Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Warwick, titel - Waryński, Ludwik - Varzin, by och gods i Pommern - Varäger. Se Varjager och Väringar - Varö - Vas, komitat. Se Eisenburg - Vas, plur. vades, lat., jur. Se Vadimonium - Vas (kärl)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Warwick [ωå’rik], earl af, engelsk adelstitel, som
burits inom flera frejdade släkter. Den gafs först af
Vilhelm II Rufus åt den normandiske ädlingen Henry de
Newburgh (d. 1123), bars inom dennes släkt till 1297
och kom genom arf till släkten Beauchamp, där den bars
af bl. a. Richard Beauchamp, 13:e earl af W., f. 1382,
d. 1439, en bland Henrik V:s främsta medhjälpare
i kriget mot Frankrike och från 1437 till sin död
styresman öfver Normandie. Hans son Henry Beauchamp,
f. 1423, d. 1445, upphöjdes 1444 till hertig af
W. Han slöt ätten på svärdssidan, och hans svåger
Richard Neville ärfde 1450 earltiteln. Om denne, den
ryktbare "konungamakaren" W., se Neville 4. Titeln
bars sedermera af en medlem af konungahuset, hertigens
af Clarence son Edvard Plantagenet, afrättad 1499 (se
Edvard, engelska prinsar 3), gafs 1547 åt John Dudley,
sedermera hertig af Northumberland (se Dudley 1) och
utslocknade i denna släkt 1590. Titeln återupplifvades
därefter 1618 inom släkten Rich, bars där till 1759
och gafs s. å. åt en medlem af släkten Greville.
Dess nuvarande innehafvare är jordmagnaten
Francis Richard Charles Guy Greville, earl af W.,
f. 9 febr. 1853 och sedan 1881 gift med Frances Evelyn
Maynard, grefvinna af W., f. 10 dec. 1861 och bekant
för filantropisk verksamhet samt än mer som ifrig
deltagare i den socialistiska propagandan i England
("den röda grefvinnan"). Hon har utgett Warwick castle
and its earls (1903) och A woman and the war (1916).
V. S—g.
Warynski, Ludwik, polsk politiker och
publicist, f. 1856, d. 1889, redigerade 1882 den
socialrevolutionära tidskr. "Proletariat", som
utgafs af det socialrevolutionära partiet med samma
namn i ryska Polen. Detta parti — det första i sitt
slag — ifrade för en sammanslutning med de ryske
revolutionärerna och samarbetade med den hemliga
föreningen "Narodnaja volja" i Ryssland. V. häktades
1883 och blef efter 2 års rannsakningshäkte jämte 28
kamrater dömd af krigsrätten i Warschau och inspärrad
i Schlüsselburg, där han dog.
A—d J.
Varzin [fartsīn], by och gods i Pommern, ö. om Köslin,
bekant som furst Bismarcks tillhörighet. Godset,
hvars slott och park af denne restaurerats, består
hufvudsakligen af skogsmark.
Varäger. Se Varjager och Väringar.
Varö, liten bebodd ö i Kattegatt, omkr. 20
km. s. v. om Göteborg, i södra inloppet
till staden. På ön finnas två fyrar,
den ena lysande norr-, den andra söderut.
G. Brgrn.
Vas [vaʃ], komitat. Se Eisenburg.
Vas, plur. vades, lat., jur. Se Vadimonium.
Vas (af lat. vas, kärl) betecknar i regel ett
prydnadskärl af större höjd än bredd och vanligen
af symmetrisk form samt öppet upptill. Under
benämningen antika vaser sammanfattar man dock alla
slags lerkärl af antikt ursprung, utan att därmed
förbinda föreställningen om någon viss form. De
antika vaserna äro genom formrikedom, dekorativ
utsirning och delvis äfven genom ypperlig teknik af
stor vetenskaplig, kulturhistorisk, konstnärlig och
industriell betydelse. De första fynden af dylika
vaser gjordes i södra Italien, och de blefvo kallade
etruskiska vaser. Redan Winckelmann uttalade
likväl den åsikten, att deras ursprung måste
sökas i Grekland. Man har sedan gjort stora
fynd såväl på grekiska fastlandet som på öarna
i Joniska hafvet, för ej länge sedan äfven på
Kreta. De äldsta hittills upptäckta vaserna där
och likaså de, som man funnit i norra Grekland —
i Tessalien och andra provinser — förskrifva sig
från stenåldern, från 2000-talet f. Kr. De äldsta
grekiska vaserna ha i regel ristad och målad ytprydnad
af spiraler, sicksacklinjer o. d., de kretensiska
ha uteslutande geometriska mönster. Bronsåldern
medförde nya behandlingssätt. Under den kretensiska
kulturens blomstring påverkade Kreta länderna
både i s. och i n. från Egypten (pl. VIII till
art. Egypten) till Grekland (se vidstående pl. I,
fig. 1—3, samt Kretensisk kultur,
fig. 1, och Mykenska kulturen). Vasernas former
förfinades, och nya dekorationsmotiv upptogos:
jämte spiralen och våglinjen rosetter, rankor,
plantor, fiskar, koraller, delfiner, fåglar och
äfven landtdjur, allt en tid framåt framställdt
med frodig naturalism. Under det senare mykenska
konstskedet förekom äfven människoframställning,
bl. a. marscherande soldater (se fig. i Hagia Triada
och Mykenai, fig. 2). Under tiden efter
doriska vandringen uppblomstrade vastillverkningen
på grekiska fastlandet och drefs på olika platser,
med största framgång i Korint och i Aten. Från dessa
hufvudorter exporterades vaser i stor mängd till
andra länder. Till en början härskar dipylonstilen
(se Dipylon med fig. och Geometriska tidens
stil), som utmärkes för sin konsekvent genomförda
linjeornamentik. Vasens hela yta upptas af linjer,
kors, cirklar, enkla meandermönster samt af figurer
eller djur, ordnade i bälten rundt om vasen och
framställda silhuettaktigt i barnsligt schematisk
simplifiering, de spinkiga figurerna liksom de
ornamentala linjerna tecknade i mörkbrunt mot
kärlets blekt gula ton. Stridsscener till lands
och vatten, begafningsprocessioner med vagnar och
sörjande framställas. Stilen visar varianter på
olika orter; det mest betydelsefulla inslag får
den i den påverkan från Österlanden, som gör sig
gällande från början af 600-talet och som medför nya
såväl figurala som ornamentala motiv. Lejon, tigrar,
gaseller och fabeldjur, kraftigt tecknade, vandra
eller springa rundt om vaserna, ordnade i bälten
(se fig. 4). Människorna ha österländska typer,
långa näsor och spetsigt skägg. De äro tecknade i
profil, stelt och kantigt, i hvassa linjer. Nu börja
mytologiens och hjältesagans typer framställas,
Apollon, Artemis, Herakles; nu förekomma äfven
jägare och figurer i språng eller i dans. Ytorna
mellan figurerna utfyllas af stjärnor, rosetter,
små spiraler, och kärlets stigning från foten
karakteriseras genom en krans af upprättstående små
blad. Under 500-talet aflöses den stränga geometriska
stilen af den arkaiska eller de svarta figurernas
stil. Den innebär ett friare dekorationssätt än det
gamla; bildkompositionen koncentreras på en mindre del
af kärlets yta och inramas af ornament, oftast ganska
sparsamt. Figurerna stå som svarta silhuetter mot
den rödgula bottnen; likväl hållas kvinnornas nakna
kroppsdelar hvita (se fig. 5 samt Olympiska spelen,
fig. 1, 2, 3, 7, 9).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
