Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven inom de reala vetenskaperna vid inlärande
och tolkande af antikens skrifter med inblandning
af en hel del för medeltiden utmärkande
vidskepelser och fantastiska spekulationer i astrologi och
alkemi. Vid sidan af den till större delen
teologiska bildning, som hade sina högsäten vid
universiteten, framträdde vid denna tid äfven andra
bildningsformer för de världsliga stånd, som utbildats
i samhällena. Så hade riddarväsendet sin egen
bildningstyp. Den blifvande riddaren lärde sig
höfviska seder som page hos en högättad dam och
sedan som väpnare hos någon furste eller annan
riddare. Han öfvades i allehanda kroppsliga
idrotter, fäktning, ridning, simning o. s. v.
Däremot voro de bokliga kunskaper han inhämtade
vanligen mycket torftiga. Han lärde väl läsa och
skrifva, men den sistnämnda konsten glömdes nog
snart af de fleste i följd af brist på öfning. I
riddarslotten var ofta kvinnornas litterära bildning
större än männens. Äfven borgarståndet röjde
sina särskilda bildningsbehof. Dess ungdom hade
förut besökt kloster- och domskolorna, men den
utsträckning, i hvilken där de teologiska studierna
idkades, lämpade sig icke rätt för de blifvande
praktiska yrkesmännen. I många städer
upprättades därför stadsskolor, särskildt afsedda för
borgarklassens behof; men man förstod ej att ge dem
någon själfständig form, utan i stort sedt blefvo
de endast en variation af domskolornas lärogång
med ensidigt latinstudium i de högre klasserna.
Detta sistnämnda är karakteristiskt för medeltidens
bildningslif. Under denna tid hade den högre
bildningen sitt eget internationella språk, latinet.
Detta måste för flertalet medborgare förbli ett
främmande tungomål, och bildningen trängde
därför aldrig ned till folkets djupa led. I stort sedt
försummade medeltidens skolor både den fysiska
uppfostran och utvecklingen af ett själfständigt
tänkande; och disciplinen i dem var af den art,
att Luther nog ej alltför mycket öfverdref, då
han betecknade dessa skolor som "riktiga fängelser
och helveten", i hvilka lärarna voro "tyranner och
prygelmästare",och "de stackars barnen
oupphörligt blefvo obarmhärtigt misshandlade och läste
med stor ansträngning och en omätlig flit, men till
ingen nytta".
Den nya tiden bröt in med renässansen
(se d. o.), hvilken på studiernas område kallades
humanismen (se d. o.). Den väckte åter till lif
det antika bildningsidealet och uppställde i
teorien sunda pedagogiska fordringar (se Erasmus),
hvilka dock i praktiken föga tillämpades.
Visserligen moderniserades universiteten småningom efter
föredöme af det 1530 upprättade Collège de France
(se d. o.); men till skolorna trängde reformen
egentligen först, sedan humanismen af den
lutherska reformationen förbundits med de
religiösa intressena. Luther inskärpte hos
prästerskapet och de världsliga myndigheterna
nödvändigheten af kristliga skolor, i hvilka den Heliga skrift
och särskildt evangelierna borde vara det
förnämsta läroämnet, men ock studiet af grekiska,
hebreiska och latin måste bedrifvas för att kunna
studera bibeln och kyrkofäderna på grundspråken.
Själf utgaf han för religionsundervisningen sin lilla
och stora katekes, i hvilka han emellertid bibehöll
den medeltida läroboksformen med frågor och svar.
Melanchthon utarbetade 1528 en skolplan, som i
allmänhet blef mönstret för de högre skolorna i de
lutherska länderna, däribland för de svenska
skolorna enligt kyrkoordningen 1571.
"Ciceromanien" blef en ny vidskepelse, och ingen lyssnade
till Erasmus’ framhållande af, att förståndiga
tankar på ett dåligt språk äro bättre än oförståndiga
i sköna ord. Skoltukten reformerades i allmänhet
ej heller i Luthers anda, och skollokalerna, som
sällan tillfredsställande uppvärmdes om vintern,
voro i regel mycket dåliga och så otillräckliga, att
ända till fem klasser stundom undervisades i
samma rum. Några egentliga folkskolor kommo
icke till stånd. Visserligen upprättades här och
där i städerna s. k. skrifskolor utan latin, men
dessa voro underhaltiga. Luther inskärpte
föräldrarnas skyldighet att lära barnen läsa och ålade
prästerna och klockarna att meddela
religionsundervisning. Den läskunnighet, som småningom
spred sig äfven bland allmogen, var nog till större
delen hemmens förtjänst. – Den motreformation,
som katolska kyrkan satte i gång, inverkade äfven
på skolorna. Särskildt bedrefvo jesuiterna (se
Jesuitorden) en energisk
undervisningsverksamhet enligt nya metoder. De undveko användning
af kroppsstraff och sökte genom mildhet vinna sina
lärjungars hjärtan. De anordnade för dem
kroppsöfningar och lekar samt ett godt kosthåll. En
jesuitisk läroanstalt var indelad i en lägre
afdelning, som motsvarade de protestantiska
latinskolorna, och en högre, som mera närmade sig
universitetsstudierna. I dessa läroanstalter mottogos
såväl blifvande jesuiter, hvilka fingo undergå ett
par prof år, som ock blifvande lekmän eller präster
utom orden. Som bekant uppfostrades såväl
Cartesius som längre fram Voltaire i jesuitskolor.
Hufvudändamålet för dessa skolor var att
uppfostra ungdomen till lydnad mot den katolska
kyrkan. Förutom att lärjungarna infördes i den
katolska läran, underkastades de andliga öfningar, som
skulle göra dem till lydiga redskap för kyrkan,
äfven med undertryckande af deras egen
individualitet. Utanläsning bedrefs nästan som i
medeltidens skolor, och för att fånga lärjungarnas
intresse vädjades på öfverdrifvet sätt till
lärjungarnas ärelystnad. De eggades till inbördes täflan
och sattes till spioner på hvarandra.
Vänskapsförbindelser mellan lärjungarna sökte man
motverka; de skulle älska sina lärare, men ingen annan
människa, och framför allt lära sig att lyda
kyrkan. Jesuiterna, som genom sina skolor ville få
inflytande i samhällena, försummade h. o. h.
folkundervisningen och sökte endast få den härskande
samhällsklassen i sin hand, ett mål, som de ock
i förvånande hög grad i de flesta katolska länder
verkligen nått.
Under 1500- och 1600-talen framträdde en hel del
pedagogiska reformförslag (se Pedagogik).
Montaigne, Locke och Comenius (se dessa ord)
kritiserade det gängse skolväsendet och yrkade på
större naturlighet i uppfostran. I stort sedt blefvo
dock deras reformförslag utan verkan i praktiken.
Endast Comenius (1598–1670) upprättade själf
skolor och lockade andra till efterföljd. Han är
den egentlige grundläggaren af folkskolan och har
äfven uppställt det framtidsmål, som i Sverige
betecknats med slagorden "folkskolan bottenskola",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
