Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turko-tatariska språken - Turksadeln. Se Hjärnbihang och Hufvudskål, sp. 1226 - Turks-öarna (eng. Turk islands l. Turks islands) - Turku, det finska namnet på Åbo - Turla, flod. Se Dnjestr - Turlista - Turlupin - Turma (plur. turmæ), lat. Se Kavalleri, sp. 1337 - Turmair (Thurmayr), Johannes. Se Aventinus - Turmalin, miner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afseende. De för alla hithörande språk gemensamma
dragen äro i korthet följande: vokalharmoni; saknad
af genus, artikel, dualis, kasusform för nominativ,
relativpronomen och prepositioner; adjektivets
oböjlighet; decimalsystem (med spår af ursprungligare
septimalsystem); possessivens uttryckande med suffix;
utomordentligt rik utveckling af verbets stam- och
tempusbildning samt slutligen (i skriftspråken) en på
alla bestämningars ställning framför sina hufvudord
grundad och af talrika participiala och gerundiva
former samt postpositioner konstfullt sammanhållen
satsfogning. De förnämsta skiljaktigheterna mellan
å ena sidan osmanli (se följ. art.) och å andra
sidan jakutiskan, kazanskan (det allmänna tatariska
skriftspråket) och öst-turkiskan i vidsträckt mening
äro följande. I fonetiskt hänseende är vokalharmonien
i de senare ej så strängt genomförd som i osmanli,
och dess "hårda" y (ryskt y), motsvarande det "mjuka"
i, felas i de flesta öst-turkiska mål. En särskild
ställning intar här jakutiskan, där š, z, f och v
saknas, s ofta bortfaller i början liksom g inuti ord,
m. m. Vidare motsvaras osmanlis ändelser genit. -in,
ack. -i, dat. -a (efter vokaler resp.: -nin, -ji,
-ja) af de andras mer ursprungliga genit. -ning,
ack. -ni (äfven -ta, -ti), dat. -ga, och de osmanska
personaländelserna 1:a pers. sing. -im, plur. -iz,
2:a sing. -sin, plur. -siniz, af de andras: 1:a
sing. -men (jak. -bin), pl. -miz (jak. -bit), 2:a
sing. -sin (jak. -gin), pl. -singiz (jak. -git)
o. s. v. Skriftspråken, d. v. s. tills vidare endast
osmanli, kazanskan och öst-turkiskan, begagna arabiska
alfabetet, men den äldre litterära uiguriskan hade ett
eget alfabet af syriskt ursprung. Jakutiskan och några
kristna tatardialekter nyttja ryskt alfabet, och i
Mindre Asien användes stundom grekisk eller armenisk
skrift. – Jfr Böhtlingk, "Über die sprache der
jakuten" (1851), Vámbéry, "Čagataische sprachstudien"
(1867; gramm., läsebok, ordbok), "Etymologisches
wörterbuch der turko-tatarischen sprachen" (1878),
"Die sprache der turkmanen" (i "Zeitschrift der
deutschen morgenländischen gesellschaft", 1879),
Pavet de Courteille, "Dictionnaire turk-oriental"
(1870), Shaw, "Sketch of the turki language... in
eastern Turkistan" (gramm. och ordbok: 1878–80),
Radloff, "Versuch eines wörterbuchs der türkdialecte"
(1888–95), Raquette, "Eastern turki grammar" (i
"Mitteilungen des seminars für orientalische
sprachen", XV, 2, 1912 och XVI, 2, 1913),
Németh, "Die türkisch-mongolische hypothese" (i
"Zeitschr. d. deutschen morgenl. gesellsch.", 1912),
Bang och Marquart, "Osttürkische dialektstudien"
(1914), Terentjew, "Uzbekische grammatik, übs. von
Hahn" (i "Mitteil. des sem. für orient. sprachen",
XX, 2, 1917) och "Kirgisische grammatik, übs. von
Hahn" (ibid.), och "Keleti szemle, revue orientale
pour les études ouralo-altaïques" (1900 ff.) samt
den i art. Uiguriska anförda litteraturen.
H. A. (K. V. Z.)
Turksadeln. Se Hjärnbihansr och Hufvudskål, sp. 1226.
Turks-öarna (eng. Turk islands l. Turks islands),
brittisk ögrupp i Västindien, s. ö. om Bahama-öarna,
till hvilka de geografiskt höra. Tills. med
Caicosöarna i n. v. ha de en areal af 438 kvkm. Liksom
dessa äro T. korall- och sandöar och ha
fått sitt namn efter en där växande kaktusart
(Melocactus communis), som till formen liknar ett
turbanprydt hufvud. Af de nio öarna äro Grand Turk
(26 kvkm.) och Salt Cay (14 kvkm.) störst. På
båda ögrupperna uppgick befolkningen 1911 till
5,615 inv., hvaraf 286 hvita och resten negrer
och mulatter. Odling af sisalhampa, saltfångst och
svampfiske äro hufvudnäringar. Importen, mest mjöl,
ris och kött, uppgick till 34,930 pd st., exporten,
salt, svamp, sisalhampa och musslor, till 31,738
pd st., och summan af in- och utklareradt tonnage
var 433,917 ton (1917). Hufvudstad är Grand Turk
på ön af samma namn. Där residerar en brittisk
kommissarie (under guvernören på Jamaica), som
biträdes af ett af kronan utnämndt lagstiftande
råd på 5 medlemmar. – 1638 upptäcktes öarna af
invånare från Bermuda, som kommo dit för att söka
salt och sedan anlade nybyggen där. 1710 eröfrades
de af spanjorerna, som dock snart fördrefvos, och
1799–1848 voro de förenade med Bahamaöarna, men
blefvo sistnämnda år egen koloni under guvernören på
Jamaica, med hvilket de 1873 definitivt förenades.
E. A-t.
Turku [to’rko], det finska namnet på Åbo.
Turla, flod. Se Dnjestr.
Turlista, en sammanställning af ett större eller
mindre antal tidtabeller för tåg, ångbåtar eller
andra kommunikationsmedel.
Turlupin [tyrlypä’], fr. (urspr. benämning på
medlemmarna af en fransk medeltidssekt, hvars
grundsats var, att man icke behöfver skämmas för
naturliga ting), ett "nom de guerre" för franske
komikern Henri Legrand, som uppträdde i Paris
1583–1634, först på gator och torg, sedermera
på teatern i Hôtel de Bourgogne. Däraf de franska
orden turlupinade [-na’d], ett vanligen på en ordlek
byggdt, grofkornigt skämt, och turlupiner [-pinē],
"turlupinera", skämta groft, göra någon till föremål
för ett plumpt och opassande skämt.
Turma (plur. turmæ), lat. Se Kavalleri, sp. 1337.
Turmair (Thurmayr), Johannes. Se Aventinus.
Turmalin, miner., ett mineralsläkte, hvaraf kristaller
tills, med andra ädelstenar 1703 fördes till Europa
från Ceylon (mineralets singalesiska namn uppares
vara turmali 1. tournamal). Turmalin kristalliserar
trigonalt hemiedriskt och därjämte hemi-morft (se K r
i s t a 11 o g r a f i, sp. 1334), vanligen som tre-
eller niosidiga prismor med vertikal streckning;
prismornas båda ändar ha till följd af hemimorfien
olika utbildning, oftast med flacka romboedrar och
basplanet. Mineralet har ingen klvfbarhet, brottet
är splittrigt eller mussligt. Hårdheten = 7, eg. v. =
2,9-3,2. Turmalin är genomskinlig i olika grader till
ogenomskinlig; saknar karaktärsfärg och förekommer
dels färglös (akroit), dels i många olika färger,
som gett upphof till många artnamn, röd (r u b e 11
i t, s i b e-rit), grön och blå (i n di gol i t),
brun (d r a-v i t) eller helt svart (vanlig turmalin,
skörl 1. schörl). Samma kristall visar stundom flera
färger, t. ex. blågröna prismor med svart topp (från
Elba) eller grön kärna med rosen-rödt skal (Elba)
eller en zonar byggnad med flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
