Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppland (Upland) - Upplands folkmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sveamålen i allmänhet äro de i relativt hög grad
ålderdomliga mål, som bevarat en mängd drag från
fornspråken, hvilka i andra dialekter både n. och
s. om U. undergått förändringar. Så t. ex. behålla
de i motsats mot både de typiskt norrländska
målen och götamålen det slutande -r i ändelser i
t. ex. springer, fötter och i kallar, hästar, de ha
kvar i stor utsträckning de gamla förbindelserna mb
och nd i sht mellan vokaler, t. ex. damba, lamb,
hund och hundar (däremot sällan ld och endast på
Gräsö ng), uttala oftast "hårdt g" i rg och lg,
t. ex. varg, bälg, och vanligen i gd, t. ex. högd,
ha lång vokal framför m i t. ex. töm, time, timar och
behålla oftare än de flesta mål i- och y-ljuden i
ordtyper som t. ex. slippa, bytta, fisk och likaså i
och u i vissa ändelser, t. ex. gali, galet, brunni,
brunnit och brunnet, himmil, stapul samt äfven,
åtminstone i det äldsta målet, j i de gamla ändelserna
-kja och -gja, t. ex. änkja (södra U.) eller äntja
(norra U.). Liksom alla svenska mål n. om Småland
ha de "tjockt" l (dock sällan efter i, e och y)
och tungspets-r med af dem beroende "tjocka" ljud,
t. ex. i barn, aln, ful och fult, bortkasta -t
i svagtoniga ändelser, t. ex. i huse eller husä,
skrivi, kalla, och förkorta den maskulina artikeln
-en till -n i t. ex. murn, stoln, munn, sme’n,
åkern, himmiln. Karakteristisk är behandlingen af
ändelsevokalerna. Uppländskan har starka spår af
den s. k. "vokalbalansen", ett drag, som mer eller
mindre kännetecknar alla nordligare svenska mål ned
till Götaland och likaså alla östnorska dialekter
och som består däri, att de "långstafviga" ordens
ändelsevokaler försvagas eller förstummas, medan de
"kortstafvigas" väl bevaras; endast i norra hälften af
U. framträder dock skillnaden mera utpräglad tydligast
i Grisslehamnstrakten), särskildt därigenom, att de
kortstafviga "svaga fem." sluta på -u, t. ex. stugu,
kaku, plur. kakur gentemot det långstafviga med
-ä (l. -ö), t. ex. byttä, best. form -a (l. -å),
plur. -er. Med vokalbalansen sammanhänger
"tilljämningen" eller likdaningen af stammens vokal med
ändelsens i de kortstafviga orden, t. ex. biti,
bitit, nykkil l. nykkyl, flugu (äfven bàkà med
två öppna a-ljud, i Roslagen) och "vokalsynkopen"
i sammansättningar och ordfogningar, t. ex. körktak
(af kyrkiotak), lägg-täll, lägga till, tal-om,
tala om (mest i västra U.), i viss mån äfven
bruket af -ä (eg. öppet ä eller a) i svagtoniga
stafvelser, t. ex. kastä, flikkä (i norra och östra
U.). Ljudföljden kort vok. + lång kons. är i urspr.
"kortstafviga" ord mycket utbredd, t. ex. bäkk, beck,
droppa, droppe, och äfven ofta possa, påse, sonn,
son, sälla, sele o. d. Speciellt uppländska drag
äro diftongen ie eller je, jä för e i t. ex. bien,
viet, jek, ek, jäll, eld (icke i västligaste U.),
sammanblandningen af e och ä i ord som lefva (af liva)
och väfva, skepp (af skip) och käpp (i hela U.) och
öfvergången af a till ä framför u, t. ex. lädu,
lada. Vokalerna påverkas i all uppländska (minst i
västra U.) i hög grad af följande r och tjockt l,
t. ex. värg, varg, bälk, balk (arm och ärm låta
lika), börja med grumligt ö eller med å: bårja,
värke, virke, t. o.m. fera l. fiera, fira, möra,
myra. I ordböjningen märkes stor skillnad mellan olika
delar af U.; de "svaga maskulinerna" sluta oftare än
i riksspråket på -a, t. ex. bakka, släda
(minst i Attundaland); best. pluraler äro hästa,
hästaner, hästane l. sällan hästana; typen
kallade är öfverallt förkortad till kalla. Den
uppländska accenten är bekant för sin starka
betoning af ordslutet och särskildt af senare leden
i sammansättningar, t. ex. Vaksalagátan, sjömánn
(mest i norra och östra U.).
Inom sig är U. ganska starkt splittradt i
mindre dialektgrupper. En god indelning är den,
som sammanför upplandsmålen i tre större grupper,
hvilkas gränser i stort sedt följa de gamla uppländska
folklandens. Tiundalands mål i norra U. har många
drag, som påminna om Norrland: k och g förmjukas äfven
i inljud, t. ex. bäntjin, bänken, sänjin, sängen,
skojin, myttji, äntja; r och l äro stundom tonlösa
framför k, p, t, t. ex. sahlt, smählta, stährk, stark;
oftare blir dock r ersatt af rs i samma ställning,
t. ex. stärsk, törsp, torp, forst, fort. I ett
sammanhängande område i n. från Tierp i v. till
Hållnäs och Forsmark i ö. äro nästan alla långa
vokaler diftongerade, t. ex. blaå, blå, väig, väg,
möita, möta, söun, son, meur, mur. Fjärdhundramålen
i s. v. ha ett par mycket märkliga ålderdomligheter,
som delvis återfinnas i östra Västmanland och södra
Gästrikland: 1) typen solen med -n kvarstående
(ej sola eller sole) och 2) bevarande af den gamla
kortstafvigheten i t. ex. löva, lofva. Dessa mål
äro kanske de "språkriktigaste" af upplandsmålen,
undvika grumliga vokalljud i t. ex. varg, folk, lofva
och stympa ej så ofta böjningsändelserna: det heter
hästane, flikkåne, föttren, husen. Den märkligaste
gruppen är kanske Attundalands dialekter i östra och
sydöstra U., det egentliga roslagsmålet. Det utmärkes
genom saknad af h, t. ex. i äst, häst, alm, halm,
men också genom en märklig arkaism: "hårdt" k-ljud
(delvis äfven "hårda" g och sk-) framför "lena"
vokaler, t. ex. källa eller kjälla, kjöpa, fiskja
(gjädda, skjäppa), en egenhet, som sträcker sig äfven
västerut genom södra U. bort mot Enköping. I
nominalböjningen är Attundamålet mer konservativt än kanske
något annat skandinaviskt mål utom dalmålen: det har,
åtminstone delvis, rikt varierande ändelser för de
best. pluralformerna, t. ex. ästa, hästarna, sängjäner
eller sängjänder, sängarna, flikköner eller
flikkönder, flickorna, prästener eller prästender,
föttra, husa, husen, och åtminstone i ett mindre
område mellan Norrtälje och Grisslehamn bevarar det
kasusböjningen i svaga substantiv, särskildt dem, som
utmärka lefvande väsen, t. ex. nom. pöjke, best. form
pöjken, ack. pöjkä, best. form pöjkän, nom. stintä,
best. form stinta, ack. stintö, best. form. stintå,
någon gång t. o. m. nom. måger ack. måg; genitivformer
äro t. ex. Lassäs, Lasses, Stinös, Stinas, Augustäs,
Augusts; äfven adjektiven kunna ha skilda former för
nom. och ack. och för mask. och fem., och pronomina
äro också ålderdomliga; (däremot saknas dativformer i
nomina, och i verben ha sing. och plur. blifvit lika
såsom i de flesta andra nordiska dialekter).
Uppländskan har ett särskildt intresse på grund af
den stora betydelse den haft som utgångspunkt för
språkliga inflytanden på andra dialekter. Dessa
sträcka sig långt utanför de egentliga sveamålens
område. Uppländskans förbindelser synas särskildt
ha egt rum sjöledes, och icke blott de norrländska
kustmålen, utan äfven de svensktalande bygderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
