Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venezia, lat. Venetia, ty. Venedig, fordom republik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påfven Julius II:s starka förbittring. Emot V., som
var föremål för allas missundsamhet, bildades ligan i
Cambrai 1508, som omfattade påfven, Frankrike, Spanien
och kejsar Maximilian. Venezianerna besegrades vid
Agnadello 1509. V. måste afstå Verona, Vicenza och
för tillfället Padua. Det såg ut, som om republiken
skulle förlora hela sitt område på fastlandet, men
den lyckades genom sin diplomatiska förmåga spränga
ligan. I Heliga ligan 1511 mot Frankrike deltog äfven
V. Genom förbund med Frankrike lyckades V. återvinna
större delen af hvad det förlorat (traktaten i Noyon
1516 och Bruxelles 1516). I Frans I:s krig 1521—29 mot
Karl V deltog V. som Frankrikes bundsförvant. Cypern
eröfrades af turkarna 1570—71 trots Bragadinos tappra
försvar. I Heliga ligan mot turkarna deltog V., och
dess eskader under ledning af Veniero bidrog i hög
grad till den lysande segern vid Lepanto 1571. Kriget
ledde på grund af bristande sammanhållning mellan
de allierade ej till något resultat, och 1573 slöt
V. separatfred med turkarna, hvarvid det uppoffrade
Cypern, men fick sina gamla handelsprivilegier
bekräftade.
I V. utvecklade sig under renässansen en hög
kultur på alla lifvets områden. En förträfflig
typ för denna tids V. bildar Pietro Aretino (se
d. o.; 1492—1556), som kallats för Europas förste
journalist. I V. grundlade i slutet af 1400-talet
Aldo Manuzzi sitt berömda boktryckeri. En lysande
rad af konstnärer (Giorgione, Tizian, Sansovino,
Tintoretto, Veronese, Palladio m. fl.) verkade
i V. En konflikt mellan republiken och påfvedömet
utbröt, då senaten 1603 förbjöd uppförandet af nya
kyrkor och kloster utan dess medgifvande och 1605
donationer och försäljning af gods till förmån för de
andliga ordnarna. Härtill kommo andra stridsfrågor,
såsom om republikens domsrätt öfver kyrkliga
dignitärer. Då påfven hotade med interdikt, häfdade
senaten 1606 med stöd af uttalanden af Paolo Sarpi
(se d. o.) den venezianska statens höghetsrätt. Då
jesuiterna iakttogo det påfliga interdiktet,
fördrefvos de. Striden väckte stort uppseende i den
katolska världen. Genom fransk bemedling åstadkoms en
försoning 1607. Motsatsen mellan V. och Spanien, som
redan tidigare framträdt, ökades genom upptäckten och
afvärjandet af sammansvärjningen 1618, som stöddes
aí den spanske diplomaten Bedmar. På Frankrikes sida
deltog V. i Mantuanska tronföljdskriget 1627—29 mot
Spanien och kejsaren. Genom fördraget i S:t Jean
de Maurienne (juli 1630) utfäste sig V. att för
1630 bidraga med en tredjedel af de subsidier, som
Frankrike skulle betala till Sverige. (De venezianska
subsidierna kommo aldrig att utbetalas.) Gustaf
II Adolfs försök att genom Rasche vinna en allians
med V. misslyckades, då V. i okt. 1630 slutit fred
med kejsaren i Regensburg. Under de westfaliska
fredsförhandlingarna var V. en af medlarna
och spelade härunder en för Sverige förmånlig
roll. Sverige afslog dock 1646 dess begäran om
hjälp mot turkarna. Kreta angreps 1645 af dem. Trots
en rad venezianska sjösegrar och ett utomordentligt
segt försvar måste slutligen Francesco Morosini genom
kapitulation utlämna Kandia 1669, hvarigenom Kreta med
undantag af några platser afstods till turkarna. I
förbund med Österrike stred V. från 1683 med
framgång mot turkarna. Kriget till sjöss leddes
af Morosini, som eröfrade Santa Maura, och till
lands af O. V. von Königsmarck. Morea eröfrades
1686—87. I Karlowitzfreden (1699) vann V. Morea,
Santa Maura och Egina. De stora eröfringarna gingo
dock förlorade i nästa krig, då V. åter kämpade på
Österrikes sida. Korfu lyckades Schulenburg 1716
försvara. Till sjöss vunno venezianerna flera segrar
under Andrea Pisanis ledning. I Požarevacfreden
(1718) erhöll V. Kythera, men måste afstå från
Morea. Under den följande tiden spelade V. ej
längre någon själfständig roll i den europeiska
politiken; dess maktmedel voro därtill alldeles
för obetydliga. Under franska revolutionskrigen
höll sig V., liksom förut, neutralt. Denna politik
skulle dock ej förhindra statens fall. Neutraliteten
kränktes under 1796 års krig i norra Italien af
såväl österrikarna som fransmännen. Den oligarkiska
författningen störtades genom en folkrörelse,
påverkad af fransmännen. Bonaparte tvang den nya
demokratiska regeringen att 1797 sluta förbund med
Frankrike. I Campo Formiofreden (okt. 1797) uppdelades
republikens område så, att Cisalpinska republiken
erhöll V:s besittningar till Adige; Joniska öarna
tillades Frankrike, och hela återstoden af den
venezianska republiken med Istrien och Dalmatien
tillföll Österrike. I freden i Pressburg 1805 afstod
Österrike från sina venezianska besittningar. Af
dessa tillföllo staden V. och områdena på fastlandet
konungariket Italien, under det att Frankrike erhöll
Istrien och Dalmatien. Dessa senare lades 1809
till de under Napoleons egen förvaltning stående
Illyriska provinserna. Genom första Paris-freden
(1814) och Wienkongressakten (1815) erhöll Österrike
Venetien, som med dess lombardiska besittningar
förenades till konungariket Lombardiet-Venezia
(se Lombardiet). Underrättelsen om revolutionen i
Österrike 1848 föranledde revolutionära rörelser i
V. under ledning af advokaten Daniele Manin. De
österrikiska trupperna måste lämna staden,
hvarefter den venezianska republiken proklamerades
24 mars. Styrelsen af denna tillföll slutligen
med diktators ställning Manin. Mot de österrikiska
trupperna försvarades V. kraftfullt, men måste dock
24 aug. 1849 kapitulera. Förhoppningen, att V. 1859
skulle förenas med Italien, förverkligades ej; men
1866 afträdde Österrike V. till Napoleon III, som
skulle öfverlämna det till Italien. I freden i Wien
(okt. 1866) bekräftades Österrikes afträdelse.
V:s författning, förvaltning m. m. Efter dogeämbetets
inrättande tenderade författningsutvecklingen
i monarkisk riktning, då dogen egde en suveräns
rättigheter. Lagar för hela republiken framlades för
rådsförsamlingar. Småningom inskränktes af dessa
dogens makt. Valet af doge (huru detta tillgick
se Doge) flyttades 1172 från folkförsamlingen
till det vid denna tid enligt den venezianska
traditionen inrättade Stora rådet (Gran consiglio;
480 medlemmar). Folkförsamlingen förlorade sin
betydelse. I dess ställe trädde rådet. Mellan
detta och dogen utspelades den egentliga kampen om
makten. Från 1229 minskades dogens befogenhet genom
valkapitulationer. Makten öfvertogs af Stora rådet
och af detta tillsatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
