Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 871-872 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenledning (ty. wasserleitung; fr. eaux, distributions d'eau; eng. waterworks)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samtliga anförda goda egenskaper. Vattnet måste
därför på ett eller annat sätt renas, innan det kan
användas.

Fig. 4. Filtrerbädd.

4) Vattnets filtrering. Ytvattnets rening sker i regel
förmedelst långsamfiltrering genom ett lager af fin
sand. Filterbädden består vanligen af ett sandlager
med en kornstorlek af 1/3—1 mm- och en tjocklek af 0,5
à 1,5 m. Detta sandskikt hvilar på ett bärande lager
af 15—25 cm. tjocklek af harpad singel och knaper;
det understa, gröfsta lagret består af större stenar,
men utbytes ofta mot tegelsten, ordnad i öfvertäckta
kanaler. Filterbädden hvilar på och inneslutes af
botten och väggar af murverk, oarmerad eller armerad
betong (fig. 4). Filtret är i regel af rektangulär
form, men äfven cirkulär förekommer. Från det
bärande skiktet ledes vattnet genom en eller flera
uppsamlingskanaler genom en regleringsventil med
själftryck till renvattenbrunnen, från hvilken
vattnet medelst pumpverk eller själftryck föres
till förbrukningsorten. På sandbädden bildas
den s. k. filterhuden af en del fina partiklar i
råvattnet, och filtreringen sker genom denna hud och
sandbädden med en hastighet af i regel 100, högst
200 mm. per timme. Vid särdeles dåligt råvatten
kan med fördel användas ett förfilter af gröfre
filtermateriel och med större filterhastighet. Genom
minskadt rensningsarbete i långsamfiltren erhålles
i regel bättre ekonomiskt resultat med denna
metod. På senare tider ha särskildt i Nord-Amerika
snabbfiltreringsmetoder i stor utsträckning kommit
till användning. Bland de vanligaste är Jewellfiltret,
där vattnet först tillsättes med ett fällningsmedel,
vanligen aluminiumsulfat, och därefter med stor
hastighet (4 à 8 m. per timme) filtreras genom ett
sandfilter inneslutet i en plåtcistern. Sandbädden
renas hastigt genom insläppning af tryckvatten
eller komprimerad luft från bäddens undersida och
samtidig kringröring med maskindrifna krattor. Andra
snabbfiltreringsmetoder äro Kröhnkes filter med
roterande trummor, permutihtfilter m. fl. Den
största betydelsen eger snabbfiltreringen som
förbehandling af vatten för en efterföljande
sterilisering, som hufvudsakligen utföres medelst
ozon eller klor. Ozonens steriliserande inverkan
på vattnet består i en kraftig oxidation. Sedan
luft passerat ozonapparaten, blandas ozonluften
i emulsörer med det förfiltrerade vattnet och
inströmmar i sterilisationstornet, där de organiska
beståndsdelarna oxideras af ozonen och de i vattnet
befintliga bakterierna förstöras. Härefter luftas
vattnet och rinner till en renvattenbassäng. Vid
sterilisering med klor används hufvudsakligen
klorkalk, som verkar på samma sätt som ozonen,
d. v. s. syre frigöres. Den obehagliga klorsmaken
aflägsnar man genom att tillsätta natriumsulfat. I
st. f. klorkalk har man på senare tid börjat använda
komprimerad klorgas, som inpressas i vattnet liksom
ozonluften. Äfven försök
med vattenrening genom ultravioletta strålar ha
gjorts med godt resultat. Dock torde ännu större
praktisk erfarenhet saknas om denna metod. För
rening af grundvatten, som ofta innehåller upplöst
kolsyra, järnoxidul eller vätesvafla användas olika
metoder. För att borttaga kolsyra låter man vattnet
fritt falla som dusch omkr. 1 à 2 m. genom luften
och därefter passera en fìlterbädd af marmorgrus af
olika storlekar. För att aflägsna järn, som förekommer
i form af löslig järnoxidul, sätter man vattnet på
ofvannämnda sätt genom ett par meters fritt fall i
intim förbindelse med luftens syre, då den lösliga
järnoxidulen öfvergår till olösligt järnoxidulhydrat,
h vilket visar sig först som en mjölkliknande färgning
i vattnet och sedan som en brunaktig flockbildning,
hvilken upptas på ett groft filter. Järnet kan äfven
aflägsnas med en filteranläggning med större hastighet
under tryck, då vattnet först blandas med pressluft,
därefter passerar ett rissel af lavakoks och sedan
ett snabbfilter af grus. (Se äfven Biologisk rening
och Filtrera.)

Fig. 5.

5) Hufvudledningar och rörnät. Om vattentäkten
är belägen högre än förbrukningsorten,
föres vattnet till densamma genom själftryck
i s. k. gravitationsledning. Om förhållandet
är omvändt, måste pumpning tillgripas. I förra
fallet användas kanaler, murade eller gjutna i
betong, öppna eller slutna, som t. ex. för Paris,
Wien, New York m. fl. storstäder. I det senare stå
ledningarna under tryck, tryckledningar, och utföras
vid lägre tryck af armerad betong, vid högre af
trä, gjutjärn, smidesjärn eller stål. Ledningarna
förses med af stängningsventiler, luftventiler
och aftappningsanordningar. Vid ledningarnas
dimensionering bör hänsyn tagas till, att summan af
ränta och amortering å anläggningskostnaden samt
pumpningskostnaden blir den minsta möjliga. Såväl
för rörnätet som hufvudledningarna torde
f. n. gjutjärnsrör vara de vanligaste. De utföras i
allmänhet i längder af 3,6 à 5 m. med diametrar från
8 till 120 cm. och med godstjockleken varierande med
diametern mellan 9 och 28 mm. Smidesjärnrör eller
stålrör utföras som nitade eller öfverlappsvetsade
rör i 8 à 12 m. längder och med godstjocklek ungefär
1/3 af motsvarande för gjutjärnsrör. För rör med
mindre än 300 mm. diameter används
ofta det s. k. Mannesmannsförfarandet (se
Mannesmannsrör), en utvalsning af rören ur ett
massivt block. Smidesjärnsrören äro lättare och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>