Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weingartner, Paul Felix - Veinge - Weinheim - Weinhold, Karl - Weininger, Otto - Weinmonat - Weinsberg - Veintena - Veintimilla, Ignacio - Weipert - Weir, Robert Walter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enkelhet, virtuos teknik och ofta finhet i detaljer,
hvaremot uppfinningen ej företett nog egenart. Hans
ungdomsoperor Sakuntala (1884) och Malawika
(1886), med texter af honom själf, liksom den senare
Genesius (1893) visade afgjord påverkan från Wagner;
mera intryck gjorde den musikdramatiska trilogien
Orestes (1902, efter Aischylos), och 1914 följde
enaktsoperan Kain und Abel, 1916 operan Dame kobold
(efter Calderón). De färgrika 8-stämmiga körverken
Traumnacht och Sturmmythus (1906) höra till hans bästa
verk, likaså Frühlingsmärchenspiel (1908) och musiken
till Goethes "Faust" (s. å.). Tidigare alster äro de
symfoniska dikterna König Lear och Die gefilde der
seligen, 3 symfonier, 3 stråkkvartetter, 2 kvintetter,
pianosextett, violinkonsert, pianostycken, sånger
vid piano eller med orkester m. m. Som skriftställare
väckte han först uppmärksamhet genom sin egendomliga
plan att lägga idén om reinkarnationen till grund för
ett cykliskt drama (Die lehre von der wiedergeburt
und das musikalische drama, 1895) samt ådrog sig
mycken fiendskap genom de polemiska skrifterna Über
das dirigieren (s. å.; 4:e uppl. 1913), Bayreuth
1876—96 (1896; 2:a uppl. 1904) och Die symphonie nach
Beethoven (1897; 3:e omarb. uppl. 1909). Vidare märkas
Ratschläge für aufführungen der symphonien Beethovens
(1906; 2:a uppl. 1916), dramat Golgatha (1908), Carl
Spitteler. Ein künstlerisches erlebnis (1904; 2:a
uppl. 1913) och Ackorde (saml. uppsatser, 1912). Han
blef 1910 led. af Mus. akad. i Stockholm.
E. F—t.
Veinge, socken i Hallands län, Höks härad. 19,746
har. 2,876 inv. (1919). V. bildar med Tjärby ett
pastorat i Göteborgs stift, Laholms kontrakt.
Weinheim [va’jnhajm], stad i Baden, omkr. 20
km. n. ö. om Mannheim. 14,170 inv. (1910). Mångsidig
industri. Staden, som nämnes redan 755, var under
1500- och 1600-talen en stark och icke oviktig
fästning och räknade öfver 20,000 inv. Den har en
starkt järnhaltig källa och är för sitt milda klimat
en mycket besökt kurort.
A. N—d.
Weinhold (va’jnhålt], Karl, tysk språkforskare och
kulturhistoriker, f. 1823 i Reichenbach (Schlesien),
d. 1901, blef 1847 docent i Halle, sedan professor
i Breslau, Krakau, Graz, Kiel, 1876 åter i Breslau
och 1889 i Berlin. Såsom forskare var han närmast
en lärjunge af Jak. Grimm och sysselsatte sig i sin
mångsidiga författarverksamhet förnämligast med
språkets och sedernas historia. Bland hans många
arbeten af förra slaget må blott nämnas Über deutsche
dialektforschung (1853), som genom det allmänna
intresse det väckte till lif blef nästan epokgörande,
Beiträge zu einem schlesischen wörterbuche (1855),
Alemannische grammatik (1863), Bayrische grammatik
(1867) samt den genom sina rika materialsamlingar
viktiga Mittelhoch-deutsche grammatik (1877; 2:a
uppl. 1883). Forntida folklif och seder behandla
bl. a. Die deutschen frauen im mittelalter (1851;
3:e uppl. 1897), Altnordisches leben (1856), ännu i
dag den fullständigaste handbok vi ega rörande Nordens
(speciellt Islands och Norges) kultur i forntiden, och
Heidnische totenbestattung in Deutschland (1859). Af
mytologiskt innehåll äro t. ex. Die sagen von Loki
(1848), Die riesen des germanischen mythus (1858),
Über den mythus vom wanenkrieg (1890) och Verehrung
der quellen in Deutschland
(1898). Litteraturhistoriska ämnen behandla
bl. a. Weihnachtsspiele und lieder aus Süddeutschland
(1853; ny uppl. 1875), H. Chr. Boie. Beitrag
zur deutschen litteraturgeschichte (1868),
Dramatischer nachlass von J. M. R. Lenz (1884)
och densammes Gedichte (1891) samt textupplagor
af Isidor (1874), Pilatus (1877) och Lamprecht
von Regensburg (1880). Sedan 1891 var W. redaktör
för den fr. o. m. detta år (i Berlin) utkommande
"Zeitschrift des Vereins für volkskunde",
Tysklands huivudorgan för dylika ämnen.
Ad. N—n.
Weininger [va’j-], Otto, österrikisk filosof,
f. 1880 i Wien, d. där, för egen hand, 1903, var
af judisk börd, men öfvergick till protestantismen
på sin promotionsdag 1902. Hans hufvudarbete,
Geschlecht und charakter, eine prinzipielle
untersuchung (1903; 2:a uppl. s. å.), väckte på
sin tid mycket uppseende genom sina paradoxer,
men ock genom den ovanliga beläsenhet och det
skarpsinne, om hvilken det vittnade. W. framställde
den typiska kvinnans väsen som bestående endast i
sexualitet och frånkände henne både logik, moral
och religiositet. Hvad hos en kvinna kunde finnas
af ett högre själslif, berodde enligt W. på de
manliga element, som ingår i hvarje verklig kvinnas
individualitet, men aldrig hos henne kunna komma till
sin fulla rätt. Efter W:s död utgaf M. Rappaport en
samling underliga aforismer af honom under titeln
Über die letzten dinge (1904) med ett biografiskt
företal. Om den af W. införda termen henid (se d. o.).
S—e.
Weinmonat [va’jnmå-], ty. Se Oktober.
Weinsberg [va’jns-], stad i Neckarkretsen,
Württemberg, 5,4 km. n. ö. om Heilbronn. 3,205
inv. (1907). Minnesvård (rest 1871) öfver
Oecolampadius (f. 1482 i W.). På Schlossberg ligga 272
m. ö. h. ruinerna af den i bondekriget 1525 förstörda
borgen Weibertreu, så kallad till minne af den genom
Chamissos ballad förhärligade sagan om kvinnornas
i W. trohet. Sagan, som uppges hvila på historisk
grund, berättar nämligen, att konung Konrad III
1140 intagit staden samt bestämt, att männen skulle
springa öfver klingan, men gett kvinnorna fritt
aftåg med löfte att få medtaga hvad de kunde bära,
och att dessa då burit sina män ut ur staden, hvarvid
konungen ej hindrat dem, utan yttrat: "Kungsord få ej
brytas". På initiativ af skalden Justinus Kerner, som
var bosatt i W. och åt hvilken en minnesvård blifvit
där rest, bildades 1823 en kvinnoförening för bergets
försköning och för understöd åt obemedlade kvinnor,
som utmärkt sig för trohet och uppoffring. Till
denna skänkte konung Vilhelm borgruinen 1824.
A. N—d.
Veintena, mynt. Se Escudillo de oro.
Veintimilla, Ignacio, president i Ecuador
(se d. o., sp. 1323).
Weipert [va’j-], stad i Böhmen, Erzgebirge, gränsstad
mot Sachsen. 10,039 inv. (1905). Utvinning af
silfver och kobolt. Vapenfabrikation. Spetsknyppling.
A. N—d.
Weir [ωī͡ə’], Robert Walter, nordamerikansk målare,
f. 1803 i New York, d. 1889, målade historietaflor
och porträtt. Bland hans verk äro Pilgrimernas affärd
(i Capitoliums rotunda i Washington), Columbus inför
rådet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
