Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 85-86 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ussuri - Ussuribanan - Ussurien (Ussuriområdet), Ryska Mandschuriet - Ust - Ustadalen - Ustaelven - Ustaoset - Ustatind - Ustav - Ustavand - Ust-Azovsk - Ust-Dvinsk - Usteri, 1. Johann Martin - Usteri, 2. Paulus - Usteri, 3. Leonard - Ustica - Ustilaginaceæ - Ustilagineæ, Hemibasidii, Ustilaginéer, Sotsvampar, Brandsvampar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ussuri, biflod fr. h. till Amur i norra Öst-Asien,
uppstår af två källfloder, Daubiche och Ulache,
hvilka upprinna i Sibiriska kustprovinsen på
Sichota-Alin l. "Tatarberget", en lång kustkedja
utmed Japanska hafvet. Efter föreningen tar floden
nordlig riktning och bildar tills. med den från
sjön Chanka i s. kommande bifloden Sungatscha
gräns mellan Mandschuriet och Kustprovinsen,
tills den genom ett litet delta förenar sig med
Amur ofvanför staden Chabarovsk. Från Sungatschas
inlopp och dit är U. segelbar, på ett lopp af 770
km. På ringa afstånd från floden är järnvägen mellan
Vladivostok och Chabarovsk, den s. k. Ussuribanan,
framdragen.´
(H. W—k.)

Ussuribanan. Se Ussuri och
Sibiriska järnvägen.

Ussurien (Ussuriområdet, ry. Južnono
Ussurijskij otdel), äfven benämndt Ryska
Mandschuriet, utgör den sydligaste, mellan floden
Ussuri och hafvet belägna delen af Sibiriska
kustprovinsen (se d. o.).

Ust, ry., mynning, förekommer i geografiska namn.

Ustadalen, öfversta hålvägen i Hallingdal,
Norge, genomfluten af Ustaelven.
K. G. G.

Ustaelven kommer från Ustavand (4,35 kvkm.)
och bildar ett af hufvudtillflödena till Hallingdalsälfven,
Norge. Älfven, som eges af norska staten, representerar,
outbyggd, 4,800 hkr, utbyggd 19,200 eff. hkr.
Vid dess utlopp ur Ustavattnet, Ustaoset,
ligger en järnvägsstation på Bergensbanan.
Söder därom det 1,350 m. höga Ustatind,
med härlig utsikt öíver Hardangervidda.
K. G. G.

Ustaoset. Se Ustaelven.

Ustatind [-tinn]. Se Ustaelven.

Ustav. Se Typikon.

Ustavand [-vann]. Se Ustaelven.

Ust-Azovsk, hamn. Se Genitjesk.

Ust-Dvinsk, fästning och hamn. Se Dünamünde.


Usteri [o’st-]. 1. Johann Martin U., schweizisk
tecknare och skald, f. 1763 i Zürich, d. 1827,
nödgades mot sin önskan egna sig åt affärsverksamhet,
i faderns porslinsfabrik, men efter en resa i
Tyskland, Nederländerna och Frankrike hängaf han sig
åt sin lust för teckningskonst och diktning, lämnade
affären och blef själen i det af hans farbroder
Heinrich U. 1787 stiftade allmänna schweiziska
konstnärssamfundet. U:s teckningar äro i litet format,
utförda med penna i fina, men fria och säkra konturer,
målade med tusch eller kolorerade som miniatyrer. Han
utförde, liksom Hogarth, hela följder af teckningar
med moralisk tendens, men med fin smak, äfven i
karikatyrerna. Hans dikter på schweizisk dialekt äro
idyller (De Vikari och De Herr Heiri), ballader och
visor; de på högtyska äro mattare,
dock lefver sällskapsvisan Freut euch des lebens
på folkets läppar. Hans Dichtungen in versen und
prosa utgåfvos i 3 bd 1831 (flera uppl.). U. blef
1803 medlem af stora rådet, 1810 af stadsrådet
i Zürich och 1815 af regeringsrådet. Jfr Nägeli,
"J. M. U." (1907). – 2. Paulus U., schweizisk läkare,
politiker och författare, f. 1768 i Zürich, d. där
1831, son till den teol. författaren professor Leonhard U.
(f. 1741, d. 1789), var medlem af Stora
rådet (1797), helvetiska senaten (1798–1802),
konsultan i Paris (1803) och af Zürichs statsråd
(1803–31). Han utgaf bl. a. det förträffliga arbetet
Schweizer staatsrecht (1815; 2:a uppl. 1821). –
3. Leonhard U., schweizisk evangelisk teolog,
f. 1799 i Zürich, d. 1833 i Bern, blef 1824 professor
och gymnasiedirektör i Bern, där han verkade som
lärare i klassiska språk och hebreiska. Till sin
teol. ståndpunkt anslöt sig U., efter en tids
vacklande mellan olika åskådningar, nära till
Schleiermacher, med hvars tankar han senare förband
ett inslag af hegelianism. Hans förnämsta arbete
är Entwicklung des paulinischen lehrbegriffes
mit hinsicht auf die übrigen schriften des Neuen
testamentes (1824; 6:e uppl. 1851), en undersökning,
som, numera visserligen längesedan föråldrad,
intar en plats bland de banbrytande arbetena i
den biblisk-kritiska teologiens historia.
1. (G—g N.) 3. J. H. B. (E. Bg.)

Ustica [o’st-], en Italien tillhörig ö af vulkaniskt
ursprung i Tyrrhenska hafvet n. om Sicilien, 56
km. från Palermo, 8,34 kvkm., 239 m. ö. h. Geologiskt
märkvärdiga grottbildningar och fossila snäckor göra,
att den ofta besökes af vetenskapsmän. 1901 hade
ön 2,000 inv. och användes till straffkoloni. Dess
produkter äro olivolja, vin, säd och bomull. 1906
härjades den af en svår jordbäfning. Ett praktverk
om den utgafs 1898 af ärkehertig Ludvig Salvator.
J. C.

Ustilaginaceæ, bot. Se Ustilagineæ.

Ustilagineæ, Hemibasidii, Ustilaginéer,
Sotsvampar, Brandsvampar, bot., underklass af
Basidiomycetes. Alla ustilaginéer äro parasiter på
fanerogamer, pteridofyter och mossor, men kunna äfven
lefva som saprofyter. Det mycket fintrådiga myceliet
förlöper företrädesvis intercellulärt. Hos många
arter genomlöper myceliet hela värdväxten eller skott
däraf och frambringar då sotsporerna (klamydoterna)
i bestämda delar af värdväxten, som mer eller mindre
förstöres, såsom i blommorna eller frukterna af
sädesslagen (se Sot, bot.), i ståndarknapparna hos
många karyofyllacéer eller i bladen hos många gräs
(se Sot, bot., sp. 445), s. k. strimsot. Sotsporerna
spridas på olika sätt, genom vinden hos sädesslagens
flygsot (se Sot, bot.), genom insekter, som besöka de
blommor, hvilkas ståndarknappar innehålla sotsporer i
st. f. pollenkorn, hvarvid sotsporer kunna öfverföras
på märkena i blommor af friska plantor, som på så sätt
infekteras, eller genom vattnet hos på vatten- eller
sumpväxter lefvande ustilaginéer, hvilkas sporer äro
försedda med särskilda flytanordningar; den starka
lukt af sillake, som utmärker många Tilletia-arter
(stinkbrand l. stinksot, se Sot, bot., sp. 443),
står möjligen i sammanhang med spridning genom
flugor. Vid svampens sporbildning uppkomma ej sällan
gallbildningar på värdväxten, som hos majs kunna
uppnå storleken af ett barnhufvud.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>