Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vellingk, 2. Maurits - Wellington - Wellington, hertig af - Wellingtonia - Wellman, Walter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen konung Stanislaus’ erkännande som
konung i Polen, skref V. till hofkansleren von
Müllern, att han numera ej kunde göra annat än,
med Paulus, taga sitt förnuft till fånga under trons
lydnad. Altonas uppbrännande (1713) lades af samtiden
uteslutande V. till last. Hans andel därvidlag var
dock rådgifvarens; beslutanderätten tillkom ensamt
den svenske öfverbefälhafvaren, Magnus Stenbock,
som, om han utan egen pröfning förlitade sig på
de lämnade osanna uppgifterna och följde det gifna
rådet, ostridigt äfven bör dela förebråelsen för
illgärningen. Efter Karl XII:s återkomst från Turkiet
(nov. 1714) infann V. sig hos honom i Stralsund och
tjänstgjorde en kort tid hos konungen i st. f. den på
resan uppehållne von Müllern. V:s benägenhet för fred
stämde dock illa öfverens med konungens planer, och
efter Müllerns ankomst blef han ej vidare använd. Han
återvände då till Hamburg, där han haft sin bostad,
alltsedan danskarna år 1712 bemäktigade sig Bremen
och Verden, och vistades där i flera år, sysselsatt
med en vidlyftig och mångsidig brefväxling. 1720
utsågs V. till Sveriges sändebud vid kongressen i
Braunschweig, som under kejsarens medling skulle
återställa freden i norra Europa. V. vistades en
tid i Braunschweig, men kongressen kom aldrig till
stånd. På hösten 1722 återvände V. efter 20 års
frånvaro till Sverige. I Skåne, där han landsteg,
sammanträffade han med Sveriges nye konung, Fredrik
I, då stadd på en sorts eriksgata. Fredrik, alltid i
behof af penningar och mera då än någonsin, emedan
han rufvade på maktutvidgning vid den stundande
riksdagen, fann snart i den gamle V. ett villigt
redskap för sina planers förverkligande. Penningar
skulle lämnas af konung Fredrik Vilhelm i Preussen,
som till pant först fordrade Wolgast med den därtill
hörande tulluppbörden, men sedermera, då detta ansågs
alltför äfventyrligt, lät nöja sig med några amt
i Hessen. V. uppsatte egenhändigt koncept såväl
till själfva förbindelserna som till ett bref,
hvarmed den preussiske konungen skulle bevekas
till medgörlighet. Genom den hessiske ministern vid
svenska hofvet von Diemars vaksamhet strandade hela
låneunderhandlingen, hvarefter V. med häftighet slöt
sig till konung Fredriks fiender. Men V:s egenhändiga
koncept stannade i Diemars förvar. Ehuru ryktet om
denna förhandling nästan genast kom ut, vidtogs vid
1723 års riksdag ingen åtgärd mot V. V. tillhörde nu
ledarna för det s. k. holsteinska partiet, som hade
öfvermakten vid riksdagen. Han trädde i förbindelse
med tsar Peter och emottog en årlig pension af 3,000
rubel för sina tjänster under sken af ersättning
för förlorade gods i Ingermanland. Vid början af
riksdagen 1726, när den afgörande striden förestod
mellan kanslipresidenten Horn och det holsteinska
partiet, begagnade sig Horn af V:s delaktighet i
konung Fredriks låneunderhandling med Preussen för
att aflägsna honom ur rådkammaren. Från Diemar,
som då vistades i London, förskaffade man sig de
farliga papperen, hvilka 18 okt. 1726 af konungen
öfverlärnnades till Sekreta utskottet. Nu tillsattes
en ständernas kommission, vald bland Sekreta
utskottets ledamöter och uteslutande bland Horns
anhängare, och 26 april 1727 föll domen, lydande på
förlust af lif, ära och gods. Uppenbarligen
endast ett skrämskott mot det dåmera kufvade
holsteinska partiet, blef domen snart förmildrad,
i det att dödsstraffet förvandlades till lifstids
fängelse på Jönköpings slott, hvarjämte V. efter
en böneskrift till ständerna af hans dotter Ulrika
Kristina, gift med generalen frih. Johan Banér, fick
behålla ära och egendom. V. öfverlefde dock ej länge
sitt fall. Han kom ej ens till sin bestämmelseort,
utan afled på nedresan till Jönköping. V. hade egt
betydlig förmögenhet, bestående af gods i Livland och
Ingermanland, Ekenäs i Östergötland och Sturehof
i Södermanland. Reduktionen beröfvade honom en del
af hans egendom, och genom tsar Peters eröfring
af Östersjöprovinserna gick det återstående
förloradt. V:s "Autobiografi" (förf. 1716 på
franska) finnes tryckt i "De la Gardieska archivet"
(XIV). Om V:s papper so L. M. Bååth, "De Vellingkska
samlingarna" (i "Meddelanden fr. Sv. riksarkivet",
Ser. I, 1, 1906).
2. G. H. S. (L. S.)
Wellington [ωe’liȵtən]. 1. Stad i engelska
grefsk. Salop (Shropshire), 16 km. ö. om
Shrewsbury. 7,820 inv. (1911). Tillverkning af
mässings- och järnvaror samt jordbruksredskap. —
2. Stad i engelska grefsk. Somerset, vid norra
foten af Blackdown hills nära floden Tone. 7,633
inv. (1911). Tillverkning af yllevaror (filtar),
ljus m. m. Tegelbruk. På högsta punkten af Blackdown
hills (293 m. ö. h.) är ett triangulärt stentorn
uppfördt till minne af hertigen af Wellington, som
tog sin titel från denna stad. — 3. Hufvudstad på Nya
Zeeland, belägen på sydvästra kusten af nordön. Till
följd af de många jordbäfningarna var staden till
en början byggd hufvudsakligen af trä, men på senare
år har tegel alltmer kommit till användning. 95,235
inv. (1916). Staden har college, Victoria university
college, med 24 professorer (1918), dessutom
kolonialmuseum och botanisk trädgård. W. är det
äldsta nybygget på Nya Zeeland (grundadt 1840) och
blef till följd af sitt centrala läge regeringens
säte 1865 (efter Auckland). Hamnen är en af de bästa
i Nya Zeeland. Betydande skeppsvarf. Industrien är
ej mycket utvecklad; dock tillverkas något tvål,
ljus m. m. — 4. Ö vid Chiles kust. Se Patagoniska
kanalerna, sp. 217. — 5. (Mount W.) Berg, 1,270
m., vid Hobart Town i Tasmanien (se d. o.,
fig.), är flera månader om året snöbetäckt.
1—3. A. N—d.
Wellington [ωe’liȵtən], hertig af, brittisk härförare
och statsman. Se Wellesley 4.
Wellingtonia, bot. Se Sequoia.
Wellman [ωe’lmən], Walter, amerikansk journalist, f. 3
nov. 1858, känd genom flera misslyckade, men rätt
omtalade försök att nå nordpolen. De första resorna
med båtar från Spetsbergen 1894 och från Frans Josefs
land 1898—99 nådde ej långt öfver utgångskusten. Med
luftskepp, utrustadt på bekostnad af en amerikansk
tidning, försökte han därefter somrarna 1906, 1907
och 1909 att från Andrées utgångspunkt i Virgo hamn på
Spetsbergen nå polen och lyckades de två senare åren
uppstiga, men nödgades med uppoffring af luftskeppet
nästan strax gå ned igen. 1910 gjorde han ett försök
att med luftskepp öfvertvära Atlanten och nådde ett
betydande stycke ut på hafvet, innan han, äfven
här af ogynnsamma förhållanden, tvangs att nedstiga.
O. N—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
