Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
puristernas arbete. Äfven från andra språk har tyskan
riktat sitt ordförråd, ehuru icke på långt när i samma
utsträckning som från de här ofvan omtalade. Från
italienskan stamma naturligtvis musiktermer såsom
arie, alt, oper o. s. v. samt viktiga handelstermer,
såsom franko, saldo, netto, bankerott o. s. v., men
äfven så vanliga ord som spazieren och proviant. Från
spanska härröra kastagnette, zigarre, matador och
åtskilliga andra, samt ur slaviska språk ett fåtal
ord, nästan alla tillhörande vissa begränsade områden:
haubitze, säbel; droschke, kalesche; knute, peitsche,
karbatsche; dessutom några mycket vanliga ord, såsom
grenze och gurke. Ur de många judiske köpmännens och
gårdfarihandlarnas språk ha påfallande få ord hämtats,
t. ex. schacher, pleite (machen); ur ungrarnas språk
ha, närmast genom österrikiskan, inkommit i allmänt
tyskt språkbruk kutsche och gulasch. Den sista stora
importen af främmande ord, som särskildt på 1900-talet
var synnerligen liflig, tog med Världskriget ett brådt
slut. Det var de engelska lånen af flera typer, såsom
sjötermer: kutter, dock; handeln: scheck, trust;
sporten: sport, start, boxen; sällskapslifvet: flirt,
klub, snob; många andra, såsom smart, tiptop, streik
o. s. v. Därtill komma, särskildt under det sista
århundradet, lärda lån ur den äldre litteraturen,
särskildt ur mhty., sålunda ett rent litterärt
återupplifvande af längesedan bortglömda ord, såsom
minne, recke, wonne, tagen. Wagner inför i sina
dramer ord, som för en vanlig tysk äro fullkomligt
obegripliga.
Rent dialektala ord tränga in i skriftspråket
och användas äfven af författare, som tillhöra
andra dialektområden; så ha mode-orden fesch
och gigerl från Wien spridts öfver hela det tyska
språkområdet. Plattyska äro till sitt ursprung många
ord, t. ex. wrack, wringen, ebbe, krabbe, treppe,
lippe, kneipe, boot, flott, takel, teer, leck, laken,
echt, sacht, born, bernstein, hvilka alla i sin
form visa en annan ljudutveckling än den högtyska
(w bevaradt framför r, uteblifven ljudskridning
t. ex. i lippe = sv. läpp, teer = tjära, laken = lakan
o. s. v., ft > cht, metates af r och vokal i born =
hty. brunnen o. s. v.).
Sträfvandena att utrensa de många främmande orden och
ersätta dem med inhemskt språkgods äro synnerligen
gamla i Tyskland. Redan i fnhty. tid funnos
många tyska nybildningar, kalkerade på latinet,
t. ex. veckodagarnas namn (montag, lat. dies Lunæ
etc.), och den berömde läraren och öfversättaren
i S:t Gallen Notker Labeo (se d. o.) l. Teutonicus
skapade efter latinskt mönster många nya beteckningar
för bl. a. grammatiska och stilistiska begrepp. I den
mhty. litteraturen finner man mycket snobberi med de
främmande, särskildt franska, orden, men också skämt
med denna tyskarnas svaghet. I nyare tid upptogs
kampen mot de främmande orden med mycken kraft af
de s. k. språksällskapen under förra hälften af
1600-talet. Språkforskaren Schottelius skapade nya
språkvetenskapliga termer, af hvilka många trängt
igenom, t. ex. geschlecht, wörterbuch (särskildt
i "Ausführliche arbeit von der teutschen haubt
sprache", 1663). Äfven Leibniz arbetade för tyskans
rensande. Under 1700-talet fortsattes arbetet, kanske
med mera snille än smak. Mera
afgörande än språkteoretikernas sträfvanden blef nog
de store skaldernas exempel. Goethe och Schiller
hånade puristerna, särskildt Campe (se denne),
som i sin ifver ofta öfverskred den goda smakens
gränser, men de hade själfva för säker smak för
att icke undvika onödiga främmande ord. Mot slutet
af 1800-talet lyckades man samla de puristiska
sträfvandenas målsmän till en stor sammanslutning, Der
allgemeine deutsche sprachverein, stiftad 1885. Denna
förening utger bl. a. en tidskrift och en serie
förtyskningsordböcker, omfattande olika delar af
ordförrådet, såsom handelns, matsedelns, juridikens
ord o. s. v. Dess arbete har burit rika frukter, i
det en massa ord blifvit officiellt anbefallda till
allmänt bruk, t. ex. fahrkarte för billet, bahnsteig
för perron, fernsprecher för telephon, kraftwagen
för automobil o. s. v. Ofta nog har man skjutit öfver
målet och syndat mot både enkelhet och god smak.
Det högtyska skriftspråkets uttal bestämmes icke
af dess historia. Det har visserligen framgått
väsentligen ur östmellantyska dialekter, men det har i
sig upptagit viktiga sydtyska drag och äfven mycket,
särskildt i ordförrådet, ur lågtyska dialekter. Det
representerar nu i och för sig intet bestämdt uttal,
utan är ett exklusivt skriftspråk, ett traditionellt
sätt att skrifva och trycka orden, som hvar och
en uttalar, som han behagar. En bajrare kan mycket
väl uttala lieb som ’liab’ i öfverensstämmelse med
sin dialekt, en sachsare pferd som ’ferd’ och en
pfalzare setzen som ’setze’, utan att generas af
stafningen mer än svenskarna besväras af hj eller
gj. Skriftspråket står just därför utom och öfver
dialekterna, nu långt mer än på Luthers tid. Under
de gångna århundradena ha de munarter, i hvilka det
har sina rötter, genomgått betydande förändringar,
i hvilka skriftspråket ej deltagit, och samtidigt
har det själft utvecklats och förändrats, fritt
och oberoende af de särskilda dialekterna. Detta
gäller framför allt ordförrådet, som nu icke stämmer
med någon dialekts ens tillnärmelsevis, men äfven
i hög grad formlära och syntax. Den skriftliga
normen måste alltså kompletteras genom en muntlig,
som höjer äfven uttalet af skriftspråket öfver de
lokala munarterna. Den växande samfärdseln och
befolkningens större rörlighet ha också medfört
en liflig dialektblandning, som särskildt inom de
stora städernas bildade klasser ledt till en viss
utjämning mellan de olika dialekterna äfven i fråga
om uttalet. Största utsikterna borde föreligga för det
bildade uttalet i de nordtyska städerna och speciellt
i rikshufvudstaden Berlin. Flera skäl tala härför. På
lågtyskt område är högtyska ett främmande språk, som
med stor omsorg inläres i skolorna, och det är just
skriftspråket, som inläres. Dialekten är så olika,
att den knappt påverkar. Vidare är nära hälften af
alla tysktalande här sammansluten till en stat; därför
råder här en långt intensivare språkblandning än i
södern, särskildt inom ämbetsmannakårerna. Slutligen
har den kommersiella och politiska tyngdpunkten
efter enhetsverkets genomförande alltmer förskjutits
mot norr.
Långt har utvecklingen dock ej hunnit på denna
väg, och utsikterna till fullständig enhet äro i
hvarje fall små. Tyskland har intet centrum af den
ojämförliga storlek och kulturella betydenhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
