Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utljud - Utlottningsförsäkring - Utlåningsrörelse - Utlåtande - Utlämning (Extradition)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begynnelseljud, se några exempel i
art. Uddljud. Speciellt i de romanska
språken förekomma ofta fall af samma art.
K. F. J.
Utlottningsförsäkring. Se Kursförlustförsäkring,
sp. 324.
Utlåningsrörelse. Se Bank, sp. 856, 860, 863,
Kreditanstalt och Riksbanken, sp. 317.
Utlåtande, officiellt yttrande, afgifvet i
rättegångsmål som bevisningsmedel, t. ex. af
sakkunnige eller af jury; i förvaltningsfrågor af
underordnad ämbetsmyndighet efter remiss från en högre
(enligt R. F. § 10 är föredragande förpliktad att,
innan ärenden föredragas hos konungen i statsrådet,
inhämta nödiga upplysningar från vederbörande
ämbetsverk); inom lagstiftningen af Lagrådet öfver
ett till framläggning för riksdagen af K. M:t
utarbetadt lagförslag eller öfver ett af riksdagen
antaget sådant, som öfverlämnats till K. M:ts
pröfning och stadfästelse; af vissa för en allmän
eller lokal frågas noggranna utredning särskildt
utsedda kommitterade (sådant yttrande kallas äfven
"betänkande"); af ett riksdagsutskott, när yttrandet
är föranledt af en till utskott hänvisad fråga;
utskotts andra yttranden benämnas "memorial", och
gemensam beteckning är "betänkanden". Ordet memorial
används således, då yttrandet tillkommit på grund
af utskottets eget initiativ eller beslutanderätt
(såsom fallet är med konstitutionsutskottet),
eller med anledning af återremiss eller då det
innehåller förslag till voteringsproposition o. s. v.
(Rld.)
Utlämning (Extradition), jur., häktande och
öfverlämnande till främmande stats myndigheter, efter
från dem framställd begäran, af person, som i den
främmande staten blifvit misstänkt, åtalad eller dömd
för brott enligt den främmande statens lagar, men icke
där undergått straff därför. Den innefattar alltså en
åt främmande stat lämnad rättshjälp för realisering af
ett dess straffanspråk. En förpliktelse till utlämning
föreligger endast i den mån en stat genom fördrag
förbundit sig därtill. Sådana fördrag ha särskildt
under 1800-talets lopp afslutits mellan staterna
i stort antal. Före denna tid förekom utlämning
endast undantagsvis och oftast i fråga om politiska
förbrytare. Därjämte ha emellertid i åtskilliga
länder, tidigast i Belgien (1833 och 1874), England
(1873) och Holland (1875), senare äfven annorstädes,
såsom i Schweiz (1892), Norge (1908) och Sverige
(1913) särskilda utlämningslagar tillkommit, af
sedda att bereda skydd mot godtycklig utlämning från
regeringsmyndighetens sida. I dessa lagar föreskrifvas
dels under hvilka förutsättningar regeringsmyndigheten
skall vara befogad att afsluta utlämningstraktater
eller eljest medge utlämning, dels ock vissa regler
ang. förfarandet i utlämningsfrågor. I vissa af
dessa lagar, såsom i Englands, är föreskrifvet, att
utlämning må beviljas endast på grund af traktat;
i flertalet andra är utlämning medgifven äfven
för andra fall, dock principiellt endast under
förutsättning af reciprocitet (se t. ex. svenska
lagen § 1). Dylika utlämningslagar kunna emellertid
icke rubba giltigheten af tidigare afslutade
utlämningstraktater.
De viktigaste grundsatserna inom den sålunda skapade
nutida utlämningsrätten äro följande:
1) en i traktat åtagen förpliktelse att utlämna afser
regelmässigt äfven sådana personer, som före densammas
tillkomst tagit sin tillflykt till staten i fråga; 2)
utlämningsförpliktelse föreligger endast i fråga om
vissa svårare brott, som genom uppräkning eller på
annat sätt anges i traktaterna. Den afser dessutom
vanligen ett större antal brott i traktater mellan
närbesläktade än mellan hvarandra mera fjärrstående
länder. Enligt svenska lagen § 4 är den afgörande
gränsen, huruvida utlämningsbegäran afser brott,
som i allmänna strafflagen eller sjölagen är belagdt
med svårare straff än fängelse. I fråga om Norge
och Danmark äro dock undantag medgifna i utvidgande
riktning. Se ang. Danmark utlämningstraktat 17
juni 1913 art. 1 samt k. kung. 20 juni 1913 p. 3;
ang. Norge utlämningstraktat 21 febr. 1907 art. 2. 3)
Utlämning må ej ega rum i fråga om politiska
förbrytare (se art. Politisk förbrytelse). 4)
Utlämning beviljas i regel endast, om gärningen äfven
enligt det beviljande landets lag är att anse som ett
sådant brott, som förutsattes för utlämning. Denna
princip är i den svenska lagen fastslagen redan genom
det sätt, på hvilket den karakteriserat de brott, som
kunna föranleda utlämning. Därvid har den emellertid
i öfverensstämmelse med vissa utlämningstraktater
dock tillika framhållit, att det är tillräckligt,
att gärningen skulle ha varit att anse som ett
sådant brott, därest den "begåtts i Sverige under
motsvarande förhållanden". I regel fordras det ock,
att gärningen skall vara in concreto straffbar
(resp. skulle ha varit detta) enligt det beviljande
landets lag. Utlämning beviljas sålunda icke, om
gärningen bedömd enligt nämnda lag är (eller skulle
ha varit) preskriberad. Ej heller, om en frikännande
dom i detta land föreligger eller brottet därstädes
blifvit bestraffadt. Den svenska lagen § 9 går än
längre och utesluter utlämning, så snart en svensk
dom, vare sig friande eller fällande, föreligger,
ja, äfven om blott åtal anhängiggjorts ang. brottet
i fråga vid den tidpunkt då utlämningsbegäran
framställes. Att han i det beviljande landet är
häktad eller dömd för annat brott, utgör däremot
endast ett temporärt hinder för utlämning. 5)
Utlämning beviljas icke i fråga om gärningar,
föröfvade å den beviljande statens eget territorium;
se svenska lagen § 3. Undantag är emellertid där
gjordt för gärningar, som innefatta delaktighet i
brott. I fråga om dessa skall utlämning kunna medges,
oberoende af om delaktighetsbrottet är att anse som
begånget här i riket eller ej. 6) Utlämning beviljas
icke i fråga om egna medborgare (se svenska lagen §
2). Denna grundsats är dock icke undantagslös. De
angelsaxiska staterna utlämna under förutsättning
af reciprocitet äfven egna medborgare. Detta har sin
grund däri, att dessa länder i princip straffa endast
gärningar, som föröfvats å statens eget territorium,
samt följaktligen gärningar, föröfvade af deras egna
medborgare utrikes, eljest i stor utsträckning skulle
i princip lämnas obeifrade. På grund af frånvaron
af reciprocitet blir emellertid denna regel af
betydelse endast mellan dessa länder (England
och Förenta staterna) inbördes. 7) Berättigad att
erhålla utlämning är gifvetvis den stat, inom hvars
territorium gärningen är föröfvad. England och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
