Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Typhus abdominalis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
529
Typhus abdominalis
530
förekommande bakterier, bland hvilka åtskilliga
till växtsätt, form och kemiska produkter kunna
påminna om tyfusbakterien. För att underlätta
tyfusbakteriernas påvisande har man sammansatt olika
näringssubstrat, afsedda antingen att särskildt
gynna tyfusbakteriernas utveckling eller framkalla
ett visst karakteristiskt växtsätt eller meddela
tyfuskolonierna någon egendomlig färg, hvarigenom de
skilja sig från andra bakterier. För att konstatera,
att en kultur innehåller tyfusbakterier, fordras
emellertid dessutom, att bakterierna ge den
specifika reaktionen med högvärdigt tyfusserum (se
Serumdiagnostik, sp. 190), att de ha karakteristisk
form och rörelse, icke bilda indol, icke jäsa
drufsocker eller mjölksocker m. m.
Diagnosen ställes äfven medelst Gruber-Vidals
reaktion (se B a k t e r i o l o g i, sp. 723) och
Pfeiffers bakteriolys-reaktion (se Serumdiagnostik,
sp. 190). Svårigheterna äro äfven här stora på grund
af, att förväxling kan ske med ty-fusbakterierna
närstående mikrober, om icke vissa försiktighetsmått
iakttagas (uttitrering af serums slutvärde och dess
pröfning icke blott mot tyfusbakterier, utan äfven mot
närstående). Tyfusdiag-nosen söker man ställa äfven
medelst oftalmo- och kutanreaktioner i analogi med
motsvarande reaktioner å lungsot (se d. o., sp. 1458).
Epidemiologi. Den grundläggande lärosatsen i tyfusens
liksom i andra smittsamma sjukdomars epidemiologi,
som allra först af R. Koch blef skarpt poängterad,
lyder: den sjuke är härden, från hvilken sjukdomen
sprider sig! Smittämnet finne? företrädesvis i den
sjukes afföring och urin, men kan förekomma äfven
i upphostningar och andra utsöndringar. Smittans
utbredning underlättas därigenom, att den sjuke
afsöndrar smittämnet icke blott under sjukdomens lopp,
utan ibland under lång tid - månader, undantagsvis
år -, sedan han tillfrisknat och icke vidare företer
några sjukliga symtom. Personer i den sjukes omgifning
kunna, utan att sjukna, i sin tarm och särskildt
i (de i tarmen mynnande) gallvägarna härbärgera
tyfusbakterier. Dessa kunna under ogynnsamma
omständigheter afsöndras med urin och afforing och
framkalla nya sjukdomsfall. För sjukdomens bekämpande
är det af vikt att såväl tyfuskon-valescenter som
deras närmaste omgifning gång på gång bli föremål
för bakteriologisk Undersöknin? för utrönande,
huruvida de äro smittförande eller icke. Innan de
blifvit fria från smitta, böra do icke ha beröring
med födoämnen, som äro afsedda att förtäras af
andra. Efter besök å af trä de böra händerna noggrant
rengöras, stolgångsöppningens omgifning bör dagligen
tvättas. Afträdets golf och sits böra ofta rengöras,
hvarjämte innehållet i afträdestunnorna dagligen
bör täckas med kalk eller klorkalk samt, innan de
blifvit öfverfulla. tömmas på plats, som är aflägsen
från källa, brunn eller annat vattentag. Afföring
och urin böra icke låtas på sådana ställen, där de
kunna leda till förorening af vattentag eller skodon.
Af hittills iakttagna epidemier ha de flesta
förorsakats af förorenadt dricksvatten, ett
mycket stort antal äfven genom mjölk (smittförande
mjölkerska, mjölkkärl, sköljdt med smittförande
vatten). I Sverige har man icke sällan haft exempel
på tyfusepidemier af dessa orsaker. Epidemier
ha uppstått äfven genom förmedling af smittförande
is, smör, grönsaker, som vuxit i förorenad jord
eller blifvit vattnade med smittadt vatten. Hvad
jorden beträffar, kan smittämnet däri hålla
sig i lif i flera månader och torde under vissa
betingelser äfven kunna komma till utveckling
(se Renhållning, sp. 1383). Förtärande af ostron,
i hvilka tyfusbakterier kunnat hålla sig i lif 20
dagar, har medfört sjukdomsfall liknande tyfus (se
Köttförgiftning, sp. 709). Äfven insekter, särskildt
flugor, kunna sprida tyfussmitta och synas ha varit
orsak till epidemier. De flesta hittills beskrifna
epidemier ha icke uppkommit därigenom, att smittämnet
direkt öfverfördes från människa till människa. I
midten af 1860-talet hyllades allmänt Pettenkofers
uppfattning, att smittämnet icke öfverfördes direkt
från människa till människa, utan att detsamma
först måste komma i jorden, särskildt i en med
organiska ämnen förorenad mark, för att genomgå en
mognadsprocess. Vid sjunkande grundvatten kom det
med grundluften in i bostäderna (se Grundluft och
Grundvatten). Ännu finnas vetenskapliga förespråkare
för den nämnda uppfattningen. Att emellertid
tyfusbakterier kunna förorsaka tyfus direkt, utan
någon förutgången mognadsprocess i jorden, visas
af erfarenheter från sjukhus, där smitta i ett
stort antal fall öfverförts direkt från sjuka till
vårdar-personalen. Tyfus har kunnat uppstå äfven genom
infektion med renkulturer af tyfusbakterier, hvilket
ett flertal kända fall af laboratoriesmitta bevisar. -
Kochs metod för tyfusepidemiers bekämpande, som hvilar
på uppfattningen af den sjuka människan och hennes
eventuellt bacillbärande omgifning som orsak till
sjukdomens spridning, innebär, att alla bacillbärare
skola upptäckas genom bakteriologiska undersökningar,
därefter isoleras, hvarjämte deras afsöndringar skola
desinfekteras; nödiga förhållningsregler skola inläras
och deras efterlefnad öfvervakas.
De viktigaste åtgärderna från det allmännas sida
för att bekämpa tyfusens spridning bestå i följande
åtgärder: möjligast tidigt upptäckande dels af
det första sjukdomsfallet, dels af bacillbärare
i dess omgifning; isoleringsåtgärder. Smittkällan
efter-forskas. Ordnande af samhällenas och bostädernas
renhållning och tryggande af riklig tillgång på godt
dricksvatten; hygienisk kontroll af produktionen af
och handeln med födoämnen; spridning af kunskapen
bland befolkningen rörande nämnda principer och deras
tillämpning. Erfarenheten från sjukdomens bekämpande
i de endemiska tyfushär-darna i sydvästra Tyskland
visar, att ett godt resultat står att vinna genom de
ofvannämnda åtgärdernas tillämpning.
Skyddsympning och serumterapi. I epidemitider
har man genom profylaktiska ympningar sökt skydda
personer, som voro särskildt utsatta för smitta;
under Världskriget ha arméerna sålunda skyddsympats
icke blott mot tyfus, utan nästan samtidigt äfven
mot kolera och koppor. Ympämnet har utgjorts af
tyfusbakterier, som dödats genom upphettning till
54-60° eller genom kemiska medel (se S e r u m t e r
a p i, sp. 196-197). Olägenheter af ympningen utöfver
någon ringa spänning i huden på inympningsstället
och ibland någon feber under ett dygn, sällan längre,
har man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
