Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerås revir ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klarligt, att Små Antillerna blefvo skådeplatsen
för mer eller mindre vällofliga sjöexpeditioner,
som utgingo från västra Europas sjöfararstater,
Frankrike, Holland och England (se
Flibustiär). Om Sveriges försök till
handelsförbindelser med V. se Västindiska kompaniet.
Särskildt visade sig fransmännen och
engelsmännen energiska. De förre satte sig (efter 1626)
fast på S:t Christophe, Guadeloupe och
Martinique, de senare (efter 1627) på Barbados,
Antigua, Nevis och Montserrat. Holländarna höllo sig
endast till S:t Eustatius och Saba i n. v. I själfva
verket är det just de nämnda tre europeiska
nationerna, som ännu ha besittningar kvar i V. Det
spanska väldet upphörde där 1898; Sveriges
besittning af S:t Barthélemy (se Barthélemy)
var endast en episod (1784–1878), och
Dansk-västindiska öarna (se d. o.) försåldes dec. 1916 till
Nord-Amerikas förenta stater. En själfständig
ställning inta de båda största af Antillerna, Cuba
och Haïti. Den förra ön är egen republik, dock
intimt ekonomiskt knuten till Förenta staterna.
Den senare är uppdelad i två stater, en västlig
negerrepublik, Haïti (se d. o. 2), samt en östlig
mulattrepublik, Santo Domingo (se
Dominikanska republiken). Alla öfriga öar äro
i främmande ego. Mest omfattande äro de
brittiska besittningarna. De uppdelas i 6 hvar för
sig styrda distrikt, nämligen 1. Bahama-öarna,
omfattande nämnda ögrupp utom de
sydligaste Caicos- och Turks-öarna (se d. o.), hvilka
hänförts till 2. Jamaica med Cayman-öarna
(se d. o.); 3. Barbados; 4. Leeward-öarna
(Virginiska öarna, S:t Kitts, Nevis,
Antigua, Montserrat och Dominica);
5. <sp>Windward-öarna<sp> (Santa Lucia, S:t Vincent,
Grenadines och Grenada); 6. Trinidad med
Tobago (se d. o.). Det franska V. omfattar de
båda största af Små Antillerna Guadeloupe
(se d. o.) och Martinique (se d. o.); under
den förra höra 5 smärre öar eller ögrupper:
Marie-Galante, Les Saintes, La Désirade, S:t Barthélemy
och S:t Martin (hälften). Hollands besittningar
sammanfattas till guv. Curaçao (se d. o.) och
utgöras af de små öarna i n. S:t Eustatius, Saba
och S:t Martin (hälften) samt de större öarna
utmed Syd-Amerikas kust Curaçao, Bonaire och
Aruba. Sedan 1898 eger Förenta staterna i V.
det då af Spanien afträdda Puerto Rico (se
d. o.) med kringliggande öar (Mona i v., Vieques
och Culebra i ö.) och sedan 1917 de genom köp
förvärfvade forna dansk-västindiska öarna S:ta
Cruz, S:t Thomas och Sankt Jan, nu kallade
Virginiska öarna. Återstoden af Små
Antillerna, mellan Trinidad och Bonaire
(Margarita, Tortuga m. fl.), tillhör förbundsrepubliken
Venezuela.
V. har spelat en ganska märklig roll i världens
ekonomiska historia. Det var det första egentliga
fältet för de europeiska nationernas
kolonisationsverksamhet och blef skådeplats för de första
inbördes slitningarna dem emellan liksom också för
plantageslafveriets stora sociala, omsider
misslyckade, experiment. I början sökte man blott efter
ädla metaller, men då länderna ej uppfyllde de
högtspända förväntningarna, försummades de, tills
omsider plantagekulturen infördes med från Afrika
importerade slafvar som arbetare. Under dess dåv.
blomstringstid (omkr. midten af 1700-talet) gaf
V. det mesta tillskottet till världens behof af
socker, kaffe och bomull. Då slafveriets
ohållbarhet trädt i dagen, genomgick V. en svår
ekonomisk kris. Detta inträffade emellertid vid olika
tider för de olika delarna (negerrevolution på
Haïti 1801, slafveriets upphäfvande i de engelska
kolonierna 1838, i de danska 1847, i de franska
1848, i de holländska 1863 och i de forna spanska
1887). Sedan denna tid har V. småningom åter
fått sin ekonomiska betydelse stegrad, bl. a.
därigenom, att odling af nya växter införts (bananer,
ananas, kakao m. m.). Den gamla
hufvudprodukten, sockret, har dock alltjämt bevarat försteget
och torde äfven för framtiden ha utsikt att göra
det. Ett slags nytt socialt experiment för att
ersätta det förlorade slafarbetet har man på de
engelska kolonierna gjort genom att införa indiska
kulier som lönarbetare. Så vidt man kan döma,
har det slagit väl ut; de indiske arbetarna ha
visat sig ovanligt vakna och intelligenta. Den
indiska befolkningen på Trinidad och Tobago
utgjorde 1911 129,300 pers. af en totalbefolkning
om 333,552.
Litt.: Fiske, "History of the West Indies"
(1899), Dodsworth, "The book of the West
Indies" (1904), Aspinall, "The british West Indies"
(1912), Johnston, "The negro in the new world"
(1910), Dumoret, "Au pays du sucre" (1902), och
Benjamins-Snelleman, "Encyclopaedie van
Nederlandsch West-Indië" (1914–17).
A. N-d.
Västindiska kompaniet, Svenska. Flera
gånger under 1700-talet hade man tänkt öppna direkt
handel mellan Sverige och Västindien, men då
kolonialmakterna vanligen icke tilläto främmande
makters fartyg att anlöpa deras kolonier, blef det
omöjligt att utföra denna plan. Så erhöll
handelshuset Abr. och Jakob Arfwedson & c:o 2 dec.
1745 privilegium på en dylik handel, men spanska
sändebudet i Stockholm framlämnade en så skarp
protest emot företaget, att firman afsade sig
privilegiet. Kommerskollegium uppmanade då andra
handlande att anmäla sig för att erhålla en sådan
oktroj, men ingen gjorde det. Under
nordamerikanska frihetskriget blef dock i början af
1780-talet handeln på fyra västindiska orter tillåten,
och K. M:t beviljade då alla svenska fartyg, som
därifrån hemförde varor, vissa tull-lindringar och
andra förmåner. Men sedan Sverige genom
traktaten 1 juli 1784 erhållit S:t Barthélemy, kunde
man vänta, att västindiska handeln skulle taga
större fart. Statssekreteraren Liljencrants föreslog
i rådet 30 aug. s. å., att ett bolag skulle inrättas
för att drifva handel på den nya kolonien, och
31 okt. 1786 utfärdades privilegier på 15 år,
räknade från 1 jan. 1787, för Västindiska kompaniet
att idka handel och sjöfart på S:t Barthélemy och
öfriga till Västindien hörande öar samt Nord-Amerika.
Enligt oktroj en skulle konungen till en
början utse direktörer. Den nödiga fonden skulle
uppbringas genom subskription. Kompaniet fick
rätt att befrakta så många skepp det ville, och
dessa skulle i de västindiska farvattnen få använda
kronans flagg. De skulle afsegla från Stockholm,
där hufvudkontoret skulle vara, eller Göteborg
samt äfven lossa på något af dessa ställen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
