Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 715-716 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tågvirke ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ståltråd. I Falu grufva begagnades ända till 1789
läderlinor, och till en dylik lina åtgingo omkr. 200
oxhudar, sålunda betingande ett afsevärdt högt
pris. (Tågvirke af oxhud används ofta till drilltåg å
ratt, se d. o.; det bör hållas väl insmordt med tran
för att ej ruttna). Efter läderlinor kommo hamplinor,
men i djupa schakt blefvo de osäkra till följd af
det frätande vattnet. Från, hamplinorna öfvergick
man i början af 1800-talet till järnkättingar. I
nov. 1835 insattes i nämnda grufva den första
järntrådslinan. De första gjordes merendels 12-
eller 16-trådiga af omkr. 3,3 mm. tråd. Linorna
glödgades för att bli mjuka. Ehuru en af järntråd
hopsnodd lina så tidigt som 1822 var i bruk i en
stenkolsgrufva i Rive de Gier, fästes först 1834
uppmärksamheten därpå, då de började användas i
grufvorna vid Klausthal. Bruksegaren K. P. Bergström
i Falun var den, som först införde både tillverkning
och användning af järntrådslinor i svenska grufvor,
och han upptog tillverkningen däraf vid Falu grufva,
Fabrikationen börjades 1836, och det första paret
tillverkade linor, omkr. 190 m. långa, insattes då
i Fredriks schakt. De förlängdes snart därefter
genom skarfning, så att de blefvo omkr. 294 och
281 m. långa. 1858 börjades lintillverkning i
Nora bergslag. Våra största nuvarande fabriker för
dessa tillverkningar äro Lesjöfors (anlagd 1850),
Blombacka (1882), Fagersta (1884) och Garphyttan
(1906). I början hoplades järntrådslinorna
uti repslagarbanor och efter fullständigt samma
metoder som vanligt tågvirke. Den första maskinen
för tillverkning af järntrådslinor byggdes af trä
i Freiberg på 1840-talet. Numera byggas maskinerna
för detta ändamål efter samma principer scm moderna
repslagerimaskiner (se fig. 1).

Fig. 1. Modern repslagerimaskin af svensk konstruktion.

Linorna kunna vara
antingen höger- eller vänsterslagna samt spunna med
såväl "vanlig tvinning" som med s. k. "langslagning"
– äfven kallad "Alberts tvinning" eller "omvänd
tvinning". Högerslagen kallas en lina, om parterna
ligga i samma riktning som gängorna i en högergängad
skruf, vänsterslagen, om de ligga i motsatt
riktning. Vid vanlig tvinning spinnas parterna åt
ett håll, och linan hopslås åt det andra (fig. 2).

Fig. 2. Lina af vanlig tvinning.

Vid langslagning hopslås
linorna åt samma håll, som parterna äro spunna
(fig. 3).

Fig. 3. Langslagen lina.

Mest förekommande sorter äro: gruflinor af 17 upp
till 114 trådar af ej gärna under 2 mm. diameter,
hiss- och kran-linor af vanligen 114, 162 och 222
trådar (trådgroflek från 0,4 till 2,7 mm.). Linor till
flottningsändamål, bogsering och förtöjningar göras af
galvaniserade, seghärdade ståltrådar omkring inlägg af
hampa, sammanslagna till böjliga linor. De smidigaste
kallas ormlinor. Kraftledningslinor göras ej gärna
af tråd under 0,8 mm. och tillverkas vanligen 42-
till 114-trådiga. Fig. 4 åskådliggör de vanligaste
linkonstruktionerna. Linor för linbanor äro af två
slag, s. k. bärkablar och draglinor. Bärkablar –
äfven kallade spiralslagna linor – beräknas vanligen
för en brottbelastning af 145 kg. per kvmm. En linas
brottbelastning antages vara lika med summan af de
enskilda trådarnas brottbelastning och beräknas i
vissa antal kg. per kvmm. trådarea. Vid beräkning af
linors hållfasthet måste man ta hänsyn äfven till
böjningspåkänningen, och denna beräknas efter den
s. k. "Bachska" formeln:
böjningspåkänningen =
(3/8)(d/D)E = kg. per kvcm.,
d = tråddiametern, D = skifdiametern, E =
elasticitetsmodyl. För att motstå röstning smörjas
järn- och ståltrådslinorna på olika sätt, hvaraf de
vanligaste äro, att de dragas genom asfalttjära,
blandningar af asfalt- och trätjära, tjockflytande,
fet olja eller linolja. Galvaniserade linor smörjas
ej. Ungefärliga vikten i kg. per meter erhålles,
om man multiplicerar kvadraten på omkretsen i
cm. med 0,045–0,05. Den ungefärliga styrkan
(hållfasthetsgränsen) af en ståltrådslina i
metriska ton får man genom att multiplicera
kvadraten på omkretsen i cm. med resp. 0,35 och
0,75 för en brottbelastning af 60 och 120 kg. per
kvmm. Till komplettering af dessa allmänna
beräkningsgrunder bifogas några synnerligen
intressanta specialuppgifter. Från Lesjöfors uppges,
att där kunna tillverkas linor upp till 75 mm. i
diameter och med en total hållfasthet af 250,000
kg. Tillverkningen är omkr. 500,000 kg. per år. Från
Fagersta meddelas, att den gröfsta ståltrådslina, som
där tillverkats, hade en diameter af 75 mm. och bestod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>