Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Govekar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norra tillhör Tjecho-Slovakien. – 3. Stad, tillhör
fortfarande Ungern.
Gran, blixtfyr i Bottenhafvet på ön G. utanför Gnarp,
på 62° O7 55" n. br. och 17° 38’ ö. lgd fr. Gr., med
ett 11,3 m. högt torn. Lågans höjd öfver medelvatten
är 30 m., ljusstyrkan 2,700 hlj., lysvidden 16
bågminuter. Uppförd 1886.
E. A-t.
Gran, härad och pastorat n. om Kristiania, Opland
fylke (före 1919 Kristians amt), Norge. 351,82
kvkm. 4,559 inv. (1920). Jordbruk och skogsbruk.
K. G. G.
*Gran, G. von der Lippe, begärde och fick 1919 afsked
från professuren. Af hans senare verk må nämnas Det
19. aarhundredes tilblivelse (hittills 2 bd, 1910-11,
behandlande J. J. Rousseau), Bj. Björnson (1910),
Norsk aandsliv i 100 åar (3 bd, 1915-19) och Fremmed
aandsliv (1920), som innehålla smärre uppsatser,
och Henrik Ibsen (2 bd, 1918). 1914 uppsatte han
"Edda. Tidsskrift for nordisk litteraturforskning",
som han redigerar. G. är en liffull och spirituell
essayist och har haft stor betydelse för det
litteraturhistoriska studiets utveckling vid
Kristiania universitet. Mycket uppskattad som
föreläsare, har G. flera gånger som föredragshållare
besökt Sverige.
Granadus y Campifia [-ädas i kampi’nja], En-rique,
spansk tonsättare, f. 1868 i Lerida, d. 1916 (vid
engelska ångaren "Sussex’ " torpedering i Kanalen),
var som pianist framstående genom färgrikt och
sångbart spel och stod äfven såsom kompositör jämte
I. Albeniz (se denne. Suppl.) i främsta ledet af den
ungspanska skolan. En nationell ton framklingar varmt
i hans verk: operor (bl. a. Lyliana och Los majos
enamorados), symfoniska dikter, pianostycken (danser,
marscher, lyriska tonbilder), folkliga visor m. m.
E- F-t.
*Granat. 1. Vid landartilleriet har granaten
under och efter Världskriget till följd af
förbättrad konstruktion fått en väsentligt ökad
betydelse. Den äldre med svartkrut fyllda granaten
har helt utträngts af brisansgranaten, hvarjämte
under Världskriget tillkommit en ny granattyp,
gasgranaten. Brisansgranaten, numera enbart
benämnd granat, klassificeras efter konstruktion
och verkningssätt vanligen i pansargranat med dess
modifikation halfpansargranat samt mingranat
och spränggranat, de två senare förhärskande
vid landartilleriet. Mingranaten har stor
sprängladdning (20–25 proc. af projektilvikten)
samt är hufvudsakligen afsedd för direkt minverkan
vid nedslaget, hvarvid i regel en fördröjare
(se d. o.) hindrar sprängladdningen att detonera
(se Detonation), tills tillräcklig
inträngning skett. Spränggranaten har mindre
sprängladdning (omkr. 10 proc. af projektilvikten)
samt är hufvudsakligen afsedd att verka genom
kringslungade sprängstycken. För höjande af
denna s. k. splitterverkan användes redan före
Världskriget dubbelrör, hvarigenom detonation kunde
erhållas före nedslaget i luften (se Luftkrevad),
eller ock fördröjare, som vid flack bana föranledde
detonation efter nedslaget äfvenledes i luften
(se Nedslagseld). Under Världskriget uppfanns
ett nytt sätt att höja splitterverkan. Man
försåg spränggranaten med ett mycket känsligt
nedslagsrör, hvilket förorsakade detonation i själfva
nedslagsögonblicket, innan minsta inträngning hunnit
ske, och därigenom undvek man olägenheten, att
splitter gingo förlorade i marken. Dessa rör ha i hög
grad bidragit till att öka granatens betydelse. –
Gasgranaten (jfr Gastjänst. Suppl., och
Världskriget, sp. 263) är en tunnväggig stålgranat,
hvars inre hålighet till större delen upptages af ett
giftämne i fast eller flytande form, under det att
af brisant sprängämne bibehållits endast så mycket,
som erfordras för projektilgodsets söndersprängande
och giftämnets kringspridande. Giftämnet förflyktigas
efter kringspridandet med olika hastighetsgrad,
beroende på ämnets art. Så t. ex. hade den under
Världskrigets senare del mycket använda s. k. yperiten
(senapsgasen) relativt ringa flyktighet och kunde i
flera dagar göra det förgasade området otillgängligt
(se Giftgaser. Suppl.). Gasgranater användes under
Världskrigets senare del af alla de krigförande
makterna och ha efter kriget bibehållits oaktadt den
vid Haagkonferensen 1899 träffade öfverenskommelsen
att ej använda dylika projektiler. Om eldgranat,
gevärsgranat, handgranat och rökgranat se dessa
ord. Suppl. – 2. Se fig. 11 och 16 i art. Ädelstenar.
G. af Wdt.
Granatharpun. Se Harpun.
Granatkastare, artill., en för strid på nära håll
afsedd kastpjäs (se d. o.) af ungefär samma typ som
de gamla mörsarna (jfr Mörsare). Föregångare,
ehuru af mycket primitiv beskaffenhet, förekommo
redan i rysk-japanska kriget 1904-05, men
Svensk granatkastare af 1918 års modell, med tung
vinggranat.
det var först under Världskriget, som granatkastare
kommo i allmänt bruk. Principen för vapnets
konstruktion är, att man genom att uppge krafvet
på stor skottvidd velat åstadkomma en pjäs, som
i sig förenar de eljest mot hvarandra stridande
egenskaperna, stor verkan (tung projektil) och stor
rörlighet (liten pjäsvikt). Under Världskriget nöjde
man sig i allmänhet med en skottvidd af 800-1,000
m. Efter kriget ha anspråken på skottvidd stegrats
till omkr. 2,000 m. Samtidigt ha granatkastarna på
en del håll gjorts söndertagbara, så att de kunna
uppdelas i bärbara bördor. Nedanstående siffror ge
ett begrepp om granatkastarnas viktigaste egenskaper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
