Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representantförsamling, vald af folket, och att tillsätta ett
provisoriskt öfverhufvud för T. med en ansvarig
minister för utrikes och militära frågor. Samma dag
hölls på badensiskt område i Offenburg ett stort
möte med flera liberala och demokratiska ledare
som deltagare, hvarvid kraf på konstitutionella
författningar i alla enskilda stater och på ett
tyskt parlament framfördes. Några dagar senare,
5 mars, samlades i Heidelberg 51 enskilda personer,
som beslöto åstadkomma en allmän tysk konstituerande
nationalförsamling. De lämnade detta uppdrag åt en
kommitté af 7 personer, hvilka inbjödo alla, som
varit eller voro medlemmar i de olika tyska staternas
landtdagar, att samlas i Frankfurt am Main. Detta
möte, det s. k. för-parlamentet (vorparlament), kom
också till stånd, 31 mars–3 april. Där utarbetades en
vallag, enligt hvilken valen till den konstituerande
församlingen skulle ske, hvarjämte man kom öfverens om
vissa principer för den nya författningen och utsåg
50 personer (der fünfziger-ausschuss), som skulle
stå vid förbundsförsamlingens sida och öfvervaka,
att för-parlamentets beslut verkställdes. Den
tyska regeringen, förbundsförsamlingen,
hade väl öfverraskats af dessa händelser, men
sökte snart taga ledningen i sin hand genom att
själf hos de tyska regeringarna förorda valet af
"nationalrepresentanter". Valet egde rum efter ett
hastigt sammanfogadt valsystem, stadgadt i en 7 april
antagen ny vallag, och 18 maj samlades i Frankfurt
det s. k. nationalparlamentet. Revolutionärt till sin
uppkomst, intog detta parlament snart en revolutionär
ställning till den lagliga regeringen. 29 juni valdes
en riksföreståndare, ärkehertig Johan af Österrike,
som skulle öfvertaga alla förbundsförsamlingens
befogenheter och jämte sina ansvariga ministrar
bilda en provisorisk centralregering. Ehuru
motvilligt, fogade sig de tyska regeringarna
häri, och förbundsförsamlingen afstod från sina
rättigheter för den tid riksföreståndaren utöfvade
sitt mandat. Därefter skred man till att utarbeta den
nya författningen. De tyska regeringarna tvingades
genom de uppror de hade att bekämpa i sina egna
stater att bli passiva åskådare till hvad som skedde i
Frankfurt. Men i och med återvändande ordning växte
de hinder för en genomgripande reform, som lågo
i kampen om hegemonien. Mer och mer tillspetsade
sig rivaliteten mellan Preussen och Österrike,
Författningsförhandlingarna i Frankfurt blefvo
häraf ej oberörda. Ett förslag, som i okt. förelåg
färdigt, utpekade tydligt Preussen som bäraren af den
tilltänkta förbundsstatens centralmyndighet, och i den
parlamentariska kampen mellan de s. k. erbkaiserlichen
– som önskade konungen af Preussen till ärftlig
kejsare – och det österrikiska partiet behöllo
de förra öfvertaget. Endast en kort tid efter den
österrikiska helstatsförfattningens oktrojering 7 mars
1849, hvarigenom ett nytt Österrike konstituerades
utan hänsyn till T., skred nationalparlamentet 27 mars
till antagande af den nya tyska författningen. Enligt
denna skulle T. bli en förbundsstat med en ärftlig,
af ansvariga ministrar omgifven oansvarig kejsare och
en riksdag på två kamrar (volkshaus, utsedt af folket,
och staatenhaus, utsedt dels af regeringarna, dels af
landtständerna). Till kejsare valdes dagen därefter
med 290 röster under 248 medlemmars frånvaro
Preussens konung, Fredrik Vilhelm IV. Beslutet godkändes
af icke mindre än 28 regeringar, och preussiska
deputeradekammaren uttalade sig 21 april för den
nya riksförfattningen. Men Fredrik Vilhelm afsade
sig den honom erbjudna kejsarkronan 28 april. Hans
politik hade hela tiden gått ut på att upprätthålla
Tyska förbundet, men med en förbättrad organisation,
och han hade bestämdt tagit afstånd från planerna att
tränga ut Österrike ur förbundet. Visserligen hade han
i en proklamation under de oroliga marsdagarna 1848
förklarat sig beredd att i farans dagar öfvertaga
ledningen af T:s folk och att låta Preussen uppgå i
T., hvilket väckt Österrikes farhågor, att Preussen
skulle förvärfva någon varaktig hegemoni i T. Men
hans egentliga författningsideal var det gamla
tysk-romerska rikets med den österrikiske kejsaren
som ärftligt öfverhufvud och en "tysk konung"
som herre öfver de icke-österrikiska landsdelarna,
vald på lifstid af de mäktigaste furstarna. Endast
om Österrike frivilligt ville separera sig från
de öfriga förbundsstaterna, kunde han tänka sig att
träda i spetsen för dessa. Härtill kom, att den krona,
som nu erbjöds honom, icke bar den stämpel af "Guds
nåde", som Fredrik Vilhelm IV ansåg oundgänglig, utan
i stället tedde sig som en skapelse af den af honom
afskydda revolutionen af år 1848. Med hans vägran att
mottaga kejsarvärdigheten var Frankfurt-parlamentets
verk praktiskt taget kullkastadt. Det förlängde ännu
någon tid sin tillvaro, oaktadt både Preussen och
Österrike genom att återkalla sina representanter
officiellt tagit afstånd från dess verksamhet. Sedan
65 medlemmar af det preussiska partiet 28 maj
lämnat parlamentet, beslöts två dagar senare
församlingens förläggning till Stuttgart, där det
s. k. rumpparlamentet 18 juni blef skingradt med
våld, sedan württembergska kammaren förklarat det
i dess dåvarande form olagligt. Riksföreståndaren,
som ej lämnat Frankfurt, fortfor att utöfva sin
myndighet ända till 20 dec. 1849, då han nedlade
den. Trots det misslyckade försöket hade emellertid
intresset för en författningsreform vaknat,
och nya planer uppgjordes. Då Fredrik Vilhelm IV
vägrat mottaga kejsarkronan, hade han med hjälp af
J. M. von Radowitz (se d. o.) tagit upp en tidigare
plan att i samförstånd med Österrike åstadkomma en
trängre federation af tyska stater under Preussens
ledning. I en konferens i Berlin, hvartill Fredrik
Vilhelm IV 28 april 1849 utfärdat kallelse, deltogo
ombud för Preussen, Bajern, Österrike, Sachsen och
Hannover. Österrikes sändebud drog sig dock snart
från förhandlingarna, då det icke kunde medverka
till ett förbund under preussisk ledning. Bajerns
representant följde exemplet. Sachsen och Hannover
gåfvo emellertid sitt villkorliga bifall till den
af Radowitz föreslagna konstitutionen 26 maj och
ingingo med Preussen ett alliansfördrag, Sachsen på
villkor, att äfven Bajern anslöt sig till förbundet,
och Hannover under förutsättning, att Österrike
inrymdes däri. Det var från början klart, att dessa
villkor icke skulle komma att uppfyllas. Förbundet,
som går under namnet trekonungaförbundet
(dreikönigsbündnis), var inriktadt på gemensamt
försvar mot yttre och inre fiender; alla tyska
stater skulle få inträda i detsamma, och den nya
författningen skulle antagas af alla. Dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
