Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppland (Upland) - Historia - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den rent historiska tidens början var U. indeladt i
tre folkland: Fjärdhundraland, den västligaste delen,
Tiundaland, det af Ynglingaättens konungar
styrda slättlandet i midten, hvilket vid hednatidens
slut var U:s hufvudland med Fyrisvallarna, platsen för
den i forntiden vida berömda striden, Mora äng, där
konungarna valdes, samt städerna Uppsala och Sigtuna,
och Attundaland, ö. därom, som måhända också omfattade
kusten vid Östersjön, norra Roden, mellan Stockholm
och Gästrikland. Namnet U. förekommer tidigast i
stadfästelsebrefvet på Upplandslagen 1296 och betyder
antagl. "inlandet" i motsats till "kustlandet",
och samtidigt förenades hela nuv. U. till en
enda lagsaga. Den föregående tidens konungar af
Ynglingaätten, kända genom Snorre Sturlasson, torde
från omkr. 400 e. Kr. tillhöra historien. Vid Ansgars
ankomst till Birka (omkr. 830) fanns konung Björn och
hans höfvitsman, den sedan kristnade Hergeir, och
omkr. 853 konung Olof, vid 1100-talets midt härskade
Erik den helige, hvars reliker och fana sedermera
förvarades i Uppsala domkyrka, och Uppsalakonungarna
af hans ätt ledde kristningen och koloniseringen af
Finland. Ehuru U. redan då förlorat sin dominerande
ställning bland Sveriges landskap, häfdas minnet däraf
genom landslagens föreskrift (1347) om konungavalet
på Mora äng, genom ärkebiskopssätets förläggning
till Uppsala (1164) samt genom rika och mäktiga
U:s-lagmän, bland dem Birger Persson till Finsta
och Karl Ulfsson till Tofta, som främst bland alla
åstadkom Albrekts af Mecklenburg konungaval 1364
och konung Magnus’ nederlag vid Gata (3 mars 1365),
v. om Enköping. U. var sedan skådeplats för strider
mellan konung Håkans och konung Albrekts anhängare,
tills, vid Edsviken, 15 april 1371 ett stillestånd
slöts. Under dessa och följande strider hade kyrkan
och frälsemännen slagit under sig en mängd kronogods i
U., hvilka genom räfsteting febr. och aug.–sept. 1409
(i Enköping och Uppsala) återbördades, hvarigenom
mer än 1,200 fastigheter reducerades i U. Landskapets
allmoge deltog i Engelbrekts resning och understödde
Karl Knutsson i striden mot kyrkan och de världslige
herremännen, men U:s herremän stodo i allmänhet på
unionskonungarnas sida och lyckades småningom draga
med sig allmogen med undantag af Roslagens invånare,
hvilka i slaget på Brunkeberg (10 okt. 1471) på Sten
Sture d. ä:s sida bekämpade sina under Kristian I:s
baner stridande landsmän. Den förre vann dock snart
både allmoge och herremän i U. för sig, och trots hans
nederlag mot danskarna vid Rotebro (28 sept. 1497)
samt den följande tidens villervalla, slöt sig U:s
allmoge vid Eriksmässan i Uppsala 18 maj 1512 till
Sten Sture d. y. Under dennes strid med ärkebiskop
Gustaf Trolle var U. skådeplats för Almarestäkets
belägring (1516), Stures seger öfver danskarna
vid Vädla by, på Ladugårdslandet vid Stockholm
(aug. 1517), samt för U:s-böndernas stora nederlag
mot Kristian II i långfredagsslaget vid Uppsala (6
april 1520). Under Gustaf Vasas befrielsekrig blef
den uppländska allmogen först kufvad i Torstuna och
Simtuna härad, men slog vid Enköping Trolle och intog
genom öfverrumpling ärkebiskopsgården i Uppsala
från fogden Bengt Bjugg. Efter nederlaget mot Staffan
Henriksson vid Rotebro (1521) samt Stockholms
belägring (1521–23) var U. länge förskonadt
från krigisk hemsökelse, ehuru inre oroligheter i
landskapet tvungo Gustaf Vasa att med väpnad makt
ingripa 1526 och återställa lugn. Reformationen och
den kyrkliga reduktionen genomfördes där med stor
skärpa till fromma för enskilda frälsemän och kronan,
som vid 1500-talets slut där egde bl. a. Stockholms
och Uppsala slott, Tafvesunds, Svartsjö, Vänngarns,
Örby, Hallkveds, Österby, Ekolsunds och Stäkets
gårdar. U:s frälsemän, präster samt de flesta härad
och skeppslag underskrefvo Uppsala mötes beslut,
och U:s allmoge arrangerade till trons och landets
försvar det s. k. korftåget (se d. o.) 1598. Under
1600-talet utvecklades landet genom universitetets
tilltagande blomst-ring, genom byggnadslusten
hos adeln, som skapade en mängd storslagna slott
och herresäten (Vik, Skokloster, Sjöö, Hesselby,
Kaggeholm, Ekolsund, Vänngarn m. fl.) till fromma
äfven för jordbrukets utveckling, samt framför allt
genom järntillverkningens rationellare bedrifvande,
särskildt i norra U. genom bröderna De Besche,
Louis De Geer och Henrik Lemmens. Österby, Löfsta,
Gimo, Forsmark, Åkerby, Söderby, Älfkarleby
m. fl. ställen blefvo mönsterbruk för svensk
järntillverkning. Särskildt De Geers förmedling
förmådde ett stort antal vallonska smeder att bosätta
sig i U. 1618–33 inflyttade 130 sådana med sina
familjer; och antalet där befintliga släkter med
vallonska namn är mycket stort (se vidare
Valloner). Den fredliga utvecklingen hämmades genom Stora
nordiska kriget (1700–21) med dess hårda pålagor,
genom de dåliga åren 1707–09 med däraf förorsakade
hungersnöd och farsoter samt genom ryssarnas
härjningar i kusttrakterna 1719, hvarunder Hargs,
Ortala, Forsmarks, Löfsta, Åkerby och Härnäs bruk,
städerna Östhammar, Öregrund och Norrtälje samt
mer än 500 hemman helt eller delvis förstördes,
men frihetstidens industriella utveckling bragte
snart det för en dylik särskildt gynnsamma U. åter
till välstånd. 19 mars 1809 visade sig Kulnev med 500
kosacker och tre husarskvadroner utanför Grisslehamn,
öfvernattade där, men återvände följande dag till
Åland. U. har alltsedan varit fredadt för yttre
fiender. – Om U:s folkdräkter se Folkdräkt, sp. 747
och pl. II. Landskapets vapen (se fig.) utgöres af
ett gyllene riksäpple i rödt fält.
Bland framstående svenska män och kvinnor, födda i
U., märkas Birger Persson till Finsta, hans dotter
den heliga Birgitta, drotsen Krister Nilsson Vasa,
Ericus Olai, ärkebiskop Jöns Bengtsson, Gustaf Vasa,
Johan Banér, P. Brahe d. ä., Axel Oxenstierna,
G. Horn, J. Bureus, P. Brahe d. y., N. Brahe,
K. G. Wrangel, B. Oxenstierna, J. Gyllenborg,
O. Celsius d. ä., E. Benzelius d. y., O. Rudbeck
d. y., M. Brahe, S. Rinman, A. Celsius, O. Celsius
d. y., A. Sparrman, N. v. Rosenstein, O. af
Acrel, I. Hwasser, K. G. af Ugglas, L. J. Hierta,
A. F. Regnell och E. G. Boström. Bland uppländska
skalder och konstnärer må nämnas A. M. Lenngren,
K. J. L. Almquist, O. Arenius och P. Hilleström.
Litt.: L. Salvius, "Beskrifning öfver Sveriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
