Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vatteninvigning - Vattenis - Vattenjungfru - Vattenkadrilj - Vattenkalorimeter - Vattenkamin - Vattenkanaler - Vattenkastare l. Vattenpost - Vattenkis - Vattenklosett (W. C.) - Vattenklyföppningar l. Vattenporer - Vattenklöfver - Vattenknut - Vattenkommunikationer - Vattenkonst - Vattenkoppor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dopvattnet först måste genom bön renas och helgas för
sitt höga ändamål. En sådan invigning (äfven af
floder och källor, ur hvilka dopvatten hämtades)
skedde till en början vanligen vid påsk, pingst och
trettondedagstiden, men kunde sedermera förrättas
när som helst. Den grekiska kyrkan har dock sedan
långt tillbaka fasthållit uteslutande vid trettondedagen
såsom vatteninvigningsdag. Man tillskref
det genom böner och nedsänkning af Kristus- och
helgonbilder invigda vattnet undergörande
verkningar samt ansåg det för lång tid skyddadt från
förskämning. Seden iakttas fortfarande med
mycken pietet inom de grekiska och ryska ortodoxa
kyrkorna. Särskildt bekant är Jordanfesten, då de
ryske pilgrimerna bada i Jordans invigda vatten
och medföra däraf till hemlandet.
J. H. B.*
Vattenis. Se Is, sp. 884.
Vattenjungfru, zool., benämning på jungfrusländor
(se d. o.).
Vattenkadrilj (se Kadrilj 1), idrottst.,
benämning på ett simuppvisningsnummer, hvarvid en
trupp simmare utför olika slags simning i turer
och därvid bildar figurer på led. Det var förr
ett vanligt nummer på simuppvisningar, men
förekommer numera sällan i Sverige.
E. B—ll.
Vattenkalorimeter, fys., en apparat för
uppmätning af kroppars egentliga värme, smältningsvärme
m. m. Den består af ett metallkärl, delvis
fylldt med vatten och nedsatt i ett något större
kärl, med hvilket det står i så ringa värmeledande
förbindelse som möjligt. Till apparaten höra en
omrörare och en termometer. Den kropp, hvars egentliga
värme eller smältningsvärme skall bestämmas,
uppvärmes till en viss temperatur eller till smältning
och nedsänkes därefter i vattnet, hvars
temperatur man förut afläst på termometern. Vattnet
omröres, och blandningstemperaturen bestämmes.
På grund däraf att den värmemängd, som
den varma kroppen afgett, måste vara lika stor,
som den kalorimetern upptagit, kunna det eg. v.
och smältningsvärmet därefter lätt beräknas.
Därvid är att märka, att icke ensamt vattnet
uppvärmes, utan att äfven kärlet, omröraren och
termometern uppta värme, hvars mängd alltid är lika
stor för hvarje grad, som kalorimeterns temperatur
höjer sig och sålunda en gång för alla kan beräknas,
kalorimeterns vattenvärde. Se vidare Kalorimeter
och Egentligt värme.
A. Bi—n. (T. E. A.)
Vattenkamin. Se Uppvärmning.
Vattenkanaler, zool. Se Andning, sp. 970.
Vattenkastare l. Vattenpost kallas å gata
eller gård uppställd, till vattenledning ansluten,
medelst en ventil afstängbar tappningsanordning
för hämtning af vatten. Jfr Brandpost.
Fmn.
Vattenkis, miner. Se Markasit.
Vattenklosett (W. C.). Se Klosett och
Renhållning, sp. 1396.
Vattenklyföppningar l. Vattenporer, bot.
Se Hydatod.
Vattenklöfver, bot. Se Menyanthes.
Vattenknut. Se Knut, fig. 2, sp. 415.
Vattenkommunikationer. Se Sjöfart.
Vattenkonst. 1. Benämning på sådana
inrättningar, medelst hvilka man till ögonfägnad tvingar
vatten att rinna eller stiga (”spela”, ”springa”)
strålvis i allehanda figurer; springbrunn (se d. o.),
fontän; med konst anordnadt vattenfall i en park,
kaskad. Fontänernas anordning och utstyrsel kunna
naturligtvis växla i det oändliga: bassänger,
skålar, brunnshus m. m. med eller utan
figurframställningar (delfiner, svanar, fabeldjur,
mytologiska gestalter, genrefigurer o. s. v.). De ha
varit en tacksam uppgift för ingenjörers, arkitekters
och bildhuggares skaparförmåga. Världsberömda
äro bl. a. vattenkonsterna i Versailles’ park (se
Versailles; jfr äfven Peterhof). Bland
förnämligare anläggningar af detta slag i Sverige
märkas vattenkonsten i Drottningholms slottspark ´
(se Drottningholm, sp. 886 och bild å
illustrationssidan därtill) samt i Stockholm ”Molins
fontän” i Kungsträdgården (se fig. i art. Tårpil)
och ”Tors fiske” på Adolf Fredriks torg (se fig.
i art. Hymer). — 2. Grufv. För vattnets
uppumpning ur grufvor fordras gifvetvis kraft, större
eller mindre alltefter grufvornas djup och
vattentillopp. Vid mindre grufförsök använder man
handkraft eller hästkraft, vid större och vattenrikare
grufvor mekanisk kraft. Innan ångans användning
som drifkraft kommit i mera allmänt bruk i Sverige,
måste man ofta leda den för pumpningen i grufvorna
erforderliga kraften från ganska aflägset belägna
vattenfall. Detta skedde och sker ännu medelst s. k.
konstledningar, konstgångar eller
konster (vattenkonster). De bestå af en rad
vertikala, i marken fästa stolpar, från hvilka utgå
horisontala armar, vanligen af järn (vickarmar),
upphängda på och rörliga kring ståltappar. Hvarje
stolpe med sina armar bildar ungefärligen ett
kors. Ändarna af armarna på de olika stolparna
äro med hvarandra förenade medelst lätta stänger,
på lämpligt sätt anbringade, så att brytning
undvikes. Därigenom uppstår ett system af två
parallella rader horisontala stänger. Den ena
ändan af detta system är förenad med vefvarna till
ett vattenhjul eller någon annan motor och den
andra ändan vid gruföppningen, medelst vinkelbrott,
med starka stänger, hvilka nedgå i grufvan
parallellt med pumparna (se Sättning) och
på hvilka pumpstängerna äro fästa med armar.
När vattenhjulet går rundt, få konststängerna i
dagen en fram- och återgående rörelse och
stängerna i grufvan en upp- och nedgående, hvarigenom
pumpningen eger rum. Det ges naturligtvis
flera sätt att konstruera vickarmarna samt att
upphänga dessa och stängerna, likasom det ock ges
konster med blott en stångrad, detta dock endast
på kortare håll. För att ändra riktningen i
horisontalplanet af en konstledning eller för att leda
kraften i flera grenar användas s. k. ”vändbrott”
eller ”vändstolar”, som bestå af en horisontalt
kring en stark, vridbar, vertikal stolpe fäst ring.
Genom att fasthaka konststänger på olika punkter
af ringens periferi ändrar man riktningen af
draget. För ändring af draget från horisontalt till
mer eller mindre stupande används s. k. vinkelbrott,
som består af två, i lämplig vinkel mot
hvarandra ställda armar, rörliga kring en horisontal
axel. Konstledningar af betydande längd, öfver
1,000 m., ha funnits i Sverige; men då i våra dagar
sätten för krafts öfverförande medelst
elektricitet varda alltmer utvecklade, torde snart de
gamla pittoreska, gnisslande konstledningarnas
tid vara ute.
2. Th. N—m.*
Vattenkoppor. Se Koppor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
