om jordskorpans byggnad, och kommer säkert
att behärska de tydningar, som under den närmaste
tiden komma att göras af bl. a. nivåförändringarna
och bergskedjebildningen. - Någon skiftning finns i
den betydelse, under hvilken termen isostasi används
af geodeter och geologer. De förre betona väsentligen
själfva jämvikts- och kompensationsförhållandet, medan
de senare lägga största vikten på den tendens, som
hvarje massförflyttning har att genom förändringar af
tyngden i grannskapet kompensera sin egen verkan. Se
A. G. Högbom, "Om jordskorpans rigi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
