Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 39-40 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urinorganens sjukdomar - Urinröret - Urinrörssond - Ur-insekter - Urinstenar - Urinstämma - Urinsyra - Urinvägarna - Urinämne - Uri-Rothstock - Uri-sjön - Uriya - Urjala - Urkalksten (Kornig kalksten, Marmor) - Urkantonerna - Urklamma l. Urschackla - Urkotor l. Somiter - Urkrafter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ledare, försedd med ränna; då ledaren införts,
genomskäres strikturen framifrån bakåt, i det att
en trekantig på toppen tillplattad knif med långt
ståltrådsliknande skaft inskjutes i rännan och pressas
igenom det förträngda stället. Efter uretrotomi
måste alltid följa någon tids dilatation; annars
växer genomskärningen på nytt ihop, och strikturen
återbildas. Den inre uretrotomien kan utföras
endast i de fall, då en sond kan införas genom
strikturen. Vid de impermeabla strikturerna samt då
urinfistlar föreligga utföres yttre uretrotomi. Denna
operation utföres äfven i de fall, där urinröret
genom yttre våld blifvit afslitet. — Ett hinder för
urinens afgång uppkommer till följd af den med åren
inträdande prostata-hypertrofien. Därigenom erhåller
urinröret en skarp krökning och en förträngning
tillika. Urinens afgång från blåsan försvåras,
och de ofvan skildrade olägenheterna däraf utveckla
sig. Behandlingen inskränker sig till att dagligen
tömma patientens blåsa med en kateter, hvarvid man
måste iakttaga den största omsorg för att undvika
införandet af mikroorganismer i blåsan, hvilka
ge anledning till en katarr. Numera opererar man
icke utan framgång. Den förstorade blåskörteln kan
utskaffas, sedan blåsan öppnats ofvan symfysen;
mindre ofta aflägsnas prostata från perineum. Om
ofrivillig afgång af urin se Inkontinens. —
Svulster i urinblåsan, t. ex. kräfta, förorsaka blödningar
och ge anledning till katarr. — Om andra sjukdomar i
blåsan se Blåskatarr, Blåssten, Cystitis
och Polyuri. — Om andra sjukdomar i njurarna se Njursjukdomar.
J. E. J—n. (J. Å.)

Urinröret, anat. Se Urinorgan, sp. 37.

Urinrörssond, kir. Se Urinorganens sjukdomar, sp. 38.

Ur-insekter, zool., en benämning på Apterygogenea. Se
Hoppstjärtar och Insekter, sp. 708 och 717.

Urinstenar, med. Se Blåssten och
Njursjukdomar.

Urinstämma, med. Se Ischuri.

Urinsyra, kem., en i urin och vissa urinstenar, i
giktknölar (jfr Gikt, sp. 1151) samt i reptiliers
och fåglars exkrement (t. ex. guano) förekommande
organisk syra, C₅ H₄ N₄ O₃, som 1776 upptäcktes af Scheele. I rent tillstånd är urinsyran ett hvitt,
mycket svårlösligt kristallpulver och ger med baser
svårlösliga salter. Genom inverkan af oxidationsmedel
på urinsyra bildas ett stort antal organiska
föreningar, bl. a. urinämne och allantoin, som finnas
i djurorganismen, mesoxalsyra (se d. o.), m. fl. På
grund af dessa och andra spaltningsprodukter har man
för urinsyran uppställt följande konstitutionsformel:

NH	—	CO
.		.
CO		C	.	NH	\
.		||				CO
NH	—	C	.	NH	/

Samma skelett af kol- och väteatomer förekommer i
många andra organiska ämnen, såsom kaffein, teobromin
och hypoxantin, hvilka af E. Fischer betecknats
med det gemensamma namnet purinderivat
(se Purin). Urinsyran kan alltså betecknas som
trioxipurin.
P.T.C. (K. A. V—g.)

Urinvägarna, anat. Se Urinorgan, sp. 36.
– Urinvägarnas sjukdomar, med. Se Urinorganens
sjukdomar.

Urinämne, kem., en i urin och andra djurkroppens
vätskor förekommande, af Fourcroy och Vauquelin
1799 i rent tillstånd framställd förening, som
utgör kolsyrans amid, CO(NH₂)₂. Att urinämne bildas
genom omsättning af ammoniumcyanat, H₄ N .N :CO,
visades 1828 af Wöhler och var det första exemplet
på syntes af ett organiskt ämne ur oorganiska. I
djurkroppen bildas urinämne som slutprodukt af
ägghvitämnenas omsättning. I rent tillstånd bildar
det färglösa, lättlösliga kristallnålar, hvilka
med vissa syror, t. ex. salpetersyra, oxalsyra,
ge kristalliserbara salter. Den mängd urinämne,
som afsöndras med urinen, är i hög grad föränderlig.
Under vanliga förhållanden uppgår halten af
urinämne i urinen till 2 à 3 proc., motsvarande 20–40
gr. på dygnet. Hos barn är afsöndringen relativt
större än hos fullvuxna och hos mannen större än
hos kvinnan. Födan är af stort inflytande på den
afsöndrade urinämnemängden. Ägghvitrik föda ökar den;
under svält minskas den.
P.T.C. (K. A. V—g.)

Uri-Rothstock [ori-råt-], berg i schweiziska kantonen
Uri, s. om Vierwaldstättersjön, 2,932 m. ö. h. Högsta
spetsen, en ur firnsnön uppstigande klippyramid,
erbjuder en utomordentligt präktig utsikt, särskildt
öfver den till utseendet omedelbart nedanför liggande
Vierwaldstättersjöns gröna spegel.

Uri-sjön [ori-], ty. Urner see. Se Vierwaldstättersjön.

Uriya, språk. Se Oriya.

Urjala [o’r-], socken. Se Urdiala.

Urkalksten (Kornig kalksten, Marmor), geol., kalksten,
som tillhör urformationen, är kristalliniskt kornig
samt förekommer som lager och linsformiga körtlar
i gnejs-, leptit och glimmerskiffer. Se Kalksten,
Marmor, sp. 1022, och Stenindustrien, sp. 1240.
E. E.

Urkantonerna kallas de tre kantoner (Schwyz, Uri
och Unterwalden), som bilda kärnan i Schweiziska
edsförbundet.

Urklamma l. Urschackla, sjöv., losstaga en kätting
från ett ankare eller annat föremål genom att
utjaga bulten i den klam (schackel), med hvilken
kättingen är fäst till ankarets "röring" eller
till särskild ring i föremålet. Att ditsätta
kättingen kallas att iklamma (ischackla)
densamma. Jfr Ankare och Ankarkätting.
R. N.*

Urkotor l. Somiter. Se Ägg.

Urkrafter, fys. För att kunna förklara de fysiska
grundfenomenen antog man fordom tillvaron af
naturkrafter, hvilka inverkade på materien. Dessa
voro den allmänna attraktionen, värmet, ljuset,
magnetismen och elektriciteten. Men alldenstund alla
fysiska fenomen bestå däruti, att kropparna eller
deras smådelar aflägsna sig från eller närma sig
hvarandra, uppdelade man stundom naturkrafterna i två
urkrafter: attraktions- och repulsions-krafter. Om
dessa krafters natur kände man intet. Några antogo,
att de voro egenskaper, inneboende i materien;
andra ansågo, att de verkade medelst s. k. ovägbara
fluida, af hvilka det fanns ett för värmet, ett annat
för ljuset, två för magnetismen och två andra för
elektriciteten. Denna invecklade teori har småningom
gett vika för den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>