Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
juni 1913 att pålägga landet de tunga
uppoffringar, som de nya försvarskrafven inneburo,
200 mill. årligen i direkta skatter och
en engångsskatt på 1 milliard. T. hade därmed
sökt göra sig beredt för den kamp, som
syntes alltmer oundviklig. Bethmann-Hollweg
hade redan från början af sin kanslerstid
insett farorna och sökt finna något medel till
deras aflägsnande. Det under bosniska krisen,
Marokkokriserna och Balkankrigen alltmer
tillspetsade förhållandet till Frankrike och
Ryssland syntes ge ständigt nya anledningar
till konflikter, och förbundet mellan dessa båda
länder antog, af allt att döma, en mer och mer hotfull
karaktär. Bethmanns plan gick därför ut på att genom
ett närmande till den tredje i förbundet, England,
dämpa de båda andras stridslust. Understödd af
sina statssekreterare för utrikes ärenden, von
Kiderlen-Wächter (från 1910) och von Jagow (från
1912), arbetade han med den ärliga redbarhet,
som var utmärkande för honom, på att borttaga de
friktionspunkter, som störde den goda grannsämjan.
Engelske krigsministern lord Haldanes besök
i Berlin 1912 och de inledda diskussionerna om en
begränsning af de tysk-engelska kapprustningarna
visade, att man äfven på engelskt håll med sympati
upptog tanken på en försoning. Under Balkankriget
upprätthölls ett fruktbringande samarbete mellan
de tyske och engelske politikerna, bl. a. på den
i dec. 1912 öppnade s. k. ambassadörskonferensen
i London. Ännu påtagligare var tendensen i
de förhandlingar, som åsyftade reglering af de
koloniala tvisteämnena och som i juni 1914 af engelske
utrikesministern Grey och tyske Londonambassadören
Lichnowsky förts fram till samförstånd
angående Asiatiska Turkiet. Samtidigt hade
England emellertid utvidgat sina förpliktelser
till Frankrike och Ryssland och börjat
diskutera planen för ett rysk-engelskt samarbete
till sjöss i händelse af krig med
T. När detta redan på sommaren 1914 kom till ett
plötsligt utbrott, intog England sin plats bland
T:s fiender (se vidare Världskriget).
– T:s inrikespolitiska tilldragelser under
krigsåren voro till en början h. o. h. förknippade
med krigshändelserna. Hela folket samlade all
sin kraft för att framtvinga en snabb seger
och lät, i enlighet med kejsarens förklaring vid
krigsutbrottet, att "han icke kände några partier
mer, utan endast tyskar", alla inre tvister försvinna.
Enstämmigt beviljade alla partier utom de på
vänstra socialistflygeln stående oafhängige anslagen
till kriget. Ett omfattande arbete utfördes för att
reglera de på grund af afstängning från yttervärlden
med krigets längd allt knappare tillgångarna
på lifsmedel och andra förnödenheter, och en
målmedveten organisation infördes för att utnyttja
alla tillgängliga arbetskrafter till det yttersta.
Ett särskildt lifsmedelsministerium inrättades.
I dec. 1916 antogs en lag om "fosterländsk
hjälptjänst", ett slags civil värnplikt, som ålade
alla män från 17 till 60 år att, om de icke
användes i de väpnade styrkorna, ställa sin
arbetskraft till förfogande för krigsindustrien,
jordbruket, sjukvården m. m. Den ljusa
bilden af ett enigt och själfuppoffrande folk
började småningom förmörkas. Krigets långvarighet
började väcka missnöje och tvifvel på seger, och allt
allmännare insteg vann den tanken, att det vore bättre
att sluta en mindre fördelaktig fred snart än att
först efter nya ansträngningar få en f. ö. ganska
oviss gifvande fred. Agitationen mot den s.
k. annexionsfreden blef den första bräckan i
borgfredens mur, och snart var partistriden
i gång om rent inrepolitiska frågor, främst
den s. k. nyorienteringen. För att besvärja
stormen från demokratiens talemän, som funno
tiden inne att se sina förhoppningar i fråga om
valrätt och parlamentarism uppfyllas, utfärdade
kejsaren 7 april 1917 ett "påskbudskap", hvari han
påbjöd, att förberedelserna till en genomgripande
författningsändring i Preussen med införande af
omedelbara och hemliga val till deputeradekammaren,
skulle omedelbart taga sin början, så att reformen
genast vid krigets slut skulle kunna genomföras.
Budskapet hälsades från de flesta håll med glädje,
men befanns snart otillräckligt. 12 juli
kompletterades det af en ny kejserlig förklaring
af innehåll, att valen skulle grundas äfven på
lika rösträtt och att reformen skulle genomföras
i så god tid, att nästa val skulle kunna förrättas
efter de nya bestämmelserna. Två dagar därefter
afgick Bethmann-Hollweg. Under den hastigt vuxna
nervositeten inom olika parlamentariska läger hade
skarp kritik manats fram snart sagdt öfverallt,
hvilket gjorde samarbetet med riksdagen otacksamt.
Hans efterträdare, lifsmedelskontrollören i
Preussen, f. d. understatssekreteraren i
finansdepartementet, G. Michaelis, T:s förste
borgerlige rikskansler, var en god ämbetsman
utan någon egentlig statsmannabegåfning och därtill
fullkomligt ovan vid det parlamentariska lifvets
svårigheter. Han kunde därför ännu mindre bli herre
öfver dessa och råkade efter en mycket kort tid
göra sig alldeles omöjlig. Riksdagspartiernas
kraf på inflytande på regeringens krigspolitik
hade då ytterligare stegrats, och de af dem, som
tillsammans behärskade majoriteten, nämligen centern,
framstegspartiet och socialdemokraterna, hade genom
en beryktad resolution af 19 juli 1917 sökt binda
regeringens handlingsfrihet utåt genom att
afvisa alla territoriella förvärf och förklara,
att kriget icke finge dragas ut i det oändliga
endast för krigsskadeersättningens skull.
Krafvet på parlamentarisk medverkan äfven
vid val af rikskansler framfördes med framgång
vid Michaelis’ afgång och genomfördes vid bajerske
ministerpresidenten grefve G. von Hertlings
utnämning till rikskansler 2 nov. 1917.
Dennes obestridliga parlamentariska anseende
och skicklighet tillförsäkrade honom
en längre ämbetsutöfning än företrädaren, men
samtidigt tilltogo de i kapp med de krigiska
motgångarna växande inrikespolitiska svårigheterna
så starkt, att han; icke förmådde behärska dem.
Krigsledan vann ett allt större insteg
bland folkmassorna, ju längre kriget varade
och ju svåråtkomligare segern tedde sig.
Missnöjet tog sig framför allt uttryck i en
strejkrörelse, som för hvarje dag blef svårare att
bekämpa. Regeringens åtgärder voro resultatlösa.
Ett igångsatt folkupplysningsarbete kunde icke förtaga
det förlamande intrycket af fiendernas vägran att
lyssna till de tyska fredsanbuden. Försöket att
med våld kväfva strejkrörelsen genom att inkalla
tjänstedugliga strejkande till krigstjänst hade
skadliga följder för krigsindustrien och spred endast
missnöjet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
