Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herbarium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
Herbarium-Herbert
366
(ty. wappenkunst), som behandlar de ur den teoretiska
heraldiken härledda reglernas tillämpning vid
heraldiska bildframställningar.
Heraldikens källor indelas i skriftliga källor
och bildkällor. De skriftliga källorna kunna
vara a) arbeten af historisk natur (annaler,
krönikor, urkunder m. m.), där författaren vid
framställningen af de historiska händelserna lämnar
uppgifter rörande bruket af vapen; b) poetiska
berättelser, där diktaren besjunger riddarväsendet;
flera af dessa äro s. k. minnesånger (se d. o.); c)
vapenböcker, såväl dylika med bildframställning som
de va-penbeskrifvande (utan bild), se Vapenbok. -
Till bildkällorna höra sigill, mynt, sköldar,
bild-framställningar i böcker (hit höra äfven de
ofvan nämnda med bilder försedda vapenböckerna),
skulpturer i sten och trä (arkitektur, grafstenar,
begraf-ningsvapen, möbler, husgeråd m. m.).
Heraldiken, som nära sammanhänger med sigillo-grafien
(se Sigill), hör liksom denna till de historiska h
j alp vetenskaperna. Genom förekomsten af ett vapen
kan man få uppgift om, till hvilken släkt eller
person det vapenprydda föremålet bör hänföras, från
hvilken tid och från hvilket land det förskrifver
sig. Tidsperioden anges af vapnets stil och landet
af dess typ. Heraldiken är dessutom af stor betydelse
för genealogien, kultur-och konsthistorien.
Heraldisk litteratur. Från medeltidens härolder har
icke mycket af skriftlig kvar-låtenskap bevarats
till våra dagar. Det mesta, som återstår, är af
poetisk natur. Utom Gelres diktsamling (se Vapenbok)
märkas Johan Hollants poetiska anteckningar öfver
adliga släkter i Bajern, fullbordade under kejsar
Sigmund (1433-37). Den första heraldiska lärobok,
som bevarats från medeltiden, är Clément Prinsaults
"Un traité du blason du XV:e siécle" (förf. 1416,
tryckt hos Douet d’Arcq, "Revue archéologique", bd 15,
Paris, 1858). Af mindre värde är härolden Sicillos
"Le blason des couleurs" (skrifven omkr. 1435). Bland
senare arbeten märkas Hiérosme de Bara, "Le blason
des armoiries" (Lyon, 1511), Jean Lautte, "Le jardin
d’armoiries" (Gent, 1567), Sylvester Petra Sancta,
"Tesserae gentilitise" (rikt illustrerad; Kom,
1638). Ett afsevärdt framsteg visar den heraldiska
litteraturen med jesuiten Claude Fran-cois Menestriers
läroböcker, utg. mellan 1658 och 1691. Han lämnar
alla fantasier, som mer eller mindre kännetecknat
föregående författare, och behandlar vapnen rent
vetenskapligt. Hans arbeten äro rikt försedda med
goda illustrationer. Ett stort fel är likväl,
att hjälmprydnaderna ej behandlas. Mest kändt
af hans arbeten är "Le véri-table art du blason"
(Lyon, 1658). Vidare märkes Philip Jacob Spener,
"Insignium theoria" (Frankfurt, 1690). Under
1700-talet ökas antalet af heraldiska arbeten
betydligt. Särskildt märkas Jean Baptiste Duchesne,
"La science de la jeune noblesse" (Paris, 1729-30),
Louis Chazot de Montigny, "Dictionnaire héraldique"
(1748), Joh. Christoph Gatterer, "Abriss der heraldik"
(1765) och "Praktische heraldik" (1791), det sista ett
mycket förtjänstfullt arbete. Af modernare heraldiska
arbeten märkas för Tyskland Otto Titan von Hefner,
"Handbuch der theoretischen und prak-tischen heraldik"
(1861-63), Gust. Seyler, "Ge-
schichte der heraldik" (1885-89), Max. Gritz-ner,
"Handbuch der heraldischen terminologie" (1890),
H. G. Ströhl, "Heraldischer atlas" (1899);
för Frankrike Charles Grandmaison, "Dictionnaire
héraldique contenant 1’explication et la description
des termes et figures usités dans le blason" (1852),
Gourdon de Genouillac, "Grammaire héraldique" (1853),
L. A. Duhoux d’Argicourt, "Alphabet et figures de tous
les termes du blason" (1899), och 0’Kelley de Galway,
"Dictionnaire de la science de blason"; för England
Fox Davies, "A complete guide to heraldry" (1909),
ett utförligt och framstående arbete. Mindre,
men goda handböcker äro W. H. St. John Hope,
"Grammar of english heraldry" samt "Heraldry for
craftsmen and designers" (1913). Skotsk heraldik
behandlas i Francis J. Grant, "Manual of heraldry"
(1914). För Danmark må framhållas den uttömmande
och synnerligen väl uppställda P. B. Grandjean,
"Dansk heraldik" (1919). Om äldre svenska
arbeten se hufvudarbetets art. Heraldik och
Vapenbok. Dessutom märkas H. Fleetwood, "Handbok
i svensk heraldik" (1917), J. Kleberg, "Heraldiskt
lexikon öfver å svenska Riddarhuset introducerade
ätter" (1919), och H. Toll, "De äldsta svenska
konungavapenbilderna och tre-kronors-vapnet" (1919).
H. F-d.
* Herbarium. En öfversikt af herbariernas uppkomst
och utveckling meddelas i Otto Gertz, "Christopher
Rostii herbarium vivum i Lund. Nordens äldsta samling
af pressade växter" (i "Nordisk tidskr." 1918). Det
största herbariet torde finnas i Kew (se d. o.),
därnäst kommer troligen herbariet i Berlin. Svenska
Riksmuseets herbarium innehåller omkr. 800,000
exemplar. De Candolles herbarium i Geneve torde
vara den värdefullaste privata växtsamlingen;
den innehöll 1880 nära 300,000 exemplar.
G. L-m.
’Herberay des Essarts, N. d’, dog omkr. 1557.
Herbert [h^bot], George Edward Stan-hope Molyneux,
5:e earl af Carnarvon, son till den 4:e earlen
af Carnarvon (se Herbert 8, sp. 489), arkeolog,
konstsamlare, f. 26 juni 1866 i England, d. 5 april
1923 i Kairo (begrafven på sitt gods Highclere castle
nära Newbury), började under rekonvalescenstiden
efter en svår bilolycka som tidsfördrif studera
egyptisk arkeologi, och i förening med den redan
förut som skicklig utgräfvare bekante Howard C a
r-t er (f. 1873) företog han 1907-11 vidlyftiga,
men ej särdeles gif vande utgräfningar i Egypten,
hvilkas resultat nedlades i det präktiga, utmärkt
illustrerade verket Five years’ explorations ät
Thebes (1912). Vid fortsatta utgräfningar påträffades
1915 Ame-nofis I:s graf och under vintern 1916-17
en för drottning Hatschepsut afsedd, men aldrig
använd grafanläggning. Under senare år hade earl
Carnarvon haft sin uppmärksamhet riktad uteslutande
på den nu så ryktbara Konungarnas dal vid Tebe. Där
hade något tidigare amerikanske mecenaten Th. Davis
låtit anställa en rad utgräfningar, hvarigenom
bl. a. Hatschepsuts, Thotmes IV:s, Horem-hebs och
Menephtahs grafvar upptäcktes, hvarför utsikterna att
återfinna ytterligare kungagrafvar där voro skäligen
minimala. Trots detta lät earlen icke afskräcka
sig. Hans ihärdighet och enorma ekonomiska insatser
belönades 5 nov. 1922 med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
