Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 589-590 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska orden (ty. Der deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och orden å den andra blef emellertid så hotande, att
påfven måste modifiera sin förra dom. Kurland erkändes
visserligen för en del af Preussen, men skulle icke
få skiljas från Livland, således icke förenas med
det preussiska ordenslandet, och orden skulle för
sin andel af Kurland vara befriad från biskopens
länshöghet. Nu bestämdes ock, att Riga skulle bli
ärkebiskopens säte och att, sedan dåv. biskopen af
Riga aflidit, stiftet Riga skulle förvandlas till ett
ärkestift. Ordens maktställning var redan i slutet af
1200-talet storartad. I S:t Jean d’Acre och Armenien
hade den besittningar, så ock i Achaja, Italien och
Spanien. Dessa besittningar, sist de italienska,
gingo emellertid förlorade, dock utan att detta
försvagade ordens makt. Ty mellan Östersjön och
Adriatiska hafvet, Finska viken och Maas hade den
stora besittningar. I Preussen låg dock framför
allt tyngdpunkten för dess makt, i synnerhet sedan
högmästaren Siegfried von Feuchtwangen (1303–11)
1309 flyttat ordens hufvudsäte från Venezia till
Marienburg (se d. o.), hvilket 1335–41 vardt så
starkt befäst, att det gällde för ordens starkaste
fästning. Den preussiske landtmästaren hade redan
1308 genom köp från markgrefvarna af Brandenburg
förvärfvat det mellan dem och Polen omtvistade
hertigdömet Pommerellen med hufvudorterna Danzig,
Dirschau och Schwetz.

Sitt starkaste bollverk hade orden i sin förträffliga
organisation. Orden bestod af fyra klasser. De
egentlige ordensbröderna, den ledande klassen, voro
fördelade i riddare och präster. För att upptagas
i orden måste man vara af obefläckad vandel och
tillhöra en riddarsläkt eller ock en sådan friboren
släkt, hvars medlemmar kunde bli slagna till riddare
(borgarfamiljer i Riga och i de andra städerna
i Livland ansågos för sådana släkter). I allmänhet
rekryterades dock riddarna, som utgjorde ordens kärna,
ur den tyska adeln. Riddarna och ordensprästerna
utgjorde generalkapitlet. I början af 1400-talet
utgjorde samtliga ordensbröderna, riddare och
präster, ett antal af 800. Ordensbrödernas dräkt
(se fig.) var en hvit mantel med svart kors. Alla
ordensbröder skulle lofva att vårda och beskydda de
sjuke och fattige samt dessutom

Tyska ordens dräkt: ordens högmästare landtgrefven Konrads af Thüringen (d. 1240) grafsten i Elisabetskyrkan i Marburg. (Gisslet i handen betecknar hans botgöring.)

aflägga de tre löftena om kyskhet,
lydnad och fattigdom. Ingen
ordensbroder fick besitta
enskild egendom. Hvarje
ordensbroder hade att följa en i de
minsta detaljer bestämd iefnadsordning, som
var mycket sträng. Efter ordensbröderna märkas
medbröderna. Dessa fingo gifta sig och skulle vid
sitt upptagande i orden dit öfverlämna
åtminstone hälften af sin egendom. Orden skulle dock vara
skyldig att lämna dem underhåll. Till medbröderna
hörde ofta regerande furstar. Äfven dessa buro hvit
mantel, men endast med halfkors. Under medbröderna
stodo halfbröderna. Äfven dessa aflade de tre
löftena. Deras dräkt var merendels grå och med halft
kors. Sist kommo de tjänande bröderna l. gråmantlarna
samt halfsystrarna, ett slags nunnor, som hade
vården af de sjuke. Halfsystrarna fingo icke
bo i ordenshusen. I spetsen för orden stod den
af generalkapitlet eller dess förnämsta medlemmr
valde högmästaren (der hochmeister), hvars makt
var inskränkt af generalkapitlet, enär han ej utan
dess bifall kunde stifta lag, utnämna ämbetsmän
eller besluta om krig och fred. Till biträde i
centralregeringen hade han sex särskilda ämbetsmän,
som tillika förestodo hvar sitt af de större
komturierna. Högst i rang af dessa stod storkomturen
(der grosscomthur), som under sin öfveruppsikt hade
ordensprästerna och de tjänande bröderna. Han var
äfven högmästarens ställföreträdare, och till hans
åligganden hörde äfven öfveruppsikten öfver ordens
i stor skala bedrifna handel. Öfvermarskalken (der
obermarschall) var ordens krigsminister. Han och
storkomturen förestodo ofta hvarandras ämbeten. Vidare
att märka äro der obertrappier, som hade hand om
ordensmedlemmarnas beklädnad, skattmästaren (der
tressler), der spittler, under hvilken stodo ordens
hospital och fromma stiftelser, samt der scheffler,
hvilken det ålåg att sörja för proviantväsendet. –
Ordens besittningar voro delade i provinser, af hvilka
Preussen, Tyskland och Livland voro de förnämsta. I
spetsen för ordensprovinserna stodo landtmästare
(landmeister), hvilka, likasom de ofvannämnde
centrale ämbetsmännen, utgjorde ordens stordignitärer
(die grossgebietiger). Den tyske landtmästaren
(der deutschmeister) var den högste i rang inom
orden näst högmästaren, eller han blef det kanske
rättare med tiden, ty storkomturen nämnes också
som högmästarens närmaste man. Der deutschmeister
styrde ordens i Sachsen, Thüringen och Franken
liggande 12 "ballier". Han utnämndes af högmästaren
efter ett af provinskapitlet upprättadt förslag
på två personer. Från slutet af 1400-talet blef han
tämligen oberoende af högmästaren; kejsar Maximilian
I förlänade honom riksfurstevärdigheten. Tidigare
än der deutschmeister innehade den livländske
mästaren, herrmästaren (der herrmeister; oriktigt
återgifvet med heermeister och "härmästare"), en
mycket själfständig ställning inom orden; i rang var
han närmast der deutschmeister. Ordensprovinsernas
förvaltning och ämbeten voro i allmänhet bildade efter
centralförvaltningen och dess organ såsom mönster. Den
livländske mästarens närmaste man var landtmarskalken
(der landmarschall). Liksom högmästarens makt var
inskränkt af generalkapitlet, var landtmästarnas
det af provinskapitlen. Dock synes herrmästaren
från början ha varit mindre beroende af detta än de
andre mästarna. Det livländska kapitlet satte vid
herrmästares tillsättande i början två på förslag, af
hvilka högmästaren utnämnde den ene, men sedan 1469
satte det endast en på förslag. Sedan högmästaren
förlagt sitt residens till Preussen, öfvertog han
landtmästarämbetet för denna provins. Och efter hand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>