Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
habsburgska mansstammen, ville han tillförsäkra sin
dotter Maria Teresia successionen i arfländerna genom
den s. k. pragmatiska sanktionen (se d. o.), som han
sökte få bekräftad af de europeiska makterna. För
att nå detta mål lät han förmå sig till nästan hvad
som helst. Så slöt han med Spanien den s. k. wienska
alliansen (1725), mot hvilken västmakterna bildade
hannoverska alliansen, och genom dessa politiska
grupperingar höll ett allmänt krig på att utbryta
– utan att man visste hvarför. Sedan förhjälpte
Karl kurfurst August af Sachsen till Polens tron,
men blef därigenom inblandad i det 1733 upplågande
Polska tronföljdskriget (se d. o.), som kostade honom
Neapel och Sicilien, för hvilka länder han erhöll
det obetydliga Parma (fred i Wien, preliminär 1735,
definitiv 1738). Strax därefter följde det ofvan
nämnda olyckliga kriget med Turkiet. Efter Karls
död fick hans dotter Maria Teresia 1740–48 kämpa
för sitt arf (se Schlesiska krigen och Österrikiska
tronföljdskriget), och kurfurstarna valde till
kejsare kurfursten af Bajern, såsom kejsare kallad
Karl VII (1742–45). Denne var dock ej i stånd att
motstå den österrikiska makten och hade icke mer
än titeln kejsare. När han aflidit, valdes till
kejsare Maria Teresias gemål Frans I (1745–65) af
Lothringen. Men sedan länge var kejsarvärdigheten
en tom titel, såvida den ej uppbars af den makt, som
stora arfländer medförde. Emellertid var det Maria
Teresia, som regerade i arfländerna, icke Frans, och
därför har denne icke heller spelat någon framstående
roll i T:s historia. Det var hans gemål, som ledde den
österrikiska politiken, det vill säga i verkligheten
äfven kejsarpolitiken. En märklig förändring i denna
var det vänskapsförbund, som knöts med Frankrike och
förskaffade Österrike denna makt till bundsförvant
emot Fredrik II i Preussen, som i de s. k. schlesiska
krigen ryckt till sig Schlesien. Maria Teresia
sträfvade att återvinna detta land; men för att
korsa hennes planer öfverföll Fredrik II henne helt
plötsligt och gaf därmed uppslag till Sjuåriga kriget
(se d. o.), 1756–63. Ehuru Österrike fick hjälp
äfven af Ryssland, Sachsen och Sverige, lyckades
Fredrik att, understödd af England, behålla sin
monarki oförminskad (fred i Hubertsburg, 1763). Frans
efterträddes som kejsare af sin och Marias son Josef
II (1765–90), hvilken dock under sin moders lefnad
knappast hade mycket större inflytande, än hans fader
haft. Genom honom vann dock Österrike ett stycke land
från Bajern 1779 (se Bajerska tronföljdskriget). Men
sedan Maria Teresia aflidit, 1780, var Josef sin egen
herre. Mot hans förnyade planer på Bajern opponerade
sig dock Fredrik II, som 1785 mot Österrike stiftade
Tyska fursteförbundet (se Fursteförbundet) för att
skydda tyska riksförfattningen, hvarigenom Preussen
i verkligheten första gången blef T:s ledare och
bestämmande makt. Josef II var f. ö. en ifrig och
välmenande reformator, men hans reformer voro till
stor del så opraktiska, att de mot honom uppretade
hans undersåtar. I Belgien utbröt formlig revolution
(1790), och i Ungern var det endast fruktan för
kejsarens armé, som förhindrade upproret. Josef II
inlät sig äfven i ett olyckligt krig med Turkiet,
under hvilket han afled.
Hans broder, Leopold II (1790–92), afslutade detta
krig genom freden i Svištov 1791. Hans politik
var hufvudsakligen upptagen af förhållandet till
Frankrike, där revolutionen vann allt större kraft
och utveckling. Genom förbund med Preussen sökte
han hejda händelsernas gång, men dog, innan kriget
mot Frankrike börjat. Hans son Frans II (1792–1806),
den siste tysk-romerske kejsaren, fick i hans ställe
bekämpa revolutionen. Men den österrikiska armén var
ej i stånd att motstå Frankrikes ungdomliga och väl
anförda trupper. Kriget, som börjat ganska lyckligt,
tog därför snart en olycklig vändning, trots det
understöd, som lämnades af Frankrikes alla andra
fiender. Belgien och Milano eröfrades af fransmännen,
likaså besittningarna vid Rhen, hvilket allt afstods
i freden i Campo Formio (1797). En ringa ersättning
fick Österrike i Venetien ö om Adige. Något förut
hade Österrike genom Polens tredje delning (1795)
ökat de polska områden det erhållit vid den första
delningen (1772). Det andra koalitionskriget mot
Frankrike (1798–1801) medförde nya nederlag för
Österrike, och genom freden i Lunéville (1801)
vann Frankrike från Tyska riket 1,155 kv.-mil land,
med 4 mill. inv. En mängd tyska furstar började sluta
sig till Napoleon, och det blef för hvarje dag allt
tydligare, att det bräckliga Tyska riket icke skulle
kunna bevara sin existens. Kejsaren själf träffade
förberedelser till den stundande katastrofen, i
det han 11 aug. 1804 lät förklara sina österrikiska
arfländer för ett ärftligt kejsardöme Österrike. Det
olyckliga kriget 1805, som kostade Österrike Venetien,
Tyrolen och Främre Österrike, medförde den väntade
upplösningen. Napoleon stiftade nämligen 12 juli 1806
Rhenförbundet (se d. o.), i hvilket 16 tyska furstar
inträdde under Napoleons "protektorat". Därigenom hade
en stor del af Tyska riket fått ett annat öfverhufvud
än den romersk-tyske kejsaren, och denne svarade
med att 6 aug. 1806 nedlägga tyska kejsarkronan och
förklara det kejserliga "ämbetet och värdigheten"
för utslocknade. T. upplöstes i ett antal suveräna,
af hvarandra alldeles oberoende stater.
Det romersk-tyska rikets författning. Den tyska
konungavärdigheten, med hvilken från 962 den romerska
kejsarvärdigheten var förenad, gick i arf inom
Karl den stores ätt. Först vid Henrik I:s val (919)
spelade arfsrätten icke någon roll, men i stället var
Henrik rekommenderad af sin företrädare. Den sachsiska
ättens konungar brukade redan under sin lifstid låta
hylla sina efterträdare, och inom den frankiska ätten
följde man detta föredöme. Det första fullt fria valet
var Lothars (1125). Efter denna tid försvann alltmer
arfsrättens begrepp, om man än af vana höll sig inom
ätten vid valet. I början deltogo i valet biskopar,
ärkebiskopar och hertigar. Småningom utbildade sig
den seden, att de viktigaste andlige och världslige
furstarna (om furstarna i Tyska riket se Furste)
företogo ett förberedande val, som sedermera
underställdes de andres godkännande. Slutligen
blef det alltmer sed, att endast de furstar, som
innehade de högsta riksämbetena, deltogo i detta
förberedande val, hvilket alltmer blef det bestämmande
och ändtligen (från midten af 1200-talet) det enda
valet. Riksämbetena voro i början sju, och deras
innehafvare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
