Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendeltid - Vendémiaire - Venden - Wenden - Vender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beslag, grytor, halster, spett, kedjor för
grytans upphängning, saxar, knifvar, hammare,
spelbrickor m. m. Hjälmar, sköldar, betsel och
annat remtyg äro prydda med förgyllda samt äfven
(å ett betsel) emaljerade bronsbeslag dekorerade i
folkvandringstidens yngre stilar (stilarna II och III
enligt B. Salin, "Altgermanische thierornamentik",
1904; se Järnåldern, fig. 16 o. 17). Under
Vendeltiden är Sverige, särskildt Uppland och
Gottland, rikare på fynd än de andra skandinaviska
länderna. Den rika dekorationskonst, som här under
denna tidrymd och strax förut utbildar sig ur den
samgermanska djurornamentiken, tillhör det förnämsta,
som något folk kan uppvisa. Det är också ungefär
samtidigt med Vendeltiden eller något tidigare, som
de vid våra gamla byar och gårdar i mellersta Sverige
belägna graffälten ("ättebackarna") ta sin början för
att sedan fortsätta att användas till vikingatidens
slut. Detta bevisar ej, att icke bosättningen i
dessa byar och gårdar kan vara äldre, men onekligen
antydes härigenom ett brott i traditionen, som
ännu ej är säkert förklaradt. Det ifriga röjnings-
och byggnadsarbete, som dock synes ha egt rum och
som bevittnas af höggraffältens förekomst i stort
antal, återspeglas i Ynglingasagans berättelse
om Braut-Anund, som anses ha dött omkr. 640
(Nerman). Dennes son Ingjald Illråde blef den,
som med hård hand samlade det svenska väldet till
en enhet mer än ett par århundraden, innan Harald
Hårfager utförde samma gärning i Norge. Braut-Anunds
och Ingjalds grafplatser har man trott sig återfinna
i den s. k. Anundshögen nära Västerås samt vid
Husby på Fogdön i Mälaren, där äfven en stor hög är
belägen. Den släkt, som ligger begrafven i Vendels
båtgrafvar, hvilka ej täckas af högar, har man också
antagit vara kunglig, men ej tillhöra den urgamla
Ynglingaätten, som åtminstone för en tid utvandrade
efter Ingjalds död. Man har gissat, att det är
medlemmarna af den från Skåne komne Ivar Vidfamnes
ätt, som här ligga begrafna, och man har i dessa rikt
väpnade krigare velat se speciella Odensdyrkare i
motsats till de Frejsdyrkande "ynglingarna", som ligga
begrafna utan vapen i Uppsalahögarna, i Ottarshögen
i Vendel (se d. o.) och annorstädes. Grafskicket med
stora högar och däri ett centralröse, som tog sin
början omkr. 500, fortlefde dock under den äldre
Vendeltiden i Södermanland, Uppland, Östergötland
och andra delar af det centrala Sverige.
Liksom Vendeltiden är af största betydelse för
uppkomsten och utbildningen af en nationell konststil
och af politisk samhörighetskänsla, ett enhetligt
konungadöme och en rikare bebyggelse, så torde väl
äfven det svenska språkets differentiering från
de öfriga skandinaviska språken ha sina rötter
i denna epok, om också runskriftens bristfälliga
beteckningssätt ej låter skiljaktigheten ännu på
länge framträda.
Litt.: Hj. Stolpe och T. J. Arne, "Gravfältet
vid Vendel" (1912), B. Nerman, "Sveriges äldsta
konungalängder som källa för svensk historia"
(1914), "Ynglingasagan i arkeologisk belysning" (i
"Fornvännen", 1917) och "Den svenska ynglingaättens
gravar" (i "Rig", 1918), O. Montelius,
"Ynglingaätten" (i "Nordisk tidskr.",
s. å.), T. J. Arne, "Gravar från "Vendeltid"
vid Lagerlunda i Kärna socken, Östergötland"
(i "Fornvännen", 1919), H. Jungner, "Uppsala-
och Vendel-kungarnes mytiska ättefäder" (i
"Fornvännen", s. å.), S. Lindqvist, "Den svenska
folkvandringsstilens uppkomst" (i "Rig", s. å.),
och "Snorres uppgifter om hednatidens gravskick och
gravar" (i "Fornvännen", 1920), B. Nerman, "Gravfynden
på Gotland under tiden 550—800 e Kr." (1919),
O. von Friesen, "Om det svenska rikets uppkomst" (i
"Verdandis småskr.", 1915), Montelius, "Vår forntid"
(1919), och H. Schück, "Svenska folkets historia",
I (1914).
T. J. A.
Vendémiaire [vãdemiǟr], fr. (af lat. vindemia,
vinskörd), "vinskördsmånad", den 1:a månaden och 1:a
höstmånaden i den franska republikanska kalendern
(se Kalender, sp. 601), hade 30 dagar och räknades
fr. o. m. 22 sept. t. o. m. 21 okt. af åren 1792—94
och 1796—98, 23 sept.—22 okt. af åren 1795, 1799—1802
och 1804—05 samt 24 sept.—23 okt. af året 1803. —
Historiskt märkvärdig är 13 vendémiaire år IV (5
okt. 1795), då den af Paris’ borgerskap företagna
resningen mot nationalkonventet kufvades af Napoléon
Bonaparte, efter en förbittrad strid vid kyrkan S:t
Roch.
Venden. Se Vender.
Wenden, stad i Livland, Lettiska republiken, i det
s. k. Livländska Schweiz, nära floden Aa. 6,356
inv. (1897). Storartade ruiner af den livländska
ordensborgen, som efter svärdsriddarnas förening
med Tyska orden (1237) i mer än 300 år var säte
för livländske herrmästaren. Efter livländska
ordensstatens upplösning (1561) förenades W. med
Polen-Litauen, men redan 1577 belägrades staden
och slottet, där då den af ryssarna understödde
"konung" Magnus af Livland residerade, af tsar Ivan
IV och stormades, hvarvid försvararna sprängde sig
och borgen i luften (4 sept.). Ryssarna öfvergåfvo
dock platsen snart, men sökte hösten 1578 återta
densamma, då en svensk-polsk här under Göran
Boije och A. Sapieha kommo den till undsättning
och slogo ryssarna 21 okt., hvarvid dessa, enligt
uppgift af hertig Karl, förlorade 6,800 man och 24
fältstycken, men svenskarna "icke 100 man". 1600
intogs W. af svenskarna, men 1601 blef hertig Karl
slagen af polackerna utanför W., som på samma gång
gick förloradt. Det återtogs dock kort därefter,
men måste senare s. å. åter utrymmas. 24 dec. 1626
slog J. De la Gardie polackerna vid W. S. å. hade
det förutvarande polska biskopsstiftet W. jämte
Wolmar och några slott af Gustaf II Adolf getts åt
Axel Oxenstierna som friherreskap. 1657 lät M. G. De
la Gardie spränga befästningarna, men det gjordes ej
bättre, än att litauerna s. å. kunde besätta dem. 1682
beslöts deras fullständiga rasering. 30 april
1700 undandrefvo svenskarna en sachsisk postering
vid W. Under Världskriget bombarderades järnvägen
vid W. 28 april 1916 af tyska flygare, 1 juni 1919
intogs det af bolsjeviker besatta W. af letterna, som
dock 12 i s. m. måste uppge staden åt tysk-baltiska
landtvärnet.
L. W:son M.
Vender (lat. vinidi, venedi, veneti) är dels ett
namn, hvarmed under medeltiden slaverna (se d. o.) i
allmänhet betecknades af sina germanska grannar, dels
tyskars och skandinavers benämning på de slaviska
folk, som under medeltiden bodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
