Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verona - Verona, Guido de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stammar äfven denna från 1100-talet, men de
hufvudsakligaste partierna äro af yngre datum,
från 1300-talet. Den rymliga S. Fermo maggiore
(i östra delen) var urspr. dubbelkyrka i romansk
stil (1100-talet), hvars öfverkyrka på 1300-talet
förändrades till gotisk. Dess konstskatter (målningar
af Pisanello m. fl.) äro betydande. I närheten
ligger dominikankyrkan S. Anastasia (uppf. 1290—1323
och 1422—81); den är särskildt anmärkningsvärd
för sina efter en genomförd plan målade dekorationer
(målningar af Pisanello och Liberale da Verona); på
piazzan vid kyrkan Paolo Veroneses staty (1888). På
den lilla S. Maria anticas gård (strax vid Piazza
Dante) ligga familjen della Scalas mausoléer,
af hvilka de förnämsta äro Can grandes (d. 1329),
Mastino II:s (d. 1351) och Can Signorios (d. 1375;
fig. 6). Palatsen i V. tillhöra två olika typer:
en från tiden före stadens eröfring af Venezia,
ädla och enkla i anläggningen och i allmänhet byggda
af rödt tegel, med en i bottenvåningen af öppna
arkader omgifven gård, samt en yngre typ, lånad
från Venezia. Exempel på den förra är Palazzo della
ragione, från 1100-talet, på den senare Pal. del
consiglio (fig. 3; uppf. 1476—93 af Giocondo) med
loggia samt statyer och byster af berömda veronesare
från äldre och nyare tid. Till samma typ höra äfven de
af Sanmicheli på 1500-talet byggda palatsen Bevilacqua
och Canossa (bägge vid Corso Cavour) och Pompei (i
Veronetta), det sistnämnda nu tillhörigt staden och
innehållande ett museum, Museo civico (se afbildning
i art. Sanmicheli), med målningar, skulpturer, mynt,
antikviteter och naturvetenskapliga samlingar. Liksom
i Venezia ha många af 1600-talets palats fasaderna
beklädda med stuck och rikt prydda med stora
freskomålningar, ofta af framstående mästare. I
och omkring staden finnas ännu många romerska
fornlämnmgar, och det af Scipione Maffei sammanbragta
och beskrifna antikvitetsmuseet (Museo lapidario
vid Piazza Brá), innehåller samlingar af romerska,
grekiska och arabiska inskrifter, reliefer, kärl och
statyer, gammalkristna sarkofager m. m. Den gamla
romerska amfiteatern (fig. 5; uppförd omkr. 290), i
tyska sagan bekant som Didriks af Bern (Teoderik den
stores) hus, är af marmor och oval till formen, 152
m. lång, 123 m. bred och 32 m. hög; den kunde rymma
omkr. 25,000 sittande åskådare. Endast 4 arkader
återstå (efter jordbäfningen 1814) af yttermuren
("ala"), som hade tre våningar, och alla sätena i
det inre äro af yngre datum. Rester finnas äfven af
stora bad och (i Veronetta) af en romersk teater,
från Augustus’ tid, som från 1904 ff. genom stadens
försorg lagts i dagen efter P. Mongas gräfningar
(1834—61). 1884—86 anträffades under katedralen
delar af en mosaikstenläggning, härrörande från 400-
och 500-talen. V. är säte för provinsens prefekt,
biskop och tribunal, har målar- och bildhuggarakademi,
det ofvannämnda Museo lapidario och Museo civico,
stadsbibliotek (med mer än 200,000 bd och 3,000
handskrifter), kapitelbibliotek (omkr. 30,000 bd),
arkiv (öfver 60,000 pärmbref), observatorium, 3
teatrar, kungl. och biskopligt lyceum och gymnasium,
tekniskt institut, döfstuminstitut m. m. Handeln med
vin, siden och spannmål är betydande. Äfven industrien
är omfattande. Stadens
vapen och flagga är ett gult kors i blått fält. V. har
sedan gammalt haft betydelse som fästning. Teoderik
hade sin fasta borg på kullen S. Pietro vid vänstra
stranden af Adige. I nyare tid har denna egenskap
af fästning varit skarpt utpräglad; under den
österrikiska tiden till 1866 var V. af den största
strategiska betydelse, i det att staden utgjorde
en hufvuddel i den s. k. fästningsfyrkanten, som
behärskade öfre Italien och tillika fr. s. bildade
nyckeln till Tyrolen. Den från 1500-talet härstammande
bastionerade enceinten har nu öppnats i s. ö.,
där Adige anses erbjuda tillräcklig säkerhet mot
våldsamt anfall. I n. ö. behärskas enceinten af det
på 1300-talet byggda kastellet San Felice. På högra
stranden är staden på 1—2 km. afstånd omgifven af en
rad 1848—49 byggda verk, och framför dem på omkr. 4
km. afstånd ligger i ö. en grupp fort: S. Michele,
Ca-Bettina, Montorio och Preare; i n. ligga på Monte
Gaina forten S:ta Sofia, S. Leonardo och S. Mattia
jämte en del mindre anläggningar. V. är säte för 3:e
armékårens generalkommando. — Ingenting är kändt
om stadens historia, förr än den 89 f. Kr. blef
romersk koloni med namnet Augusta. Dess bördiga
omgifningar, dess läge vid föreningen af flera stora
vägar och den naturliga styrkan i dess läge (till
2/3 af sin omkrets försvarad af Adige), allt bidrog
att göra V. till en af de rikaste och viktigaste
städerna i norra Italien, ehuru dess omfång inom
murarna ej var stort. Kvarstående rester af dessa
och portarna visa genom inskrifter, att de härröra
från senare hälften af 200-talet. V. är skalden
Catullus’ födelseort. Äfven under den följande
gotisk-lombardiska tiden hade staden stor betydelse
och var östgotakonungen Teoderiks älsklingsstad, som
i folksagan fick namnet Bern (se Didrikssagan). Ehuru
V. i likhet med öfriga städer i norra Italien led
mycket under de guelfisk-ghibellinska striderna,
då det en tid behärskades af tyrannen Ezzelino da
Romano (se denne), intog det en framstående plats
såväl i politiskt som i konsthistoriskt hänseende
under härskardynastien della Scala (1260—1387,
se vidare Scala). 1387 blef Gian Galeazzo Visconti
i Milano herre i V., som kort efter hans död (1402)
genom förräderi föll i händerna på Francesco II
di Carrara, herre af Padua. Tills. med denna stad
eröfrades V. 1404—05 af Venezia och tillhörde sedan
(med ett större afbrott, 1508—17, då det innehades
af kejsar Maximilian I) denna republik. 1796 besattes
det af fransmännen, delades genom Campo Formiofreden
(1797) längs Adige mellan dem och österrikarna,
som dock i Pressburgfreden (1805) nödgades afstå
sin part. 1814 tillföll det emellertid Österrike
och afträddes 1866 af detta till Italien. Under
Världskriget bombarderades det juli 1915—juni 1916 sex
gånger af österrikiska flygare. Se F. Sa di Maffei,
"V. illustrata" (2:a uppl., 4 bd, 1825—27), och
A. Wiel, "The story of V." (1902).
1. (A. N—d.) 2. (A. N—d. L. W:son M.)
Verona [-åna], Guido de,
italiensk författare, f. omkr. 1888 i Vicenza,
har under krigsåren blifvit Italiens mest läste
romanförfattare tack vare liflig uppfinningsförmåga,
pikanta ämnen ur samtiden, serverade med stark
sensualistisk framställning, ett brokigt och
fylligt persongalleri och en frisk, lefvande
skildring. Romanerna Immortaliamo la vita!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
