Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemar II Seier (dansk konung) - Valdemar Atterdag (dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stort stycke land, som arf åt grefvens brorsdotter
Ida, hvilken var gift med V:s oäkta son Nils. Så
snart ryktet om V:s fångenskap blef bekant, lösryckte
sig Holstein och de andra nordtyska besittningarna,
och tyske kejsaren sökte begagna sig af tillfället
att göra sig Danmark länsskyldigt, hvilket likväl
riksföreståndaren grefve Albert af Orlamünde, V:s
systerson, motsatte sig. Då denne med vapenmakt sökte
befria V., blef han slagen vid Mölln i jan. 1225 och
själf tagen till fånga. V. tvangs 17 nov. s. å. att
ingå en förlikning, hvari han afsade sig anspråken
på sina tyska och vendiska besittningar samt förband
sig till en lösepenning af 45,000 mark silfver och
att icke söka hämnd för sin förödmjukelse. Påfven
löste emellertid strax V. från hans ed, därför att
denna blifvit honom aftvungen genom förräderi,
och V. intog en stor del af Holstein, men i den
afgörande drabbningen, vid Bornhöved 22 juli
1227, blef han slagen af de förenade nordtyske
furstarna. I striden förlorade han sitt ena öga. Han
måste nu sluta fred, och af Danmarks landvinningar
återstodo blott Rügen, Estland och en liten del af
Preussen. Af mera bestående art var V:s arbete som
lagstiftare. I Skåne afskaffades järnbörden 1216,
och på ett danahof i Vordingborg stadfästes i mars
1241 V:s jutska lag, hvilken biskop Gunner i Viborg
sammanskrifvit efter en del äldre lagar. Äfven de båda
själländska lagarna blefvo antagligen affattade under
hans regering. V. fick också tillnamnet "Lovförer"
(lagstiftare), hvaremot "Seier" (segrare) tillades
honom under en senare tid och urspr. begagnades
om hans fader. Liksom dannebrogen under V:s tid
blef rikets baner, så upptog han också det danska
riksvapnet med lejon och hjärtan (sjöblad). "Kong
V:s jordebog" var en förteckning öfver kronans gods,
och en skattelista öfver hela riket affattades 1241
och utgafs 1873 af O. Nilsen. V. jordades i Ringsted
mellan sina båda gemåler, nämligen Dagmar af Böhmen
(gift 1205, d. 1212), moder till V. den unge, och
Berengaria af Portugal (gift 1214, d. 1221), moder
till Erik Plogpenning, Abel och Kristofer, samt en
dotter, Sofia (d. 1248), gift med markgrefve Johan af
Brandenburg. V. hade två oäkta söner, Nils, grefve af
Halland, och (med Esbern Snares änka, Helena) Knut,
som blef hertig först af Reval och Blekinge, sedermera
af Lolland. Eftervärlden såg hans regeringstid
som en för Danmark lycklig period, och med hans död
slutade landets storhetstid, "Valdemarstiden". V:s
skiftesrika lefnad har behandlats af Ingemann
i den historiska romanen "Valdemar Sejr" och af
Hauch i romanscykeln "Valdemar Sejr, et romantisk
eventyr". Se A. D. Jörgensen, "Valdemar Sejr" (1879),
och H. Olrik, "Konge og præstestand", II (1895).
3. V. Atterdag, yngste sonen till konung Kristofer
II, f. omkr. 1317, d. 24 okt. 1375 på Gurre slott,
uppfostrades efter 1328 vid tyske kejsaren Ludvigs
af Bajern hof, hvars son Ludvig af Brandenburg äktat
V:s syster Margareta. Då grefve Gerhard af Holstein
blifvit dräpt (1340), blef V. vid en förlikning med
hans söner i Spandau erkänd som Danmarks konung och,
till följd af en ny förlikning, i Lübeck s. å., äktade
han hertig Valdemars af Sönderjylland syster Helvig,
hvarvid hennes hemgift, 24,000 mark silfver,
afdrogs från de 100,000 mark, för hvilka
Nörrejylland var pantsatt. Förmälningen egde rum på
Sönderborgs slott, och V. hyllades 24 juni 1340 som
konung på Viborgs ting samt emottog styrelsen öfver
norra fjärdedelen af Nörrejylland. Detta obetydliga
välde blef nu utgångspunkten för V:s sträfvan att
under sin spira samla hela riket, och efter tjugu års
ihärdigt arbete hade han vunnit sitt mål, dels genom
köp, dels genom list eller våld, ty han var föga
nogräknad i valet af sina medel. Med stor slughet
förstod han att begagna hvarje tvist, som yppade
sig eller kunde uppväckas mellan hans motståndare,
och ändrade hållning, allteftersom det bäst främjade
hans syften. 1346 sålde han Estland till de tyske
riddarna för 19,000 mark och fick därigenom medel
att inlösa viktiga landsdelar. Äfven digerdöden, som
rasade i landet 1349—50 och bortryckte mycket folk,
blef honom nyttig. V. slog nämligen under sig en
mängd panter, hvilkas innehafvare dött. 1343—50 satte
han sig efter hand i besittning af Själland och Mön;
1348 lade han därtill östra delen af Fyn samt Falster,
1353 södra delen af Nörrejylland och slutligen genom
segern öfver holsteinarna vid Brobjerg 1357 den öfriga
delen af Fyn. V. hade under allt detta att kämpa
äfven med inre svårigheter. Bönderna klagade öfver de
tunga skatter, som gingo till inlösen af panterna, och
kallade honom "den onde". Adeln var missnöjd med V:s
myndiga styrelse och framför allt hans hårda processer
för återvinnande af jordagods, som på orätt sätt
afhändts kronan. På Jylland grep adeln flera gånger
till vapen mot honom och inlät sig t. o. m. med rikets
fiender under ledning af sådana män som Klaus Limbek
och Stig Andersön. I jan. 1359 blefvo Stig Andersöns
son, Ove Stigsön, och broder, Peder Andersön, samt
den rike Niels Bugge på Hald mördade i Middelfart
af några fiskare på hemvägen från ett möte med V.,
och denne nödgades med ed värja sig för misstanken om
delaktighet i detta brott. 1360 begagnade han sig med
stor förslagenhet af de stridigheter, i hvilka konung
Magnus Eriksson var invecklad, för att återvinna de
skånska landskapen, hvilkas besittning han 1341 och
1343 tillförsäkrat Magnus och hans efterkommande. 1361
intog och brandskattade han därtill Visby, hvarefter
han och de danske konungarna efter honom förde titeln
"de gothers konge". Men företaget uppväckte stor
förbittring hos hansestäderna, hvilka sände en
stor flotta till Öresund 1362, men blefvo slagna
vid Hälsingborg. De svenska anspråken på Skåne
lyckades han på ett listigt sätt häfva. De herrar,
som vid denna tid sutto vid makten i Sverige, hade
bestämt, att Magnus’ son konung Håkan skulle äkta den
holsteinska prinsessan Elisabet; men då denna på
resan till Sverige blef stormdrifven till Bornholm,
kvarhöll V. henne där, hämtade Håkan och hans fader
och fick ett redan 1358 aftaladt äktenskap till stånd
emellan sin dotter Margareta och Håkan samt anspråken
på de skånska landskapen häfda. Med hansestäderna och
de holsteinske grefvarna slöt V. fred 1365 och med
konung Albrekt 1366. Slutligen, 1368, kom också
den återstående, pantsatta delen af Nörrejylland
under danska kronan. Men redan s. å. utbröt en ny
fejd med hansestäderna, hvilkas sillfiske i Öresund
V. egenmäktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
