Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmare härom art. Slesvig, sp. 1440 f., och Slesvigska
krigen, sp. 1443 f.). Den tvist mellan de båda
tyska stormakterna, som sedan utbröt och som gällde,
hur rofvet från Danmark skulle delas, gaf omsider
Preussen den sökta anledningen till en uppgörelse med
den envisa rivalen. I allmänhet väntade man, att de
från Danmark tagna hertigdömena skulle tillerkännas
hertig Fredrik af Augustenborg i enlighet med
de sympatier för en sådan lösning, som både från
preussiskt och österrikiskt håll visats redan under
kriget. Förbundsdagen var för hertigen och likaså
Österrike. Men Preussen ville icke ge sitt samtycke,
då hertigens erkännande som suverän skulle ha skapat
en ny småstat i nordvästra T., som kunde ansluta sig
till den på förbundsdagen märkbara partikularistiska
oppositionen mot Preussen. Bismarck uppställde för
hertigens insättande alltför hårda villkor, för att
denne skulle kunna godtaga dem. Allt tydligare lät han
förstå, att den enda för honom önskvärda lösningen
bestode i en preussisk annektering af hertigdömena,
men han gaf samtidigt till känna, att denna
lösning borde kombineras med den nationella frågans
afgörande. Österrike började åter sätta sig till
motvärn, och det dröjde icke länge, förrän konflikten
mellan de båda bundsförvanterna blef akut. Ett
hotande krig afvärjdes för tillfället genom Sachsens
och Bajerns förmedlande ingripande, och i fördraget
i Gastein i aug. 1865 uppdelades förvaltningen af
hertigdömena så, att Preussen öfvertog Slesvigs och
Österrike Holsteins, hvarjämte Österrike till Preussen
afstod sina anspråk på Lauenburg, Kiel bestämdes
till förbundskrigshamn, och Rendsburg förklarades
för förbundsfästning med preussisk besättning. Men
redan i början af 1866 var konflikten ånyo i full
gång, kännetecknad af en allt skarpare notväxling och
ifrigt bedrifna rustningar. 8 april ingick Preussen
ett hemligt förbund med Italien, som eftersträfvade
Österrikes besittningar i Venetien. Med denna militära
säkerhet i bakfickan skred Bismarck omedelbart till
en länge förberedd aktion i den nationella frågan.
9 april framlade Preussen i förbundsförsamlingen
i Frankfurt ett förslag till förbundsreform. T:s
författning borde utarbetas under samverkan mellan
dess regeringar och dess folk, representeradt af
en genom direkta val enligt allmän rösträtt utsedd
nationalförsamling. Före dennas sammanträde borde
regeringarna ha utarbetat ett författningsförslag,
som skulle för församlingen framläggas. Rörande
innehållet i detta författningsförslag sade Preussen
intet; det blott uppmanade regeringarna att låta
välja medlemmar i nationalförsamlingen. Därpå ville
emellertid de flesta regeringarna ej inlåta sig, då
man kunde ana, att det preussiska förslaget skulle
afse Österrikes uteslutande ur T. Spänningen emellan
Österrike och Preussen blef under sådana förhållanden
allt större, och 27 maj hotade det senare landet med
att "utvidga sitt program", såvida ej dess framställda
fordran bifölls. Redan 10 juni framställdes också det
utvidgade programmet, som innehöll, att Österrike
skulle uteslutas ur förbundet, att den militära
ledningen skulle delas af Preussen (för Nord-T.) och
Bajern (för Syd-T.) och att en nationalförsamling
skulle ställas vid förbundsdagens sida. Samtidigt
lät Preussen sina
trupper ur Slesvig inrycka i Holstein under
förevändning, att Österrike icke kunde upprätthålla
ordningen där. Därpå svarade Österrike med att 11 juni
i förbundsförsamlingen föreslå, att förbundsarmén
skulle sättas på krigsfot emot Preussen, enär det
brutit landsfreden. Preussen protesterade emot, att
detta förslag skulle upptagas till behandling; men
när detta det oaktadt skedde och ett i samma riktning
gående, af Bajern framställdt modifieradt förslag
med 9 röster mot 6 antogs, förklarade den preussiske
representanten v. Savigny, att Preussen icke längre
ansåg förbundsakten gällande och betraktade Tyska
förbundet som upplöst (14 juni). Följande dag riktades
en uppmaning till Sachsen, Hannover och Kur-Hessen
att sätta sina trupper på fredsfot, och då svaret
blef nekande, inryckte preussiska trupper i dessa
länder. 21 juni utfärdades krigsförklaringen
mot Österrike. Under det krig, som nu följde
(se Preussen, sp. 225 f., och Pragfreden) fortfor
förbundsförsamlingen att vara samlad först i Frankfurt
a. M., sedan i Augsburg, men sedan Tyska förbundet
genom freden i Prag blifvit formligen upplöst,
åtskildes församlingen 24 aug. 1866.
Nordtyska förbundet (1867–71). De preussiska segrarna under
kriget 1866 medförde som varaktigt resultat Hannovers,
Hessen-Kassels, Schleswig-Holsteins och Frankfurt
a. M:s införlifning med Preussen, öfriga nordtyska
stater, som under kriget stått på Preussens sida,
bundos vid Preussen genom ett förbundsfördrag
18 aug. 1866, hvarigenom de förpliktade sig att
verka för en förbundsförfattning i enlighet med
det preussiska programmet af 10 juni. Detta blef
början till Nordtyska förbundet (se d. o.), hvari
äfven Sachsen genom freden inträdde. Förbundets
författning uppgjordes närmare på en ministerkonferens
i Berlin i dec. 1866 och antogs 16 april 1867 af
en med allmän rösträtt vald nationalförsamling med
230 röster mot 53. Följande dag gaf förbundsrådet
sitt samtycke till beslutet, som sedan också vann
de olika landtdagarnas godkännande. 1 juli trädde
den nya förbundsförfattningen i kraft, och 14 juli
utsågs Bismarck till förbundskansler. T. norr om
Main hade blifvit enadt. Med de sydtyska staterna
hade off- och defensivallianser ingåtts samtidigt med
fredsförhandlingarna 1866, och Preussen hade härigenom
försäkrat sig om öfverbefälet öfver dessa staters
trupper i händelse af krig. På många håll gjorde sig
i södra T. sträfvanden gällande att få till stånd en
närmare anslutning till Nordtyska förbundet. Redan i
okt. 1866 uttalade sig ett möte i Stuttgart härför,
och framför allt i Baden framträdde starka sympatier
för en dylik fullbordan af den tyska enheten. Ett
af den bajerske ministerpresidenten furst Hohenlohe
(se Hohenlohe 3) framkastadt förslag om fördrag
mellan de enskilda sydtyska staterna och Nordtyska
förbundet, hvarigenom vissa angelägenheter skulle bli
gemensamma, kunde emellertid af praktiska skäl icke
tillstyrkas. Lika liten framgång på grund af inbördes
afundsjuka hade tanken på att bilda en union mellan
de sydtyska staterna. Ett närmande kom emellertid till
stånd på Preussens initiativ och på tullföreningens
grund. För att bringa nytt lif i denna sammankallade
Bismarck ombud för alla regeringar till Berlin och
föreslog inrättandet af ett tullparlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
