Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhandlingar af Deák i Wien sommaren 1866 och därpå
inledts genom utnämningen af en ansvarig ungersk
ministär under ledning af grefve Julius Andrássy (17
febr. 1867) samt genom Frans Josefs högtidliga kröning
till ungersk konung (8 juni s. å.); de slutliga
konstitutionella och finansiella öfverenskommelserna
godkändes af de båda parlamenten 21 och 24 dec. s. å.
Till dessa uppgörelser fogades den, som sept. 1868 kom
till stånd med Kroatien, som därigenom ställdes under
ungersk suveränitet, men erhöll lokal själfstyrelse
under en ban och egen landtdag. I U:s ministär
insattes en minister för Kroatien, som äfven fick
36 ombud i ungerska riksdagen; till gemensamma och
riksutgifter skulle Kroatien inbetala 55 proc. af sina
inkomster till ungerska statskassan, hvarvid U. dock
garanterade, att återstående 45 proc. skulle uppgå
till ett visst minimibelopp. Detta garantibelopp
ökades 1873, då äfven större delen af det urspr.
för försvaret mot turkarna militärt styrda området
Militärgränsen (se d. o.) lades under kroatisk
civilförvaltning och antalet kroatiska ombud i U:s
riksdag ökades till 43. Med U. införlifvades 1870
det dessförinnan kroatiska Fiume. – Under åren
närmast efter 1867 års uppgörelse hade Deákpartiet
majoritet i ungerska riksdagen; det genomförde
1868 en värnpliktslag, som af landtvärnet
gjorde en själfständig ungersk honvédarmé,
och en lag ang. nationaliteterna, hvilken gaf det
magyariska språket riksspråks ställning; förvaltningen
moderniserades, och folkskoleväsendet reformerades.
Partiets ställning försvagades emellertid
snart genom Deáks sjukdom, den duglige
undervisningsministern Eötvös’ död (1870)
och Andrássys förflyttning till posten som monarkiens
utrikesminister (1871). Den nye ministerpresidenten
Lónyay förstörde landets finanser genom obetänksamma
räntegarantier åt nyanlagda enskilda järnvägar
och nödgades dec. 1872 afgå. Nu följde en
period af svaga ministärer och växande finansnöd.
För främjande af bättre ordning lyckades Deák
kort före sin död åstadkomma en sammansmältning mellan
sitt parti och det af Koloman Tisza ledda moderata
oppositionspartiet vänstra centern till en ny och
lifskraftigare partibildning, det liberala partiet
(officiellt benämndt "de fria grundsatsernas
parti", Szabadelvi párt), och okt. 1875 blef Tisza
ministerpresident med den duglige finansministern
Koloman Széll till främste medhjälpare. Nu bragtes
åter reda i finanserna, och vid den ekonomiska
tioårsuppgörelsen med Österrike, som först
blef färdig juli 1878, lyckades U. få andel i den
gemensamma bankens ledning, genomdrifva för ungerska
budgeten önskvärda tullförhöjningar å kaffe
och petroleum samt bibehålla den dittillsvarande
låga kvotsiffran för U:s bidrag till de gemensamma
utgifterna. Andrássy och Tisza öfvade stark inverkan
på monarkiens utrikespolitiska närmande till Tyskland
(neutralitetens bevarande vid fransk-tyska krigets
utbrott 1870, alliansen med Tyskland 1879), och
Tisza gynnade äfven, trots växande opposition
i ungerska riksdagen, den aktiva Balkanpolitik,
som 1878 ledde till ockupationen af Bosnien
och Hercegovina. Tiszas nationalitetspolitik
var hänsynslöst magyariserande och gick ut på att
förfölja alla nationalitetsrörelser bland slovakerna
och bland Siebenbürgens rumäner och sachsare. Med
Kroatien-Slavonien förnyades och reviderades
den ekonomiska uppgörelsen 1879 och 1889 efter
tidvis mycket häftiga konflikter med de af
Starčević och biskop Strossmayer (se d. o.) ledda
oppositionsgrupperna. Finansernas återställande
fullbordades af den uppslagsrike G. Baross
(finansminister från 1886), zontariffsystemets
skapare. Tiszas hårda nationalitetspolitik,
regeringens ingrepp i valfriheten och de politiska
kotteriernas gynnande med ekonomiska förmåner
uppkallade emellertid småningom mot Tisza ett så
starkt missnöje, att han mars 1890 fann det klokast
att afgå (om den närmaste anledningen därtill se Tisza
1). Hans politik fortsattes af efterträdaren grefve
Julius Szápáry (mars 1890–nov. 1892), hvars ministär
dock mest upptogs af kyrkopolitiska strider. Dessa
gällde närmast barnen af blandade äktenskap. Enligt
en lag af 1868 skulle de uppfostras i dens af
föräldrarna religion, hvars kön de ärft, men de
katolske prästerna hade i allt större utsträckning
företagit sig att döpa alla barn af blandade äktenskap
och trotsade en (febr. 1890) utfärdad förordning om,
att präst, som döpt barn af blandadt äktenskap, därom
skulle för anteckning göra anmälan till vederbörande
präst af den andra trosbekännelsen. Det ansågs med
anledning af detta trots nödvändigt att öfverföra
civilståndsregistreringen från prästerskapet till
civil myndighet, men en vidt utbredd opinion påyrkade,
att man skulle taga steget fullt ut och införa
obligatoriskt civiläktenskap. Ministären var oense i
frågan, och Frans Josefs motstånd mot civiläktenskap
påskyndade ytterligare dess afgång. Szápárys
efterträdare, Wekerle (nov. 1892–dec. 1894), lät
1893 justitieministern Szilágyi framlägga förslag
till lagar om obligatoriskt civiläktenskap och
civilståndsregister, föräldrars rätt att vid blandade
äktenskap bestämma barnens religion samt äfven
allmän fri religionsutöfning och judarnas upptagande
bland de af staten erkända trossamfunden. Trots
magnathusets häftiga opposition lyckades ministären
genomdrifva de tre första lagförslagen (okt. 1894),
men den hade dels genom sin ifver för dem, dels
genom ett påbud om nationalsorg efter L. Kossuth
ådragit sig konungens misshag och afgick därför
(dec.). Ett försök af konungens förtroendeman,
banen af Kroatien grefve Khuen-Héderváry, att bilda
ministär misslyckades, och Wekerles efterträdare blef
den liberale baron Bánffy (jan. 1895–febr. 1899),
som genomdref de båda återstående kyrkopolitiska
lagarna. Partisplittringen i Österrike möjliggjorde
för honom att vid 1898 års "ausgleich" uppnå en rad
nya fördelar, bl. a. ökadt ungerskt inflytande på
österrikisk-ungerska banken och en för U. förmånligare
fördelning af tullinkomsterna. Yttersta vänsterns
(Kossuth-partiets) häftiga angrepp på Bánffy
med anlitande af obstruktion i riksdagen, jämte
schism inom ministären och i det liberala partiet
framkallade kort därpå en ministerkris. Ministären
Koloman Széll (febr. 1899–juni 1903) lyckades genom
löfte om från regeriugspåverkan fria val snart få
slut på obstruktionen och vann stöd äfven från
ett par grupper, hvilka af missnöje med Tiszas
och Bánffys politik skilt sig från det liberala
partiet (Apponyis "nationalparti" och Szilágyis
"dissidenter"). Med Österrike åstadkoms en ekonomisk
"ausgleich" (om tullsatser o. s. v.) att gälla till
1907, då handelstraktaterna med flera främmande
makter utlöpte. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
