Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i den gamla kursens anda. Kejsaren bekräftade
de traditionella vänskapsbanden med främmande
makter genom besök vid de ryska, österrikiska och
italienska hofven, och Bismarck stod kvar på sin
post som rikskansler. Men det dröjde icke länge,
förrän meningsskiljaktigheter framträdde. Den unga
härskarviljan kände behof af att mera fritt få göra
sig gällande och att genom energiskt ingripande
förvärfva popularitet. Bismarck å sin sida måste
ofta, stödd på sin långvariga statsmannaerfarenhet,
göra invändningar mot de kejserliga planerna. Hans
med åldern tilltagande retlighet torde också ha
försvårat samarbetet. När brytningen slutligen
kom och Bismarck 20 mars 1890 erhöll sitt afsked,
kom detta som en följd af ett flertal samverkande
orsaker. På försommaren 1889 hade kanslern vid den då
utbrutna konflikten inom kolgrufindustrien förordat
arbetarrörelsens nedslående, om så erfordrades, med
våldsamma medel, under det kejsaren velat intaga en
förmedlande hållning. I okt. s. å. hade Bismarck
skarpt ogillat kejsarens redan till Petersburg
meddelade beslut att med det snaraste aflägga ett
andra besök hos ryske tsaren, med den motiveringen,
att det vore oklokt att visa sig alltför angelägen om
den ryska vänskapen. I början af 1890 uppkom oenighet
om socialpolitiken i samband med socialistlagens
fall i riksdagen 25 jan. Kejsarens kort före de nya
valen utfärdade skrifvelser om en internationell
konferens i Berlin för arbetarfrågans behandling
och om åtgärder för arbetarskyddslagstiftning för
att afhjälpa arbetarnas klagomål hade icke den
verkan på valen, som de åsyftat. Dessa resulterade
tvärtom i en öfverraskande stor framgång för
oppositionspartierna. Omedelbart därefter kom
kanslerns afgång på tal. Nya meningsskiljaktigheter
mellan kejsaren och rikskanslern stötte till, i
det kejsaren ogillade Bismarcks förhandlingar med
centerledaren Windthorst, förebrådde rikskanslern
att ha undanhållit honom en del rapporter från
tyske konsuln i Kiev, enligt kejsarens förmenande
innehållande viktiga upplysningar ang. ryska
krigsförberedelser, och kräfde Bismarcks samtycke
till upphäfvande af en kabinettsorder af år 1852,
som förbjöd de enskilde ministrarna att bakom
ministerpresidentens rygg framlägga förslag
eller framkalla kejserliga förordningar. –
Utrikespolitiskt blef Bismarcks afgång början till
en ny tid. Hans efterträdare Caprivi (se denne)
var militär och utan den diplomatiska genialitet
och erfarenhet, som förhjälpt Bismarck att bemästra
äfven de svåraste situationer. Han öfvergaf den
svårskötta balanseringspolitik, som Bismarck fört
emot de östra grannländerna, lät icke förnya
återförsäkringsfördraget med Kyssland och lade
hufvudvikten vid en obrottslig förbundstrohet mot
Österrike och Italien. Förbundet med dessa makter
kompletterades 1892 genom ett fördrag med Rumänien
af samma innehåll som det 1883 mellan denna stat
och Österrike-Ungern afslutade, hvilket gick ut
på en trygghetsgaranti mot Ryssland och stadgade
ömsesidig väpnad hjälp i händelse af ett oprovocera
dt angrepp från en tredje makt. Huruvida den af
Caprivi inledda kursen blef anledningen till eller
påskyndade Rysslands definitiva öfvergång till det
franska partiet, kan med hittills tillgängliga källor
icke afgöras. Från Bismarck-troget håll blef han skarpt klandrad för att icke ha
varit tillräckligt angelägen om att bevara Rysslands
vänskap. Å andra sidan är det tvifvelaktigt, om ens
Bismarck i längden kunnat bevara det goda förhållandet
till Ryssland eller förhindra dess närmande till
Frankrike. Redan under hans senaste ämbetsår hade de
fransk-ryska förbindelserna antagit en betydande
omfattning, förebådande den med 1890-talets
ingång begynnande och undan för undan fördjupade
alliansen. Caprivis försök att vinna ersättning
genom ett ytterligare närmande till trippelalliansens
båda öfriga medlemmar tog sig bl. a. uttryck i de i
dec. 1891 af riksdagen godkända handelsfördragen med
dessa makter, genom hvilka importtullarna skulle
nedsättas med 25 proc. Caprivi motiverade sina
förslag med, att de ekonomiska och handelspolitiska
gemensamhetsintressena måste göra äfven den
politiska sammanslutningen starkare. Liknande
fördrag slötos äfven med Schweiz och Belgien. Ett
par år senare följde handelsaftal med Rumänien,
Serbien och Spanien. Med stora förhoppningar motsåg
Caprivi ett handelsaftal med Ryssland som ett medel
att återknyta det genom ett tullkrig försvårade
vänskapsutbytet. Trots en från jordbrukarhåll rest
opposition mot fördraget vann det 10 mars 1894
godkännande i riksdagen. Med England upprätthöll
Caprivi samma goda förbindelser, som Bismarck gjort
under den engelske premiärministern lord Salisburys
medverkan, 1 juli 1890 afslöts ett fördrag, hvarigenom
T. visserligen af stod från viktiga koloniala
områden i Afrika (Sansibar, Vitu och Uganda), men
i stället förvärfvade Helgoland. Herraväldet öfver
denna militärt betydelsefulla och särskildt för den
blifvande Nord–Östersjö-kanalens trygghet värdefulla
ö har kanske först på senaste tiden på tyskt håll
tillräckligt uppskattats. Men de under Världskriget
gjorda erfarenheterna ha utan tvifvel kommit
Caprivis anseende att stiga. Samtidigt har Caprivis
energiska arbete för en genomgripande arméreform
vunnit ett befogadt erkännande. På grund af den
tyska folkmängdens hastiga ökning hade det bl. a. af
finansiella skäl visat sig omöjligt att inkalla alla
vapenföra krigstjänstskyldiga och ge dem en treårig
utbildning. Tanken på tjänstetidens nedsättning
till två år vann därför allt större anklang, då man
därigenom kunde utbilda ett större antal rekryter
och därigenom öka arméns krigsstyrka. Samtidigt
skulle genom en förbättrad organisation och en
väsentlig ökning af utbildningspersonalen den
kortare tiden kompenseras genom ett intensivare
arbete. Härordningsförslaget, som framlades för
riksdagen 1893, stötte på häftigt motstånd. Dess
fall 6 maj åtföljdes af riksdagsupplösning. De
nya valen gåfvo regeringen en om också obetydlig
majoritet, och förslagen blefvo 13 juli med vissa
ändringar godkända. Segern var till stor del Caprivis
personliga förtjänst. Med aldrig svikande uthållighet
hade han målmedvetet ledt den otacksamma kampanjen,
hvarunder han fått tillfälle att lägga i dagen en
synnerligen framsynt uppfattning om T:s militära
läge. Arméns fredsstyrka, som man, utan att afvakta
det senaste septennatets utgång, 1890 hade ökat för
de närmaste tre åren, blef nu för de närmaste fem
åren (kvinkvennat) fastställd till 479,229 man utom
underofficerare. Nedsättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
