Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wakefield - Wakefield, Edward Gibbon - Wakenstädt - Vakf l. Vakyf - Wakidi, Abu Abdallah Muhammed ibn Omar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gammal stenbro, som leder öfver Calder, med ett
af Edvard IV uppfördt kapell till minne af slaget
vid W. 29 dec. 1460, i hvilket hans fader, hertig
Rikard af York, stupade.
A. N—d.
Wakefield [ωe͡i’kfīld], Edward Gibbon,
brittisk kolonialstatsman, f. 20 mars 1790 i London,
d. 16 maj 1862 i Wellington på Nya Zeeland, var
son till statistikern Edward W. (f. 1774, d.
1854) och sonson till författarinnan Priscilla
W. (f. 1751, d. 1832, känd genom sina
barnböcker och sitt pionjärsarbete för upprättande af
sparbanker). W:s ungdom var stormig; 1814 fick
han anställning vid brittiska legationen i Turin,
enleverade 1816 en rik arftagerska, var efter hennes
död 1820 en tid attaché vid ambassaden i Paris
och kom vid en ny enlevering 1826 i konflikt med
strafflagen, enär han genom falska uppgifter lurat
sitt offer, en helt ung flicka, att lämna skolan och
följa honom till Gretna Green för att vigas.
Äktenskapet förklarades genom parlamentsakt upplöst,
och W. fick tre års fängelse. Under fängelsetiden
studerade han koloniala ämnen och sammanfattade
sina idéer i skriften A letter from Sydney (1829),
i hvilken han skarpt kritiserade planlösheten i
Australiens kolonisation och framlade en plan till
systematisk kolonisation, baserad på upphörandet af
kostnadsfri jordutdelning och bildandet, genom
försäljning af jord till moderata pris, af en
kolonisationsfond, med hvilken ordnad immigration skulle
uppmuntras. W. utvecklade närmare dessa tankar
i England and America (2 bd, 1833; med ett bihang
The art of colonization) och vann för dem stöd
af ansedda män, J. Stuart Mill, Grote, Molesworth,
öfverste Torrens m. fl. Han grundlade med stöd
af dem South Australian association, ett
kolonisationssällskap med syfte att tillämpa de nya idéerna
i Syd-Australien, där en koloni med kungligt
fribref grundlades 1836. W. deltog 1837 äfven i
grundandet af New Zealand association och blef v
erkställande direktör i det 1839 för kolonisation
på Nya Zeeland grundade New Zealand land
company. 1838 åtföljde han som privatsekreterare lord
Durham (se Lambton 2) till Canada och hade
betydande andel i tillkomsten af dennes för brittisk
kolonialförvaltning epokgörande ”Report on the
affairs of British North America”. En kort tid var
han parlamentsledamot i Canada, men sin mesta tid
egnade han åt att i London mot byråkratiskt
motstånd och misstro från missionsintressets målsmän
främja kolonisationen af Nya Zeeland. Från
direktörskapet afgick han 1849 och egnade sig därpå
åt ett kyrkligt koloniföretag på Nya Zeeland, där
1850 nybyggarsamhället Canterbury grundlades.
W., som 1849 utgett A view of the art of colonization
och 1850 stiftat Colonial reform society,
öfverflyttade 1853 till Nya Zeeland och tog där verksam
del i den unga koloniens rätt upprörda politiska
lif, men nödgades redan 1854 af ohälsa draga sig
tillbaka från det offentliga lifvet. Hans idéer voro
geniala och ha fått grundläggande betydelse för
det brittiska kolonialväldets utveckling; vid
tilllämpningen var han ofta hänsynslös och hindrades
dessutom genom sin ungdoms felsteg från att med
nödig personlig auktoritet direkt verka för sina
syften. — Hans son Edward Jerningham
W., f. 1820, d. 1879, var framstående nybyggare
och parlamentsledamot på Nya Zeeland, där också
tre af W:s bröder deltogo i kolonisationsarbetet.
Mest bekant af dem är William Hayward
W., f. 1803, d. 1848, hvilken 1826 biträdt
brodern vid enleveringen, äfven fick fängelsestraff,
sedermera blef öfverste i spansk tjänst och 1839
kom ut till Nya Zeeland som kompaniets agent för
jordköp. Hans köpeaftal med maorihöfdingarna,
ogiltiga enligt maorirätt, ledde till långvariga
tvister och blodiga strider; 1840 grundlade han
Wellington, sedermera Nya Zeelands hufvudstad.
— Jfr H. E. Egerton, ”A stort history of british
colonial policy” (1897), R. Garnett, ”Edward Gibbon
W.” (1898), P. P. Leroy-Beaulieu, ”La
colonisation chez les peuples modernes” (6:e uppl.
1906), och J. Blacket, ”History of South Australia”
(2:a uppl. 1911).
V. S—g.
Wakenstädt, by vid staden Gadebusch,
Mecklenburg-Schwerin, där det vanligen efter
Gadebusch (se d. o.) uppkallade slaget mellan svenskar
och danskar stod 20 dec. 1712.
A. N—d.
Vakf l. Vakyf (arab. waḳf, pl. auḳāf, turk.
uttal evkāf), i muhammedanska länder varje egendom,
som af egaren bortges till något allmänt
ändamål, antingen rent religiöst, t. ex. till
moskéernas underhåll, eller socialt eller nationellt
allmännyttigt, såsom byggnad och underhåll af
skolor, sjukhus, karavanserajer, brunnar o. d., eller
vård af de fattige. Äfven rent privata donationer
kunna få detta namn; annan benämning är habs
(habus, hubus). Eganderätten öfvergår till en
bestämd institution eller person, som skall vara
uttryckligen angifven jämte syftet med donationen
(enligt en annan mening behåller dock donatorn
den formella eganderätten); stiftaren eger bestämma,
hur egendomen skall förvaltas, och afkastningen
tillfaller donationsmottagaren. Då en stiftelse till
en moské är skattefri, har under historiens lopp
detta institut begagnats som ett medel mot
konfiskation och utpressning, i det privatpersoner delvis
plägat afstå sina gods åt moskéer och stiftelser
under den formen, att egaren betalat 10—15 proc.
af taxeringsvärdet och en låg årsränta, men f. ö.
behållit nyttjanderätten och den öfriga delen af
afkastningen. Stiftarens rättigheter öfvergå på
hans direkta afkomlingar i obruten kedja; brytes
denna, tillfaller egendomen oafkortad
donationsmottagaren. Moskégodsen, som i Turkiet förvaltas
af en särskild minister (jfr Nāzir), omfatta en
högst betydlig del af turkiska rikets jord, som på
detta sätt undandras beskattning, till stort men
för finanserna; reformplaner ha visat sig praktiskt
föga verksamma.
H. S. N.
Wakidi, Abu Abdallah Muhammed ibn
Omar, arabisk historiker, f. 747 e. Kr. i Medina,
d. 823 i Bagdad, var urspr. spannmålshandlare i
Medina, men måste till följd af dåliga affärer lämna
staden och begaf sig till Bagdad. Där blef han
omhändertagen af vesiren Jahja ibn Chālid af
Barmekidernas ätt, som bragte reda i hans affärer
och gjorde honom till kadi. Hans förnämsta verk
är Kitāb el-maghāzi (Boken om profetens
fälttåg), utg. af A. von Kremer (”History of Muhammads
campaigns, by Aboo ‘Abdollah Mohammad
bin ‘Omar al Wakidy”, 1856, i ”Bibliotheca
indica”) och i utdrag öfv. af J. Wellhausen
(”Muhammed in Medina. Das ist Vakidi’s Kitab
al Maghazi in verkürzter deutscher wiedergabe”,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
