Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upplysningstidehvarfvet - Upplysta despotismen. Se Upplysningstidehvarfvet - Upplåtelse, jur. - Uppläggning och dekorering, kokk. - Upplänga, skpsb. Se Spant - Upplösande äktenskapshinder, jur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1203
Upplysta despotismen-Upplösande äktenskapshinder
1204
tisk världsåskådning. Fysiokraterna angrepo de rådande
nationalekonomiska grundsatserna. Montes-quieu, den
mest positive af "upplysningens" män, ville ersätta
despotismen med en konstitutionell författning
enligt engelskt mönster. Rousseau, deist liksom
Voltaire, skilde sig såtillvida från de öfrige
upplysningsmännen, att han häfdade känslans och
det naturligas rätt emot förståndstyranniet och den
konventionella förkonstlingen, men dref i stället
abstraktionen till dess höjd i sina samhällsteorier om
folkviljans allenavälde och en absolut jämlikhet. Den
tyska upplysningen (die aufklärung) öfverens-stämde
med honom i det förra hänseendet. I Sverige voro
upplysningens förnämsta representanter Kellgren,
Leopold, N. v. Rosenstein (i Vol-taires anda) och
Thorild (i Rousseaus). - Under det Montesquieu och
Rousseau sålunda uppställde kraf vet på politisk
själfstyrelse, ansågo Voltaire, encyklopedisterna och
fysiokraterna, att "upplysningens" idéer bäst kunde
realiseras genom enväldet, utöfvadt af "upplysta"
regenter ("filosofer på tronen"), och åtskilliga af
tidehvarfvets furstar och statsmän lånade sig också
därtill. Därigenom uppkom den upplysta despotismen,
efter hvilken upplysningstidehvarfvet äfven plägat
uppkallas (den upplysta despotismens ti-d e h v
a r f) och såsom hvars förnämsta representanter
märkas kejsar Josef II i Österrike, Fredrik II
i Preussen, Katarina II i Ryssland, Gustaf III i
Sverige och ministrarna Pombal i Portugal, Turgot
i Frankrike, Äran da i Spanien och Struensee i
Danmark. Den upplysta despotismen åvägabragte
flera nyttiga reformer och bidrog därigenom utan
tvifvel till, att åtskilliga länder förskonades
från sådana våldsamma omstörtningar som den franska
revolutionen, men den delade upplysningens allmänna
generaliseringsbegär och ohistoriska uppfattning,
hvarför många af dess reformer också uppväckte ett
berättigadt missnöje hos folken, och i längden kunde
dessa ej tillfredsställas af ett reformarbete, från
hvars program politisk själfstyrelse var utesluten
("Allt för folket, intet genom folket" var de upplyste
despoternas valspråk). Därtill kom, att i Frankrike,
där behof vet af reformer var störst, arbetet
på dessa sent börjades och snart afbröts. Till
följd däraf fingo i detta land mot slutet af
tidehvarfvet de riktningar inom upplysningen,
som fordrade politisk frihet, öfver-handen öfver
den upplysta despotismen, och resultatet däraf
blef den franska revolutionen, som därför med
skäl plägat anses som den slutliga frukten af
upplysningstidehvarfvets utveckling. "Upplysningens"
stora berättigade innebörd: krafvet på de föråldrade
samhällsinstitutionernas af skaffande, blef därigenom
i Frankrike fullständigt realiseradt, och därmed
gafs impulsen till ett liknande verk i det öfriga
Europa. Men på samma gång bragtes dess skefheter
därigenom i dagen. Den materialistisk-ateistiska
världsåskådningen ledde till djurisk för-vildning. När
teorierna om folkviljans allmakt och en absolut
jämlikhet skulle praktiskt tillämpas, blef följden
anarki eller blodigt skräckvälde, och öfver-förd
till verkligheten, blef den ur missaktningen för det
nationella uppväxta kosmopolitismen det Napoleonska
världs- och våldsherradömet. Genom dessa erfarenheter
uppstod i början af 1800-talet öfver hela Europa en
stark reaktion (se d. o. och
Nyromantik) mot upplysningstidehvarfvets hela
åskådning - en reaktion, som i mycket ledde till en
rikare och sundare utveckling, men också å sin sida
gjorde sig skyldig till öfverdrifter. Det är och blir
dock upplysningstidehvarfvets oförgängliga förtjänst
att ha bortskaffat en massa fördomar, vidskepelser
och band, som förut nedtyngde människoanden.
S. B.
Upplysta despotismen. Se Upplysningstidehvarfvet.
Upplåtelse, jur., viljeförklaring, hvarigenom
innehafvaren af en mora omfattande rättighet
inom dennas ram stiftar en särskild rättighet
för annan person, t. ex. en fastighetsegare
utarrenderar fastigheten på vissa år eller medger
inteckning i densamma ("upplåter" nyttjanderätt
resp. panträtt), en uppfinnare tillåter ett bolag
att under viss tid begagna hans patenterade
uppfinning ("upplåter" en begränsad rätt att
utöfva patentet). För statens räkning upplåtas
sålunda jämlikt gifna regler nyttjanderätt till
kronojord, kronans jordegarandel i grufva, kronan
tillhöriga vattenfall m. m. Ordet upplåtelse (och
likaså upplåta) begagnas någon gång, t. o. m. i
lag, äfven om sådan fullständig af händelse af en
rättighet, som noggrannare uttryckt betecknas som
öfver-låtelse (se d. o.). Jfr Singularsucces-sion.^
C.G.Bj.
Uppläggning och dekorering, kokk., är i den finare
matlagningen ett särdeles viktigt moment. "På
kokkonsten", säger Hagdahl (se d. o.), "har man två
fordringar, den ena att behaga ögat, den andra att
behaga gommen. I verkligheten äro de dock en och
densamma, ty gommen behagas genom ögat och ögats
rekommendation till gommen är en omständighet, som
ingen kock i världen ostraffad vågar missakta". Den
af kokkonsten använda dekoreringen bör vara gjord
för att ätas eller åtminstone att väcka aptit. De
stora, kalla rätterna uppläggas på socklar af
risgryn, potatismos o. s. v.; dessa socklar böra
smakfullt siras med figurer af växlande art. Varma
rätter kunna serveras på konstnärligt arbetade
fyrfat (chauffeuses 1. réchauds). Dekoreringen har
lagar, som ytterst bottna i känslan för det sköna
och för hvarje tillagning passande. Timbalen (se
d. o.) t. ex. fordrar sin dekorering, tårtan sin,
den helstekta skinkan sin: hummersaladen kräfver
en annan utsmyckning (med grönt o. s. v.) än
risblanc-mangén o. s. v. Fisken upplägges ej på
samma sätt som köttet o. s. v. Dekoreringen i sin
mest omfattande betydelse har sin plats vid de kalla
rätterna. Vid de varma kommer den lättare på af
vägar som t. ex. den otrefliga seden att upplägga
den tvetydiga läckerheten stekt fasan i en atrapp
(eller ett skinn) af en preparerad fasan, hvilken
kan vara dammig och full af hundratals millioner
bakterier. Vid dekoreringen har kokkonsten ett godt
hjälpmedel i den s. k. hateletten, en mer eller
mindre konstnärligt förfärdigad nål, att kröna
rätten; på hateletten kunna fina läckerheter, såsom
tuppkammar och hela tryfflar m. m. uppsättas. Äfven
för hvardagsmat bör uppläggningen vara treflig och
tilltalande. Automatportioner göra ingen glad.
Upplänga, skpsb. Se S p a n t.
Upplösande äktenskapshinder, jur., sådant af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
