Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urladdare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urladdningens mekaniska verkningar. Den ena armen
sättes därvid i ledande förbindelse med den yttre
beläggningen på ett elektriskt batteri; den andra
förenas medelst en metallkedja med den ena kulan
på den ofvan beskrifna vanliga urladdaren. Den
kropp, b, som skall genomslås, lägges på bordet
mellan kulorna a och c, och det hela inriktas så,
att kulorna beröra kroppen. När allt är i ordning,
för man den fria kulan på den vanliga urladdaren
till batteriets andra pol. Kulorna a och c utbytas
mot fina metallspetsar, då man vill genomslå papp
o. d. Med tillhjälp af Lanes urladdningsflaska (se
Elektrometer) kan man erhålla ett relativt mått på den
elektricitetsmängd, med hvilken en laddflaska eller
ett elektriskt batteri är laddadt. Urladdningstiden,
d. v. s. den tid, som åtgår att urladda en laddflaska
eller ett elektriskt batteri, har Feddersen uppmätt
medelst observationer å den urladdningen åtföljande
gnistan i roterande spegel och funnit, att den
i allmänhet uppgår till några milliondelar af en
sekund. (Jfr Elektriska svängningar.) Ofta kan man
vid urladdning af en kondensator efter den första
gnistan erhålla en ny, om också svagare gnista,
hvilket kan upprepas flera gånger. (Se härom
vidare Restladdning.) En själfständig form af
elektrisk urladdning vid spetsar eller elektroder med
skarpa hörn och kanter har redan tidigt iakttagits,
s. k. spetsverkan, men först under de senare åren ha
mera ingående studier af hithörande fenomen blifvit
gjorda. Vid en spets kan en urladdning genom en
gnista ega rum, men kommer jämförelsevis sällan till
stånd. Vanligen sker urladdningen vid spetsar nästan
ljudlöst, hvarför den också kallas tyst urladdning
(spetsström). Man brukar skilja mellan olika former af
urladdning vid spetsar, nämligen urladdning af första,
andra eller tredje ordningen. Urladdningar af första
ordningen betecknas vanligen som "tyst urladdning",
sådana af andra ordningen som "glimurladdning"
(se Ionisering, sp. 828) och sådana af
tredje ordningen som "bågurladdning" (se Elektrisk
ljusbåge). Skillnaden mellan de tre formerna beror
ytterst på den elektriska ledningsförmågan hos det
gasskikt, genom hvilket urladdningen eger rum. –
Spetsurladdning kan enklast åstadkommas därigenom,
att en spets placeras framför en platta af flera
centimeters radie på 0,5 till 5 cm. afstånd i en
gas af atmosfärstryck, och en potentialskillnad af
några tusen volts spänning åstadkommes mellan plattan
och spetsen. Plattan förbindes med jorden. Spetsen
betecknas då som spänningselektroden, och vid densamma
uppkommer, alltefter laddningens tecken, en negativ
eller positiv urladdning, som kännetecknas af olika
ljusfenomen, under det att vid plattan vanligen
icke något ljus visar sig. Negativ spetsurladdning
kommer till stånd, om man vid ungefär 1 cm. afstånd
mellan elektroderna anlägger en spänningsskillnad af
omkr. 7,000 volt och låter spänningselektroden bli
katod. En i jordledningen inkopplad galvanometer
visar då en ström, och samtidigt synes vid spetsen,
om den omgifvande gasen är luft, en klart blåaktig
ljuspunkt, från hvilken ett rödaktigt kvastliknande
ljus utbreder sig i riktning mot plattan (se
fig. 2). Om ljuset betraktas
genom ett mikroskop med icke alltför stark förstoring,
kan fenomenet lättare iakttagas, och man återfinner då
samma detaljer, som man kan iakttaga vid urladdning
i luftförtunnadt rum (glimljuset i geisslerrör, jfr
Ionisering, sp. 828). En skillnad i förhållande till
glimljuset består dock däri, att det positiva ljuset,
här i form af en kvast (π i fig. 2), är mycket svagt utbildadt
och slutar i luften i st. f. på anoden. Mellan det
positiva ljuset och anoden finnes ett jämförelsevis
bredt mörkt rum. Företeelsen kan förklaras därigenom,
att de från katoden utslungade elektronerna i
gasen, där molekylerna på grund af det höga
trycket ligga mycket tätt intill hvarandra,
kunna genomlöpa endast korta sträckor, innan på
grund af sammanstötningar en stark ionisering (se
d. o., sp. 827) eger rum, till följd hvaraf det blå
glimljuset uppkommer. Elektronerna bibehålla sin stora
hastighet endast i det första smala mörka rummet och
lagra sig sedan till neutrala gasmassor, hvarigenom
deras hastighet starkt nedsättes och de på samma gång
öfvergå till ioner (se Ion). Ionerna komma sedan in i
det område, som motsvarar det Faradayska mörka rummet
(se Ionisering, sp. 828), hvarest ioniseringen är
ringa och fältstyrkan växer, till följd hvaraf deras
hastighet ökas så mycket, att ionisering åter kan
ega rum, hvilket ger sig till känna i form af den
positiva ljuskvasten, som i luft har rödaktig färg
och i syrgas är hvit. Sedan ionerna genomlupit den
positiva ljuskvasten, har deras hastighet minskats så
mycket, att gasen icke vidare kan bringas att lysa,
och därför är största delen af urladdningssträckan
mörk. Vid plattan synes i allmänhet icke något ljus;
men om plattan är svagt buktig, ser man stundom ett
rödaktigt ljusskikt vid densamma. Om trycket hos gasen
minskas, framträder ofvan beskrifna ljusfenomen vid
spetsen tydligare
 |
| Fig. 2. Negativ spetsurladdning. ν blått glimljus, π positiv kvast. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
