Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan 105 och 108 piaster i silfvermynt. Som
skiljemynt förekomma paramynt af brons, metalliks,
om 5, 10, 20, 50 och 100 para. Af pappersmynt
förekomma endast fempundssedlar, utgifna af Ottomanska
banken. – Mått och vikt. Sedan 1892 är metersystemet
officiellt infördt, men de gamla turkiska måtten
och vikterna begagnas äfven. Längdenheten är 1
endazé l. pic = 0,68 m. (tygmått) och 1 arschin =
0,757 m. (landmått). Större mått äro 1 agatsch =
3 berry = 5,010 m. Ytmåttet är 1 dōnūm = 40 ziraʿ =
734 kvkm. Rymdmåttet är 1 kilá = 8 kuti (l. kutú) =
33 liter. Viktenhet är 1 oka (l. kije) = 400 dirhém
= 1,28 kg.
Finanser. Först 1908 fick T. en ordnad
statsbudget. Den upptog (1912–13) inkomsterna
till 30,5 mill. pund och utgifterna till 57,2
mill. Inkomsterna äro dels de direkta skatterna
(14,9 mill.), däribland grundskatt och tionde,
skatt på kameler, får, bufflar och svin, samt
afgift för friköpning från militärtjänst, dels
de indirekta skatterna, främst tull (5 mill.),
dels. monopolskatterna för salt, tobak och krut
(3,6 mill.). Af utgifterna gick största delen till
armén (21,6 mill.), till statsskulden (15,8 mill.),
till flottan (6 mill.) och till allmänna arbeten
(3,9 mill. pund). Statsskulden uppgick 1914 till
2,7 milliarder kr. och stod under förvaltning af en
internationell kommitté (administration de la dette
publique), i hvilken England, Frankrike, Holland,
Italien, Tyskland, Turkiet och Österrike-Ungern
vid Världskrigets utbrott voro representerade. Jfr
Ch. Morawitz, "Les finances de la Turquie" (1902),
och L. Delaygne, "Essai sur les finances ottomanes"
(1911).
Religion. Sunnitisk islam är statsreligion och
sultanen som kalif dess öfverhufvud. Näst honom
är scheichu-l-islam högsta andliga dignitär,
medlem af regeringen och i rang jämställd med
storvesiren. Staten erkänner dessutom 13 andra
religionssamfund (millet): latinare l. de romerske
katolikerna, hufvudsakligen ättlingar af venezianska
och genuesiska invandrare; de grekisk-ortodoxa
under särskilda, af staten erkända patriarker,
i Konstantinopel (den främste), Antiokia (med
säte i Damaskus), Jerusalem och Alexandria samt en
själfständig ärkebiskop på Cypern; de nationelle
l. gregorianske armenierna med egen patriark
i Konstantinopel och katholikos i Etjmiadzin,
sedan 1903 också i Sis, i Cilicien; de armeniske
katolikerna l. de unerade armenierna under egen
patriark i Konstantinopel; de kaldeiske katolikerna
l. kaldéerna, med patriark i Mosul; nestorianerna
l. de assyriske kristne, med patriark i Kotschannes,
s. om Van; protestanterna, hufvudsakligen omvända
armenier; de syriske jakobiterna, med patriark
i Diarbekr; melkiterna, med patriark i Damaskus;
judarna; de bulgariske katolikerna; och maroniterna,
mest på Libanon, hvilka dock icke äro helt erkända
som eget trossamfund. Alla dessa kyrkors funktionärer
åtnjuta äfven vissa borgerliga ämbetsrättigheter, som
i många fall, särskildt beträffande den ekumeniske
patriarken, äro högst betydande. Ett prästerskap i
västerländsk mening finns icke hos muhammedanerna,
men motsvaras i viss mån af den under scheichu-l-islam
stående úlema-kåren. "Ulema", motsvarande det andliga
ståndet och domarkåren i andra stater,
delas i tre grupper: "imamer", präster, "muftis"
(turk. müfti), lagtolkare, och "kadis" (turk. kasí),
domare. Imamerna delas i fyra klasser: 1) scheich,
ord. präst, som håller offentlig predikan hvarje
fredag efter middagsbönen, 2) chatīb, som kl. 12
hvarje fredag i moskén läser chutba’n, d. ä. en
särskild högtidlig åkallan, slutande med en förbön
för sultanen, och sedan förrättar imamtjänsten
(d. ä. den liturgiska afdelningen af gudstjänsten),
3) imām (se d. o. och fig. 3), som alla dagar i
veckan utom fredagar utöfvar de liturgiskt prästerliga
funktionerna i moskén, af hvilka den viktigaste är att
som förebedjare leda de fem dagliga bönerna (namāz),
4) muézzin (mueddin, se d. o. och fig. 4), som fem
gånger i dygnet förrättar ezān (adān), hvaremot
kajjūm, kyrkvaktaren, icke hör till ulema. Enligt regeln
skall hvarje större moské (djāmi) ha en af hvarje
klass, men har ofta flera af de tre sista, aldrig
af de två första. De mindre ha aldrig chatib och,
ofta nog i småstäder, blott en imam, hvilken fungerar
äfven som scheich, mueddin och kajjum. Utnämning och
underhåll af dessa ämbetsmän tillkomma de personer,
hvilka i egenskap af moskéns nāzyr ("inspektor"; se
Nazir) eller mutevelli ("förvaltare") handha den
wakf ("donation"), hvarmed moskén underhålles. Dock
skall utnämningen bekräftas af scheichu-l-islam eller
högre administrativ myndighet. Fullkomligt skilda från
detta andliga stånd äro de talrika dervischsamfunden
(se Dervisch). För att upptagas i ulema-kåren
måste man efter att ha genomgått elementarskolan
(mektéb) i de vanligen med moskéerna förenade lärda
skolorna (medrese) som softa (se d. o.) under 10–15 år
studera alla de specifikt muhammedanska vetenskaperna,
af hvilka de förnämsta äro: ilm-i-sarf och ilm-i-nahv,
(arabisk) formlära och syntax, i.-i-kelām, teologi,
i.-i-mantyǧ, logik, i.-i-fykyh, juridik, i.-i-teǧvîd,
koran-innanläsning, i.-i-tefsīr, koran-kommentar,
i.-i-hadīs, traditionsvetenskap om profetens alla ej
i koranen upptagna, men af trovärdiga vittnen intygade
yttranden. Till den tredje och förnämligare kadi-banan
måste man studera längre och grundligare än till imam-
eller muftibanan och efter slutade studier aflägga
examen, hvarigenom man blir mülâzim ("aspirant") och
kan såsom sådan erhålla plats som nāib ("underdomare")
eller som kādi (se d. o.). För att nå de förnämsta
platserna inom domarkåren måste man dock studera
ytterligare sju år, då man efter undergången examen
blir mudérris ("professor"). Muderriskåren, som har
tillträde till de mest indräktiga ämbetena, bildar
en i 10 olika grader eller rangklasser fördelad
hierarki, och i spetsen för den öfversta klassen
(suleimanīje), dit man efter att ha stigit från
klass till klass når först efter 30–40 års tjänst,
stå de båda öfverdomarna rumeli kaz’asker och
anadolý kaz’asker, hvilka inom ulemas hierarki
intaga platsen närmast scheichu-l-islam. Blott
undantagsvis tjänstgör en "muderris" som "professor" i
en medrese, där undervisningen i regel ledes af choǧas
("lärare").
Undervisningsväsen. Folkundervisningen är
kostnadsfri och till namnet obligatorisk för gossar
och flickor mellan 7 och 16 år. Skolorna äro dels
statens, dels kommunala, dels privata samt stå under
direkt kontroll af undervisningsministern. Dessutom
finnas moderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
