Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1109
Fysik
1110
observatörer, bl. a. A. H. Bucherer (1908- 09),
Cl. Schaefer och G. Neumann (1914 -16), Ch. E. Guye
och Ch. Lavanchy (1916), undersökt elektronmassans
beroende af hastigheten hos katod- och /J-strålar
samt tryggat giltigheten af den Lorentz-Einsteinska
formeln. Einsteins speciella relativitetsteori (se
d. o.; jfr Einstein. Suppl.) är numera nästan utan
gensägelse allmänt accepterad så tillvida, att man
anser den leda till formellt riktiga slutsatser om de
fysikaliska realiteter den behandlar. Många forskare
mena emellertid fortfarande, att dessa realiteter
på ett mera tilltalande sätt böra kunna tolkas med
bibehållande af den Euklideiska rumsuppfattningen och
en absolut tid. Einsteins allmänna relativitetsteori,
som omfattar äfven gravitationen, synes ju ha i
viss mån erhållit astronomisk bekräftelse (särskildt
ljusstrålarnas krökning nära solkanten, observerad vid
solförmörkelserna 1919 och 1922). Dess matematiska
form står emellertid fortfarande under diskussion
bland teoretikerna.
Den ofvan nämnda dristiga användningen af
kvanthypotesen vid behandlingen af olika problem
härrör tidigast från Einstein. Han tolkade (1905)
Plancks strålningslag på det sättet, att icke blott
utbytet af energi mellan atomer och strålning sker
i form af k vänta, utan att dessa kvanta själfva
existera redan i strålningen i vakuum. Från denna
utgångspunkt kom han omedelbart till den efter honom
uppkallade lag för den fotoelektriska effekten, som
uttalar, att de vid belysningen utsända elektronernas
maximala rörelseenergi är proportionell mot liv. Till
följd af de stora experimentella svårigheterna
vid lagens pröfning blef det först Millikans
på långvarigt förarbete grundade undersökningar
(1914-16), som otvetydigt ådagalade riktigheten
af Einsteins formel och, kan man säga, därigenom
bragte kvant-teorien till seger i den allmänna
vetenskapliga opinionen. Att lagen gäller äfven för
den sekundära elektronstrålning, som utlöses genom
röntgenstrålar, följer af dessa strålars identitet med
ljus af mycket kort våglängd samt har experimentellt
verifierats senast och noggrannast af M. de Brogli e
(1921). Också vid den omvända processen, utlösningen
af ljus eller röntgenstrålar genom elektronstöt, har
man experimentella bevis för, att sambandet mellan den
maximala utsända strålningsfrekvensen och elektronens
rörelseenergi följer samma lag. Inom optiskt område
har detta bevis lämnats af J. Franck och G. Hertz
(1914) samt B. D a vis och F. S. Goucher (1917), vid
röntgenstrålar af W. D u an e och F. L. H u n t (1915)
m. fl. Dessa undersökningar lämna äfven bekräftelse
på den Bohrska atomteorien (se nedan). Innan denna
något närmare beröres, må nämnas, att Einstein (1907)
införde kvantteorien på ett nytt område, läran om
fasta kroppars specifika värme, och därmed erhöll
en förklaring på afvikelserna från Dulong-Petits
lag. Tankegången har teoretiskt fullföljts af
P. Debye, M. Born och T h. v. K å r m å n m. fi. (från
1912). Experimentella undersökningar af specifika
värmet vid låga temperaturer ha (från 1910) utförts
af W. N e r n s t och hans lärjungar för pröfning af
Nernsts termodynamiska sats och lagt i dagen en med de
ofvannämnda teorierna i stort sedt stämmande
temperaturvariation hos atomvärmet.
Sin dominerande ställning inom nutidens fysik har
emellertid kvanthypotesen fått i och med, att N. B
o h r (se d. o. 2. Suppl.) 1913 kombinerade den med
Rutherfords, på undersökningar öfver a-strålars
spridning fotade, kärnmodell för atomerna (se
Atommodell. Suppl.). Den Bohrska atomteorien har visat
sig kunna på ett märkvärdigt exakt och fullständigt
sätt sammanfatta och förutsäga fysiska och kemiska
lagar inom olika områden. Dess första triumf gällde de
förut gåtfulla aritmetiska lagarna för spektra, hvilka
vid de båda lättaste ämnena, vätgas och helium, kunnat
exakt härledas ur teorien. Denna har visat sig kunna
redogöra äfven för linjernas finstruktur, sådan denna
uppmätts af F. P äsch e n, sedan A. S o inni e r f e l
d på elektronernas rörelse i den Bohrska atommodellen
tillämpat (den speciella) relativitets-teorien. De
ofvan omnämnda undersökningarna af Franck och
Hertz, Davis och Goucher m. fl., öfver långsamma
elektronstrålars absorption och den därmed i samband
stående ljusemissionen ha, liksom Francks försök
med genom elektronstötar åstadkommet metastabilt
helium, stått i öfverensstämmelse med Bohrs teori
och lämnat några af de vackraste bevisen på dess
styrka. Den af J. Stark (1913) experimentellt funna
uppdelningen af spektral-linjer genom ett elektriskt
fält (Starkeffekten} har (1916) af P. Epstein och K. S
c h w a r z-s c h i l d inrangerats inom teorien. En
för bedömandet af teoriens "sanningsvärde" ganska
viktig sak är, att Bohr genom sin korrespondensprincip
kunnat i viss mån, om också blott formellt, vinna
anslutning till den klassiska elektrodynamikens läro-
En af de viktigaste tillämpningarna af den
Ru-therford-Bohrska atommodellen har gjorts vid
tolkningen af röntgenspektra. Den moderna utvecklingen
på detta område förbereddes (1908-12) genom C. G. B
a r k l a s (se denne. Suppl.) undersökningar
öfver de kemiska elementens olika karakteristiska
röntgenstrålning, men tog sin egentliga början
1912, då M. von Laue kom på den geniala idén att
söka påvisa strålarnas diffraktion med hjälp af
kristallgitter. Laues uppslag fullföljdes af W. H. och
W. L. B ragg (se dessa. Suppl. och Röntgenstrålar),
hvilka förde röntgenforskningen ett godt stycke framåt
längs båda de hufvudlinjer, där den sedan fortgått:
en fysikalisk, behandlande strålarna själfva, och
en kristallografisk, åsyftande kristallstrukturers
bestämmande med strålarnas tillhjälp. De främste
experimentelle forskarna på den fysikaliska linjen,
utom de ofvan nämnde, ha varit H. G. J. Mo-seley
(stupad i kriget 1914), som upptäckte en
fundamental lag för sambandet mellan våglängderna
och det utsändande elementets ordningsnummer i
periodiska systemet, och M. Siegbahn, som utarbetat
precisionsmetoder för våglängdsbestämningen och
framgångsrikt utforskat röntgenspektra. Från den
optiska sidan ha T h. Lyman (1917) och R. A. Millikan
(1921) afsevärdt närmat sig det område af korta
våglängder, som röntgenstrålarna upptaga.
Utvecklingen af röntgenområdet skedde i bön’an utan
kvantteoriens stöd, men något senare har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
