Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verlaine, Paul - Verlat, Charles - Werlauff, Erik Kristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polytechnique, men egnade sig efter någon tid
endast åt litteraturen. Hans utgångspunkt och
ursprungliga litterära skola var Les parnassiens (se
d. o.). Debutdiktsamlingen, Poèmes saturniens (1865),
skrefs under inflytande af dem; Fêtes galantes (1869)
och ännu mera La bonne chanson (1870) visa, att han
börjar skilja sig från dem. 1870 gifte han sig. Under
kommunen råkade han i tvist med myndigheterna och
måste lämna Frankrike. 1871 gjorde han i sällskap med
skalden Rimbaud vandringar och färder genom Frankrike,
Belgien och England, ett vagabondlif, som tog ett
snöpligt slut genom ett pistolskott, som V. riktade
mot sin följeslagare och som han fick plikta för med
två års fängelse. Samlingen Romances sans paroles
(1874) är det konstnärligt värdefulla resultatet af
detta reselif. Han återvände 1875 till Frankrike, där
hans hustru lät skilja sig från honom. Dyspepsi och
stark nervositet, försvårad genom hans kringflackande
och oroliga lefnadssätt, tärde på hans krafter. Sedan
hans moder, vid hvilken han var ömt fäst, hade aflidit
och flera anställningar som lärare både i Frankrike
och England fått ett hastigt slut, voro alla band
med det ordnade samhällslifvet slitna. V. lefde i
armod och sjukdom; små kaféer, sjukhus, häkten voro
hans hemvist, och medan hans ryktbarhet oafbrutet
ökades och utbredde sig, var han själf allt hopplösare
hemfallen åt nöd och elände. — V:s diktning speglade
direkt och oförbehållsamt hans lif och hans sinnes
skiftande stämningar. Slitningen mellan den otämdaste
sensualism och den lidelsefulla, ödmjuka religiositet,
som, sedan han 1880 omvändts till kristendomen,
präglade hans tänkesätt, är utmärkande för hela hans
senare alstring. Flyende parnassien-stilens ordprakt
och den franska poesiens traditionella retorik,
verkade V. som en förnyare af versens språk genom
enkelheten och den musikaliskt lyriska skönheten i sin
framställning. Ruelse och ånger, förtviflad syndabikt,
kroppsliga och själsliga lidandens ångestrop,
barnsligt tillitsfull Gudstro och mystisk hänförelse,
de mest eteriska stämningar och den öfvermodigaste
lefnadstörst, våldsamt öfverdrifna anfall på människor
och lefnadsformer, hån och ursinne, allt får hos honom
poetiskt uttryck. Hans yppersta dikter äro melodiskt,
folkvisaktigt sköna. Af V:s diktsamlingar må
ytterligare nämnas Sagesse (1881), Jadis et naguère
(1884), Amour (1888), Parallèlement (1889), Dédicaces
(1890), Chansons pour elle (1891), Bonheur (s. å.),
Élégies (1893), Épigrammes (1894), Chair (1896)
och Invectives (s. å.). Les poètes maudits (1884)
är prosaessayer af bl. a. Mallarmé, Louise Leclercq
(1886) noveller. Vidare utgaf han skildringarna
Mémoires d’un veuf (1886), Mes hôpitaux (1891), Mes
prisons (1893), Confessions (1895) och Quinze jours
en Hollande (s. å.). V:s Œuvres complètes och Œuvres
posthumes omfatta 6 bd (1898—1903). Ett monument
öfver skalden restes 1911 i Luxembourgträdgården
i Paris. — Se arbeten om V. af C. Morice
(1888), Dullaert (1896), E. Lepelletier (1907),
G. A. Tourneaux, "Bibliographie Verlainienne"
(1912), och E. Delahaye ("Documents relatifs
à V.", bref och andra skrifter af V., 1919).
R—n B.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
