Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djebeli (ryttare) för en inkomst af 3,000
asper. Hvarje förläning, som ej gaf en inkomst
af 20,000 asper, kallades timār, den, som gaf en
högre summa i inkomst siamét. Förläningarna voro
ärftliga på manssidan i rätt nedstigande led,
hvarvid dock sönerna till en siametinnehafvare
icke voro berättigade att ärfva län af större omfång
än ett mindre timar; efter förtjänst kunde
de sedermera befordras till åtnjutande af
siamét. Murad I (1359–89), Orkhans andre son,
förenade med sitt rike Kirman och större delen af
Karamanien – som ända till 1386 varit Mindre Asiens
starkaste rike – samt fortsatte sin broder Sulejmans
eröfringar i Europa ända upp till Balkanbergen.
Sitt residens förlade han till Adrianopel (1365),
sedan han intagit denna stad efter en lysande seger
öfver bysantiner och bulgarer vid Eski-Baba. I tre
århundraden skulle Europa darra för de fruktansvärda
stötar, som muhammedansk fanatism och osmanskt
hjältemod riktade emot dess kristna stater. Till
osmanernas framgångar bidrogo ytterligare deras
starka militäriska organisation och det politiska
tillståndet i sydöstra Europa. Östromerska
riket hade nämligen upplösts i en mängd
småriken, tillhörande olika nationaliteter
och religioner (greker och "latinare",
d. v. s. romerska katoliker). Då det visade sig,
att skuggkejsaren i Konstantinopel ej kunde värna
kristenheten emot den invasion, hvarmed islam
nu hemsökte Europa i öster, liksom den förut gjort
det i väster, sökte Bulgarien, Serbien, Bosnien,
Albanien, Valakiet, Ungern och Polen, understödda
af stridsmän från västra Europa och uppmuntrade af
påfvens korstågspredikningar, hejda osmanerna eller om
möjligt förjaga dem ur Europa. Men ansträngningarna
visade sig vanmäktiga; bristen på enhet förlamade de
kristne, och osmanerna gjorde ständigt nya eröfringar
(se Murad 1). Störst af Murads segrar
var den han 15 juni 1389 vann öfver serberna på
"Trastfältet" (Kossoro polje; se d. o.).
Serbien blef nu en osmansk vasallstat, men
själf föll Murad på slagfältet, enligt serbisk
tradition mördad af en serbisk fånge eller
öfverlöpare Milosj. Det var Murad, som i stor
skala genomförde janitscharernas tvångsrekrytering
med de kristnes manliga ungdom. Såväl
därigenom som genom påbudet att fångarna
skulle öfvergå till islam eller bli trälar främjade
han massöfvergång till islam af kristna bönder.
Alla till islam öfvergångna räknades som osmaner,
och det osmanska folket kom därför att förete en
rasblandning, med hvilken endast den nutida
i Förenta staterna och Canada kan jämföras.
Murads son Bajasid I (1389–1402) tycktes med
ännu större hast än sina företrädare skola föra
osmanerna till storhet. Vid Nikopoli (1396)
slog han i grund Ungerns konung Sigismund, som
med understöd af franska, engelska, skotska,
flandriska, bömiska och tyska korsfarare anfallit
hans rike, emedan han med detta införlifvat
Bulgarien (1393). Sigismunds misslyckade
fälttåg var det medeltida ridderskapets sista stora
internationella företag. Bajasid hade underlagt
sig alla de återstående seldschukiska furstendömena i
Mindre Asien och stod i begrepp att våga en stormning
af Konstantinopel, då den mongoliske världseröfraren
Timurlenks angrepp skakade den osmanska makten i
dess grundvalar. Timurlenk
besegrade och tillfångatog Bajasid vid Angora
(1402) samt återinsatte de af denne förjagade
seldschukiske furstarna i deras stater.
Om kvarlefvorna af Bajasids rike sletos hans fyra
söner. Hade de kristne då passat på tillfället,
skulle osmanerna måhända ha kunnat jagas ut ur
Europa. Efter tio års inbördes krig samlades
det osmanska väldet åter af Muhammed I
(1402–21), Bajasids tredje son. Med hans son
Murad II (1421–51) beträddes åter eröfringarnas
väg. Visserligen misslyckades hans försök
att storma Konstantinopel (1422), men de
seldschukiska rikena i Mindre Asien, så när
som på Karamanien, bragtes ånyo under osmanernas
välde, och i Europa införlifvades Saloniki
med riket samt tvungos Valakiet, Bosnien,
Albanien och Morea till tributskyldighet. Sedan
början af 1440-talet hade osmanerna emellertid att
utstå mördande strider med de två fruktansvärdaste
motståndare kristenheten sändt emot dem före prins
Eugens dagar. Den ene var Ungerns nationalhjälte,
János Hunyadi (d. 1456), hvars segrar
i Siebenbürgen, Serbien och s. om Balkan
tvungo Murad att i fördraget i Szeged
(1444) afstå från anspråken på Serbien och Valakiet.
Den andre var albanhöfdingen Skanderbeg (se
Kastriota). I Albaniens berg trotsade
han sultanens hela makt, och först efter hans död
(1468) lyckades osmanerna lägga hans land under sig.
Murads son, Muhammed II (1451–81), nådde ändtligen
det mål, hvarefter hans företrädare traktat: han
tog 29 maj 1453 med stormande hand Konstantinopel,
som sedan dess varit det osmanska väldets hufvudstad.
Efter eröfringen bildade grekerna, med bibehållande
af sin religion, sina egodelar och rättigheter
till själfstyrelse, ett stort samfund,
alldeles afsöndradt från den eröfrande nationen.
De erlade dubbel skatt, dels för sina personer,
dels för sin egendom. Öfverhufvudet för detta
samhälle var patriarken, biträdd af en synod. Alla
tvister och brottmål bland de grekiske raja
(se d. o. 1) i Konstantinopel drogos inför hans
domstol. De stora släkternas konfiskerade
gods förvandlades till timarer. Muhammed
"Eröfraren" (El-Fātih) införlifvade dessutom med
sitt rike Serbien (1457–60), Grekland, så när som
på venezianernas besittningar därstädes (1460),
Valakiet (1462), Bosnien (1464), genuesernas
besittningar Kaffa och Azov (1475), hvarefter
de krimske tatarernas kan måste erkänna turkisk
öfverhöghet, liksom äfven flera af Joniska öarna
(1479) och Otranto (1480), begynnelsen, såsom han
hoppats, till Italiens och Roms underkufvande,
ty hans planer gingo vida. I Europa härskade
Muhammed således öfver hela Balkanhalfön
med undantag af Belgrad (då i ungersk ego),
venezianernas städer samt Montenegro (Crnagora),
där serbiska stammar, som efter Serbiens
fall stuckit sig undan bland bergen, under
snart sagdt oafbruten fejd bevarat sitt
oberoende ända till våra dagar. I Asien intog
Muhammed det grekiska kejsardömet Trabezon (1461)
och det sista af de små seldschukiska rikena,
Karamanien (1466), hvarefter hela Mindre Asien var
samladt under "halfmånens" baner. Svarta hafvet
hade blifvit en osmansk insjö. Endast Hunyadis
son konung Mattias Corvinus, Skanderbeg och Rhodos’
johanniter motstodo Muhammeds segrande vapen, och
påfven Pius II:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
