Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Veratrum - Vera y Ordónez de Villaquirán, Diego de - Verb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyttjas mot lunginflammationer, såsom
feberstillande och nedsättande en för hastig
hjärtverksamhet, samt var använd någon
tid äfven i Sverige för samma ändamål. Ur
rotstocken har man framställt alkaloiden
jervin, men icke det rätta veratrinet, som
erhålles ur sabadillfrön (se Veratrin).
O. T. S. (G. L—m.)
Vera y Ordóñez de Villaquirán [ve’ra i årdå’njeth
de viljakira’n], Diego de, spansk skald,
f. omkr. 1750 i Madrid (dödsår ej kändt), tillhörde
gongoristernas skola, hvars förkonstlade skrifsätt
framträder i synnerhet i hans Heroydes bílicas y
amorosas (1622), åtta bref på terziner. V. skref en
del komedier, bland hvilka må nämnas Merecer de la
fortuna ensalzamientos dichosos, och en samling
erotiska dikter, intagna i "Ensayo de una biblioteca
española de libros raros y curiosos".
Ad. H—n.
Verb (lat. verbum, plur. verba, "ord"), gramm.,
betecknar enligt gängse språkbruk en viss ordklass
inom de flesta kända såväl indoeuropeiska som icke
indoeuropeiska språk. Benämningen verbum härleder
sig från de romerske grammatikerna (Varro m. fl.) och
är en direkt öfversättning af det i samma betydelse
ända från Platon och Aristoteles speciellt af de
grekiske grammatikerna (Dionysios Thrax, Apollonios
o. s. v.) använda grekiska rhema, "ord", "utsago". Af
de gamle definierades verb såsom den ordklass, hvilken
betecknar en "utsago", m. a. o. hvars specifika
användning är att vara "predikat". Denna definition,
som afser funktionen, går igen i våra grammatikor,
t. ex. under formen: "verb kallas sådana ord, som
tjäna att utsäga en handling eller ett tillstånd
om ett ting, så att därigenom en sats uppkommer"
e. d. — Emellertid är en ordklassindelning efter
funktionen i satsen för definitionen af ordklassen
verb föga användbar. Ty från denna synpunkt bör man
komma snarast till den definitionen, att verb är den
ordklass, som i och för sig kan utgöra en sats. Så är
nu fallet i flera, speciellt de äldre indoeuropeiska
språken, t. ex. lat. legit, "han läser". Men detta
är icke fallet i särskildt de nyare språken och
endast delvis i de äldre. Att endast fästa sig vid
ordens betydelse leder icke heller till en uttömmande
definition af verb. Från denna synpunkt kunde man
säga, att verbet betecknar ett "skeende". Men äfven
t. ex. nomina kunna uttrycka ett skeende. Bäst torde
man med afseende på böjningen kunna definiera verb
såsom ett sådant ord, hvilket kan konjugeras (till
skillnad från t. ex. nomen, som har deklination,
och flexionslösa ord). Men denna definition passar
icke in på t. ex. kinesiskan (de isolerande språken
i allmänhet), där endast funktionen, som i sin tur
bestämmes af ställningen i satsen, afgör, om ett ord
är t. ex. nomen eller verb. Liknande är förhållandet
i de ural-altaiska språken, där ingen annan skillnad
mellan nomen och verb finnes än den, att den för
nomen och verb i formellt hänseende gemensamma
kategorien är nomen, när den står som subjekt,
verb när den står som predikat eller predikativ,
i hvilket fall speciella pronominalelement,
som tillkomma, förtydliga eller förstärka den
resp. funktionen. Frågan om prioriteten af nomen eller
verb i de indoeuropeiska språken är betydelselös och
belyses af förhållandet t. ex. i de ural-altaiska
språken, där funktionen i hvarje
särskildt fall är bestämmande (jfr fall sådana som
läsa är en konst, där läsa är subst., och jag skall
läsa, där läsa är en del af verbaluttrycket). Och
det är en allmänt gjord iakttagelse, att vissa
verbalkategoriers stammar äro identiska med vissa
nominalstammar. Det är endast arten af (den under
tidernas lopp utvecklade) flexionen, som i de faktiskt
lefvande språken bestämmer skillnaden mellan nomen och
verb. Emedan nu denna är i allmänhet olika, när ordet
står som subjekt och som predikat, samt man i det
aktuella språket fäster ett annat slags betydelse vid
predikatet än vid subjektet, så har däraf följt, att
man vid definition af verb sökt göra såväl betydelsen
som funktionen bestämmande. Båda synpunkterna äro
berättigade, men kunna icke åstadkomma en bestämd
afgränsning till andra ordklasser, emedan de faktiskt
öfvergå i hvarandra. Så äro för vårt språkmedvetande
infinitiv och particip så tillvida nära sammanhörande
med verbet, som de mera än andra nomina i sin
stambildning ansluta sig till verbet, men till formen
äro de, som bekant, nomina. — I de flekterande språken
har hos verbet utvecklat sig en rik böjning i olika
kategorier, som kallas konjugation. De viktigaste
dylika kategorier äro numerus, person, tempus,
modus och genus (se dessa ord), som betecknas genom
personaländelsernas eller vissa stambildningselements
beskaffenhet. Speciellt viktig är den kategori, som
kallas genus, till hvars utbildning hufvudsakligen
funktionen bidragit. Bland de viktigaste genera nämnas
aktivum, medium och passivum (i vissa språk ges också
andra genusnyanser). Aktivum (af lat. activus,
"verksam") är den kategori af former, som (med
afseende på betydelsen) antingen beteckna den i
verbet uttryckta verksamhetens öfvergång på ett annat
föremål än subjektet (nämligen objektet), i fall
verbet till betydelsen är "transitivt" (se d. o.),
eller — dock ej uteslutande — det i verbet uttryckta
tillståndet eller skeendet i allmänhet, i fall
verbet är "intransitivt" eller neutralt. Medium (af
lat. medius, "i midten befintlig") är den kategori,
hvarigenom det transitiva verbets verksamhet uttryckes
återgående på subjektet. Det är ofta, historiskt
sedt, uppkommet genom tillfogande af reflexiva
pronomina. Liksom det s. k. aktiva (= transitiva)
verbet har sin specifika betydelse uttryckt i aktivum,
så finna de s. k. "reflexiva" verben sin motsvarighet
i medium. Specifika användningar af neutrala verb
(i aktiv form) eller reflexiva verb (i äldre språken
uttryckt genom medium) i satsen ha ofta gett upphof åt
passivum (se vidare Medium 1). Nästan följdriktigast
är innebörden af ifrågavarande kategorier uttryckt
i namnen för aktivum och medium hos inderna:
parasmaipada, ordform, som hänför sig till en annan
(än subjektet), atmanepada, ordform, som hänför sig
till subjektet själft. Passivum (af lat. passivus,
"mottagande intryck") är det gemensamma namnet
för den kategori af former, hvilka uttrycka, att
subjektet är föremål för en på detsamma (utifrån)
riktad verksamhet eller är innehållet i ett verbs
handling. Skillnaden mellan aktivet och passivet är,
som nämndt, af syntaktisk natur. Den omständigheten
att hvad som vid ett aktivt brukadt verb är objekt,
vid ett passivt brukadt verb subjekt, gör det
möjligt, att ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
