Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på begäran alltid höras för att representera sin
regerings åsikter, äfven när dessa ej antagits af
förbundets majoritet. Ingen kunde samtidigt vara
medlem af förbundsrådet och riksdagen. Riksdagen
(der reichstag) bestod af endast en kammare, hvars
medlemmar utsågos genom allmänna och omedelbara
val medelst sluten omröstning. Hvarje tysk egde
rösträtt i den förbundsstat, där han bodde,
så vida han fyllt 25 år. Soldater i hären och
flottan saknade rösträtt, så länge de stodo under
fanorna. Uteslutna från rösträtt voro personer,
som stodo under förmynderskap eller kuratel
eller konkurs eller som åtnjöto fattigunderstöd
eller genom laga kraftvunnen dom förlorat fulla
åtnjutandet af statsborgerliga rättigheter. Valbar
var i hela riket hvarje tysk, som fyllt 25 år och
minst 1 år tillhört en till riket hörande stat,
såvida han därjämte egde rösträtt. Landet delades
genom lag i lika många valkretsar, som det skulle
välja riksdagsmän. Hvarje stat bildade åtminstone en
valkrets, och ingen valkrets omfattade områden inom
två eller flera stater. Antalet riksdagsmän var i lag
stadgadt till 397. [Ett förslag 1918 om dess höjande
till 441 hann aldrig bli tillämpadt.] För att bli
vald fordrades absolut majoritet. Hade ingen vunnit
sådan, förrättades nytt val inom 14 dagar mellan
de två, som relativt fått de flesta rösterna. Af
riksdagens 397 medlemmar valde Preussen 236, Bajern
48, Sachsen 23, Württemberg 17, Elsass-Lothringen
15, Baden 14, Hessen 9, Mecklenburg-Schwerin 6,
Sachsen-Weimar, Oldenburg, Braunschweig och Hamburg
hvart och ett 3, Sachsen-Meiningen, Sachsen-Koburg
och Gotha och Anhalt hvart och ett 2 samt hvar och
en af de öfriga staterna 1 riksdagsman. Valperioden
var fr. o. m. 1890 5 år. Endast förbundsrådet
kunde med kejsarens bifall besluta riksdagens
upplösning. I händelse af upplösning måste nya val
förrättas inom 60 dagar och riksdagen ånyo samlas
inom 90 dagar. Riksdagen valde själf 1 president
och 2 vicepresidenter. Dess förhandlingar voro
offentliga. Besluten fattades med absolut majoritet,
men för beslutens giltighet fordrades, att hälften af
det lagliga antalet medlemmar (d. v. s. minst 199)
skulle vara närvarande. Frågorna skulle beredas af
utskott och undergå tre "läsningar". Förbundsrådet
(ej kejsaren) framlade propositioner, och enskilda
riksdagsmän egde rätt att väcka motioner, men
hvarje motion skulle vara undertecknad af minst 15
riksdagsmän. Interpellationer kunde ställas till
förbundsrådet att besvaras af rikskansleren, om
minst 30 medlemmar förenade sig därom. Riksdagens
samtycke jämte förbundsrådets fordrades vid all
rikslagstiftning. Till lagstiftningen räknades
äfven budgetens uppgörande, fastställandet af
tullar, afgifterna på salt, tobak, brännvin,
öl och socker samt stämpelskatterna på växlar och
spelkort. Räckte ej dessa inkomster samt afkastningen
af post och telegraf till statens utgifter, ålåg
det hvarje stat att i proportion till sin folkmängd
bidraga till fyllandet af de i budgeten bestämda
utgiftssummorna (s. k. matrikularbidrag). Denna
extra bevillning utskrefs, när så fordrades,
af rikskansleren. Riksdagen egde äfven en
vidsträckt kontrollerande myndighet särskildt öfver
statsinkomsternas användning. – I spetsen för
riksförvaltningen stod den af kejsaren, utan
medverkan af förbundsrådet, utnämnde rikskansleren,
hvilken i kejsarens namn öfvervakade utförandet
af rikslagarna äfvensom ledde förvaltningen och
kontrollen af alla de angelägenheter, hvilka enligt
författningen tillhörde riket. Alla från kejsaren
i rikets namn utfärdade förordningar måste för
att erhålla giltighet kontrasigneras af kansleren,
som därigenom iklädde sig ansvaret. Någon annan för
riksdagen ansvarig riksämbetsman fanns icke. Hans
närmaste man var vicekansleren, som på kanslerens
förslag utnämndes af kejsaren och som egentligen blott
hade att representera kansleren, när denne var hindrad
att själf sköta sitt ämbete, men som äfven eljest var
hans biträde. Under rikskansleren och rikskansliet
lydde särskilda riksämbeten (ministerier eller
departement): utrikesministeriet, hvilket var detsamma
som preussiska utrikesministeriet, inrikesministeriet,
riksamiralitetet, riksjustitieämbetet,
riksskattkammarämbetet (hvart och ett under en
statssekreterare), riksjärnvägsämbetet (för uppsikt
öfver järnvägsväsendet och utförande af rikslagar och
föreskrifter ang. detsamma), räknekammaren (detsamma
som preussiska öfverräknekammaren), rikspostämbetet
(för post- och telegrafförvaltningen),
förvaltningen af riksinvalidfonderna (på
samma gång förvaltning af fonderna för rikets
fästningsbyggnader), riksbankens kuratorium
och direktorium samt riksgäldskommissionen,
alla dessa förlagda till Berlin, rikshufvudstaden,
med undantag af räknekammaren, som hade sin lokal i
Potsdam. Förvaltningen af rikshärens angelägenheter
tillhörde Preussens, Bajerns, Sachsens och
Württembergs krigsministerier.
Rättsväsen. Lagstiftningen rörande civilrätten,
straffrätten och processrätten var en riksangelägenhet
Till följd däraf hade man, alltsedan rikets bildning,
genom storartad lagstiftningsverksamhet sökt införa
enhet i dithörande frågor. Domstolsorganisationen
och processrätten ordnades efter samma principer
i hela riket genom Gerichtsverfassungsgesetz
af 27 jan. 1877, reviderad senast genom lagen
af 1 juni 1909. Domarna tillsattes emellertid af
landsfurstarna och voro att anse som de enskilda
staternas tjänare. Ett undantag härifrån gjorde
medlemmarna af riksrätten, hvilka utnämndes af
kejsaren på förslag af förbundsrådet. Första
instans i mindre civilmål var amtsgericht, som
bestod af en amtsdomare. Mindre brottmål handlades
af schöffengericht, hvilken bestod af amtsdomaren
och två tillkallade "schöffen". Andra instans i mål,
som afdömts af dessa domstolar, men första instans
i sådana saker, som öfverstego dessas befogenhet,
var landgericht, delad på en civil kammare, en
kriminalkammare och en kammare för handelsfrågor. För
att afgöra svårare brottmål, där straffet var död
eller tukthus, bildades periodvis vid landgerichte en
extra domstol, den s. k. schwurgericht, som bestod af
3 domare och 12 jurymän, hvilka blott hade att afgöra
frågan, om den anklagade var skyldig eller ej. Endast
vid denna domstol användes jury. Oberlandesgericht,
som bildade nästa instans, var hufvudsakligen endast
appellationsdomstol. Den delades i en civil- och en
straffsenat; hvarje senat bestod af en president
och flera "oberlandesgerichtsräthe", hvarjämte hela
domstolen hade en gemensam president.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
