Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infall i Transvaal de sista dagarna af dec. 1895
lyckligt tillbakavisats (se Jameson och,
Syd-Afrika, sp. 1359–60). Denna, den beryktade
s. k. Krüger-depeschen väckte i England en storm
af förbittring och ökade den misstämning mot T.,
som stått att afläsa ur de engelska tidningarna ända
från kejsar Vilhelms besök hos drottning Yiktoria
sommaren 1895. Man hade i T. börjat se en farlig
rival. England hade emellertid alltför många tvister
med andra makter och alltför många svårigheter med
sina egna koloniala problem för att icke försöka
komma på god fot med den starka militärmakten T. Den
engelske kolonialministern Chamberlains trefvanden
i denna riktning bemöttes på tyskt håll med
sympati, men den tyska diplomatien, från okt. 1897
ledd af statssekreteraren B. von Bülow (se d.
o.), rikskansler vid Hohenlohes af åldersskäl
föranledda afgång 1900, gjorde vissa förbehåll för
sitt tillmötesgående. De vänskapsutbyten
med Ryssland, som så talrikt förekommo vid de båda
monarkernas upprepade sammanträffanden, tilläto
icke T. att stödja England i dess mot Ryssland
riktade politik. Något resultat af Chamberlains
sträfvanden i form af något formligt aftal
kom därför icke till stånd. Korrekta förbindelser
upprätthöllos emellertid. Under boerkriget,
då den mot England fientliga folkstämningen tog
sig starka uttryck icke endast i T., utan äfven i
Frankrike och Ryssland, afböjde T. ryska förslag
att gemensamt med Ryssland och Frankrike ingripa
för att påskynda krigets slut. T:s deltagande
i den europeiska interventionen i Kina under
boxaroroligheterna 1900 åtföljdes af en tysk-engelsk
öfverenskommelse, det s. k. Jang-tse-aftalet, hvari
de båda makterna förpliktade sig att verka
för "den öppna dörrens" politik icke endast i
Jang-tse-bäckenet, utan i alla kinesiska områden,
där de kunde öfva inflytande. De andra makterna
anslöto sig till öfverenskommelsen. 1901 upptog
den nye engelske utrikesministern lord Lansdowne
försöken till närmare anslutning till T., då
behofvet af stöd från en kontinentalmakt gjorde
sig allt starkare gällande. Den tyska politikens
ledare, som icke fäste afseende vid det engelska
hotet om att i händelse af tysk vägran närma sig
det fransk-ryska lägret, gjorde sig ingen brådska
med att gå England till mötes, och det gynnsamma
tillfället försattes under ofruktbara spekulationer om
trippelalliansens utvidgning med England och Japan.
T. vägrade alltjämt att såra Ryssland
genom att understödja en mot detsamma riktad
engelsk politik och föredrog att bevara
sina händer fria. Därför blef det också omöjligt
för T. att ansluta sig till Englands mot Ryssland
riktade förbund med Japan af 30 jan. 1902. Under
tiden hade emellertid den franska utrikespolitiken
under Delcassés ledning fått sin traditionella
tyskfientliga karaktär skärpt. Franska intriger
för att locka Italien från trippelalliansen hade
haft god verkan, så att Bülow vid förbundets
utgång 1902 hade stora svårigheter att öfvervinna
för att få det förnyadt och måste lofva att
af Österrike utverka vissa medgifvanden till
Italien i fråga om de adriatiska frågorna.
Påtagligare och mera hastigt vunna voro Delcassés
framgångar i politiken mot England. Det lyckades
honom att besvärja den alltifrån Fashoda-frågan
(se d. o.) starkt engelsk-fientliga folkstämningen i Frankrike och
att på Marokkofrågan inleda vänskapliga
förbindelser med England, resulterande i det
berömda ententefördraget af 8 april 1904. Den
förskjutning af maktförhållandena i västra Europa,
som därigenom kom till stånd, och framför allt
Englands bestämda ställningstagande mot T.,
nödgade T. till att odla den ryska vänskapen.
Från ryskt håll visades samtidigt ett lifligt
intresse för att få ett stöd i ryggen
emot Japans skärpta fiendskap, och under hela
rysk-japanska kriget var förhållandet mellan de båda
länderna det bästa. Planer voro t. o. m. under
diskussion att åstadkomma ett fastlandsförbund
mellan T., Ryssland och Frankrike. Ett rysk-tyskt
försvarsförbund aftalades mellan de tyske och ryske
kejsarna vid deras sammanträffande vid Björkö
i juli 1905, och Frankrike skulle mottaga
förslag att biträda det. Såväl Bülow som
ryske utrikesministern Lamsdorff vägrade emellertid
att godkänna det, den förre därför, att det syntes
honom ålägga T. för stora offer vid en eventuell
rysk-engelsk konflikt, den senare af omtanke om det
fransk-ryska förbundet. Rysslands stora finansiella
behof efter kriget med Japan gjorde det hänvisadt till
Frankrikes vänskap. Ett tysk-franskt närmande var
för ögonblicket otänkbart, då förhållandet genom den
samtidigt pågående Marokkokrisen (se Marokko,
sp. 1035) var synnerligen spändt. Lösningen af
denna konflikt var heller icke egnad att öka T:s
prestige. På Algeciras-konferensen, som sammanträdde
16 jan. 1906 och bragte till stånd en reglering af
den marokkanska frågan, fick T. knappast understöd
af någon annan makt än Österrike, under
det Frankrike kunde räkna på mer eller mindre öppen
sympati från både England, Ryssland och Italien. Från
denna tid börja de engelska planerna på att vinna
Rysslands förtroende starkare framträda, och de nå 31
aug. 1907 sitt första resultat i det rysk-engelska af
talet om de asiatiska tvistefrågorna, i främsta rummet
Persiens uppdelning. T. hade förlorat spelet, som
gällde att förhindra, att England och Ryssland funno
vägen till en uppgörelse. Det hade fortfarande
att röra sig endast med sina säkra
tillgångar, förbundet med Österrike-Ungern.
Under den bosniska krisen 1908 uppträdde det
oförbehållsamt vid Donaumonarkiens sida, därmed
betonande sin orubbade afsikt att fasthålla
vid sin förbundstrohet. Den orientaliska krisen
blottade emellertid tillika en af de viktigaste
motsättningarna mellan T:s intressen å ena sidan och
Rysslands och Englands å den andra, en motsättning,
som spelat en viktig roll för misslyckandet
af alla de gjorda försöken till närmande. T. hade
ända från 1888 arbetat på det turkiska rikets
bevarande vid lif och stärkande, för att till
gengäld få den turkiska marknaden tillgänglig för
tysk företagsamhet. Ryssland fullföljde alltjämt
sin traditionella, på eröfring af turkiska
områden riktade politik och såg därför intet hellre
än Turkiets försvagande. England ville för
sin del icke tillåta någon annan stormakt att få
försteget vid turkiska rikets exploatering. Den
tyska orientpolitikens ledande grundtanke var
en järnvägsförbindelse mellan Konstantinopel och
Persiska viken under tysk ledning. Hösten 1888 hade
"Deutsche bank" i Berlin fått koncession
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
