Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turgenev ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Turgortryck-Turgot
364
slappare och växten förlorar sin styfhet, sin t u r-g
e s c e’n s, den slokar och börjar vissna. Så länge
cellerna äro lefvande, kan turgescensen återställas
genom tillförande af vatten, som genom endosmos (se
O s m o s) intränger i cellerna och ånyo utspänner
dem. Dessa förhållanden betingas af den lefvande
protoplasmans egenskap af att vara en semipermeabel
membran (se Osmotiskt tryck); dödas protoplasman,
t. ex. genom att växten lägges i kokande vatten,
upphör saftspänningen och kan ej återställas. Turgorn
kan upp-häfvas äfven därigenom, att man lägger
cellerna i en lösning med högre osmotiskt tryck. De
utspända cellväggarna sammandraga sig därvid, och
slutligen kan protoplasman lösgöra sig från cellväggen
och kontrahera sig till en rund blåsa, s. k.
D
Fig. 1. A ung saftspänd cell (v cellvägg, « cellsaft,
p protoplasma); B-D samma cell i en allt starkare
salpeterlösning, hvarvid cellväggen sammandrar sig,
protoplasman lösgör sig från väggen och slutligen
antar formen af en rund blåsa, plasmolys.
plasmolys (se fig. 1). Läggas plasmolyserade celler
i vatten, kan plasmolysen gå tillbaka och den
ursprungliga turgorn återställas. Genom förändringar
af turgorn kan växten utföra rörelser, såsom kly f
öppningarnas öppnande och slutande, hvilket beror på
slutcellernas gestaltförändring
Fig. 2. Klyföppning af Hellebnrus, tvärsnitt:
A sluten, B öppen.
(se fig. 2), och de seismonastiska rörelserna hos
Mimosa (se Rörelsefenomen hos växterna, sp. 208).
G.L-m.
Turgortryck, bot. Se T ur gör.
Turgot [tyrgå], Anne Robert Jacques, baron de
1’Aulne, fransk statsman, nationalekonom, f. 10
maj 1727 i Paris, d. där 18 mars 1781, tillhörde en
gammal normandisk feodalsläkt, som tidigt öfvergick
från svärds- till ämbetsadeln. Hans fader hade som
borgmästare (prévöt des marchands) i Paris förvärf
vät stort anseende. T. bestämdes först för det andliga
ståndet och studerade med stor framgång vid Sorbonne,
men då hans filosofiska studier gett honom en deistisk
uppfattning, slog han 1751 om och ingick på den
civila ämbetsmannabanan. 1752 blef han parlamentsråd
i Paris och 1753 maltre des requétes, d. v. s. en af
de tjänstemän, som skötte föredragningen i statsrådet
och deltogo i utöfningen af dettas domsrätt. Genom
skriftställarverksamhet
vann han tidigt anseende inom de tongifvande litterära
kretsarna. Ett föredrag om "människoandens framsteg",
som han redan 1750 höll i Sorbonne och hvari han
framställde framåtskridandet som historiens princip,
är af grundläggande betydelse för vetenskapen
"historiens filosofi". Intimt förbunden med
encyklopedisterna (se d. o.) utan att dela deras
materialism och ateism, skref han åtskilliga
artiklar af vikt i deras encyklopedi. Men den af
upplysningsfilosofiens skolor, till hvilken han
egentligen slöt sig, var fysiokraternas (se d. o.),
hvars stora reformtankar: en rättvisare fördelning af
skattebördorna samt handelns och arbetets frigörande
från otillbörliga skr ankor, han omfattade på samma
gång som dess ensidigheter. Det förnämsta af de
arbeten, i hvilka han utförde den fysiokratiska
nationalekonomien, är Reflexions sur la formation
et la distribution des richesses (1766; "Tankar om
rikedomens uppkomst och fördelning"). 1761 intendent
i Limoges, verkade han där med sådan kraft för ett
praktiskt genomförande af sina idéer, att de franske
reformvännerna, då han 1774 af Ludvig XVI utnämndes
först till sjöminister och sedan till finansminister
(contröleur general des finances), allmänt hälsade
honom som Frankrikes blifvande Solon. T. sökte nu
också dels genom sparsamhet upphjälpa Frankrikes
förstörda finanser, dels medelst det kungliga
enväldet utföra det ekonomiska reformarbete, som
revolutionen sedan förverkligade. Möjligen hade dennas
olyckor kunnat förekommas, om hans verk ej i otid
af brutits. 13 sept. 1774 utfärdades ett edikt, som
inom Frankrike fri gaf spannmålshandeln. Det mottogs
på många håll med hänförelse (i Sverige efterbildades
det af Gustaf III genom en förordn, af 22 mars 1775),
men väckte också häftigt missnöje, hvilket, då 1775
ett missväxtår inföll, t. o. m. utbröt i folkupplopp
(det s. k. mjölkriget). Att döma af en broschyr,
som en hans medhjälpare, Boncerf, utarbetade, ämnade
han äfven borttaga de feodala bördorna. Ja, han ville
upprätta ett system af vid förvaltningen medverkande,
öfver- och underordnade, landets jordegare
representerande församlingar med en sådan för hela
riket som spets, hvilket visserligen ej skulle ha
inneburit en inskränkning af konungamakten, men kanske
kunnat leda därtill. Dessa två reformer stannade dock
vid förberedelser, men 1776 genomdref han ett nytt
reformverk, hvaraf det viktigaste var en rättvisare
fördelning af vägunderhållsskyldigheten (les corvées)
och skråväsendets upphäfvande. Då reste sig emellertid
till motstånd de privilegierade klasserna, som genom
T:s reformer sågo sin undantagsställning hotad, och
Parisparlamentet, trädande i spetsen för rörelsen,
vägrade inregistrera de nya edikten. Genom en "lit
de justice" tvangs det dock härtill 12 mars 1776,
men längre förmådde ej Ludvig XVI motstå de mot
T. fientliga bearbet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
