Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
o. s. v. Af landtvärns-(redif-)trupper skulle
dessutom kunna uppsättas ända till 60 divisioner,
för hvilka kadrer borde finnas. Till allt detta
komma slutligen kurdiskt irreguljärt rytteri med 24
regementen, ett till 51,000 man uppgående gendarmeri,
hvaraf 10,000 till häst, ett särskildt gendarmeri på
Libanon, ett litet palatsgarde samt en del skolor och
handtverkstrupper. Hela fredsstyrkan beräknades till
omkr. 20,000 officerare och 200,000 man med 1,770
kanoner. På krigsfot ansågs hvarje inspektion skola
bilda en armé, och krigsstyrkan beräknades till
800,000 man. – Den turkiske soldaten är måttlig,
nykter, uthållig, tålig, lydig och tapper. Oaktadt
hans aflöning ofta uteblir, underhållet mången
gång är knappt och beklädnaden utsliten (utom
i hufvudstaden), knotar han icke och håller ut i
det sista; möjligen gäller detta icke i samma grad
de icke muhammedanske soldaterna. Underofficerarna
skiljas icke märkbart från manskapet, och med en del
af officerarna är fallet enahanda, då de befordras
från manskap. En del officerare erhålles emellertid
från de tre krigsskolorna i Konstantinopel, en för
infanteriet och kavalleriet, en för artilleriet
och ingenjörtrupperna, en för generalstaben,
och alla regementsofficerare torde ha utgått från
dessa skolor, hvilka stått under tysk ledning. För
de högre gradernas utbildning har mycket gjorts,
alltsedan fältmarskalk von der Goltz satte den
högre bildningen på alldeles ny fot. Detsamma
gäller äfven truppernas utbildning, hvilken
tidigare fullständigt försummades. – Beklädnaden
utgöres för alla vapen af en ljusblå, öppen jacka,
blå väst, liksom jackan kantad med rödt (gult vid
artilleriet), blå, vida knäbyxor och strumpor,
skor eller sandaler (stöflar vid kavalleriet) samt
röd fes med blå tofs (officerarna ha syrtut med
epåletter och långbyxor). Troligen ha under senaste
tid äfven andra beklädnadspersedlar förekommit. –
Beväpningen utgöres af tyska (mauser-)repetergevär
med 7,65 mm. kaliber, repeterkarbiner af samma
slag, kruppska bakladdningskanoner och haubitser
samt franska 7,5 cm. snabbeldsbergskanoner. –
Remonteringen sker dels inom landet, dels genom
uppköp af ungerska hästar. – Allt detta gäller
förhållandena före Världskriget. Under detsamma har
den turkiska organisationen betydligt vidgats,
och turkiska arméer ha opererat i Armenien,
i Mesopotamien, i Palestina och vid Bosporen,
hvarjämte trupper ställts till bundsförvanternas
förfogande på den österrikiska krigsskådeplatsen,
i Rumänien och mot Ententeförbundets orientarmé
(i Grekland och Macedonien). Huru mycket trupper
T. haft på benen, känner man icke. Lika litet
kan man bedöma, huru den turkiska krigsmakten
kan komma att gestalta sig i framtiden, enär
detta i första hand blir beroende af den turkiska
statens framtida gestaltning. Litt.: Djevad bej,
"État militaire ottoman" (1885), L. Lamouche,
"L’organisation militaire de l’empire ottoman"
(1895), och L. v. Schlözer, "Das türkische heer"
(1910).
C. O. N.
Flottan var vid Världskrigets utbrott stadd i liflig
utveckling under ledning af engelske konteramiralen
Limpus jämte 37 engelska sjöofficerare. 1911 hade
T. i England beställt ett slagskepp om 23,400 ton,
1913 förvärfvades ett i England
under byggnad varande, för Brasilien
beställd! slagskepp om 28,000 ton, och 1914 beställdes
likaledes i England en tredje "superdreadnought"
jämte 2 kryssare samt i Frankrike 6 jagare och 2
undervattensbåtar. Intet af alla dessa fartyg har
emellertid levererats till T. Dess flotta utgjordes
sålunda 1914 i verkligheten endast af följande fartyg:
2 från Tyskland inköpta pansarfartyg (om 10,000 ton,
sjösatta 1891, därefter moderniserade), 1 pansarfartyg
från 1874 (om 9,250 ton), 2 pansardäckskryssare,
9 nyare och 21 äldre torpedbåtar jämte en del
specialfartyg af ringa värde. Vid Gyllene hornet
vid Konstantinopel låg flottans enda station; en
ny sådan skulle dock upprättas i Ismid på Mindre
Asiens kust. – Personalen räknade vid pass 40,000
man, däraf omkr. 1,000 officerare. Större delen
af de öfrige utgjordes af värnpliktiga med 12 års
tjänstetid, däraf 7 år i aktiv tjänst. Uppgifterna om
marinbudgeten äro mycket växlande. För räkenskapsåret
1912–13 torde den ha uppgått till omkr. 97 mill. kr.
H. W-l.
Det fasta försvaret. Omedelbart efter ryskturkiska
kriget 1877–78 började T. med allvar tänka på att
tillgodose sitt förut ganska försummade fasta försvar
ej blott vid Dardanellerna och Bosporen (se d. o.),
utan äfven i Rhodope-Balkans bergpass, vid Adrianopel,
i Tschataldschalinjen (se d. o.) och i Mindre
Asien, där Smyrna, Van, Musch, Erzerum och Erzingan
voro afsedda att förstärkas eller förses med nya
befästningar, hvarjämte en del sådana skulle anläggas
i det alltid oroliga Albanien. Konstantinopel var,
frånsedt den långt framskjutna Tschataldschalinjen,
ej befäst med annat än en fallfärdig och värdelös
ringmur samt några gamla förfallna jordverk;
men 1892 uppgjorde Brialmont en plan till denna
stads befästande på europeiska sidan med 18 fort
och skansar kring Stambul och Pera i stället för
Tschataldschalinjen, som han utdömde, och på den
asiatiska med 15 fort och verk kring Skutari. Sultanen
godkände planen, som emellertid motarbetades
af Ryssland och ej heller kom att utföras. I
stället började man befästa Üsküb (Macedonien) och
ytterligare förstärka Erzerum (Armenien), hvarjämte
halfön Gallipoli afspärrades genom Bulaīrlinjen;
och vidare upphjälptes Salonikis och Prevezas (i
Epirus, vid Joniska hafvet) befästningar, omgafs det
ö. om Adrianopel liggande Kirk-kilise med en gördel
provisoriska fort och förstärktes Skutari och Janina;
och slutligen skulle äfven Monastir och Mitrovica
(i Macedonien) befästas. Af alla dessa planerade
arbeten blef dock ej så synnerligen mycket slutfördt,
och på många platser var det endast bestyckningen, som
något moderniserades, under det att befästningsverken
blott nödtorftigt upphjälptes eller lämnades att
iståndsättas eller förstärkas först då krig stod
för dörren. Följden af detta tillvägagångssätt
blef emellertid, som ju ock var att vänta, att
T:s fasta försvar vid krigsutbrottet i okt. 1912
lämnade mycket öfrigt att önska. Att många af de
turkiska befästa platserna och särskildt Adrianopel,
Skutari och Tschataldschalinjen detta oaktadt kunde
hålla sig så länge, som de gjorde, berodde därför
vida mer på kommendanternas personliga egenskaper,
den jämförelsevis goda bestyckningen samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
