Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 359-360 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turgenev ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ryssland i slutet af 1400-talet. 1. Aleksandr
Ivanovitj T., historiker, f. 1785, d. 1846,
studerade i Moskva och Göttingen, tjänstgjorde i
ryska justitieministeriet, blef direktör i
departementet för utländska trosbekännelsers andliga
angelägenheter och statssekreterarens adjoint i
statsrådet samt avancerade till "verkligt statsråd".
Efter att 1824 ha tagit afsked ur statens tjänst
tillbragte han sitt återstående lif i utlandet (England,
Frankrike, Tyskland, Italien och Danmark),
sysselsatt med historiska forskningar och arkivstudier.
Frukten af hans arbete var Historiæ Russiæ
monumenta ex antiquis exterarum gentium archivis et
bibliothecis deprompta (2 bd, 1841—42; suppl.
1848). T. tillhörde liksom sin yngre broder, Nikolaj
T., reformpartiet under Alexander I
("Välfärdsförbundet" och den vittra klubben "Arzamas").
Hans bref till denne utkommo i Leipzig 1871.

2. Nikolaj Ivanovitj T., den
föregåendes broder, politisk författare, f. 1789, d. 1871
vid Paris, studerade i Göttingen, tjänstgjorde efter
1813 som rysk kommissarie i de landsdelar, som
de allierade fråntagit Frankrike, och avancerade i
rysk tjänst till inrikesministerns adjoint. T. var
utprägladt liberal, arbetade för upphäfvande af
lifegenskapen och skref ett viktigt vetenskapligt
arbete om beskattningsväsendet (Opyt teoriji nalogov,
1818). Invecklad i dekabristupproret (1825; se
Ryssland, sp. 1469—70), undkom T. till
England, dömdes in contumaciam till döden och
bosatte sig i Frankrike. Bland hans senare utgifna
skrifter är mest bekant La Russie et les russes (3
bd, 1847). Först 1856 fick han amnesti och
tillåtelse att återvända till Ryssland.


3. Ivan Sergejevitj T., författare, f. 1818
i Orel, d. 3 sept. 1883 i Bougival vid Paris,
framlefde på moderns gods, Spasskoje Lutovinovo (i guv.
Orel), senare genom arf T:s egendom, en dyster
barndom, under ett
husligt tyranni, som
skonade hvarken barn
eller lifegna, samt med
tyska och franska
guvernörer, som ofta
byttes om. Sin första
kunskap om rysk litteratur
fick han (genom sin
mors kammartjänare),
då han redan var
tämligen hemmastadd i den
tyska och franska. Vid
12 års ålder sattes
han i en pension i
Moskva; 15-årig
inskrefs han vid Moskvas universitet, men fortsatte
sina studier i Petersburg, där han 1837 slutade
dem med kandidatgrad inom humanistiska
fakulteten. Genom professorn i rysk litteratur Pletnev,
med hvilken T. kom i närmare personlig beröring,
fick han 1838 in ett par små dikter i
"Sovremennik". Med särskildt intresse läste T. latinsk och
grekisk litteratur. 1838—41 studerade han i
utlandet, hufvudsakligen i Berlin (hörde bl. a.
Böckh och Ranke samt studerade Hegels filosofi),
samtidigt med Stankevitj, Granovskij och Bakunin.
Under vistelsen i utlandet fingo hans politiska och
sociala tänkesätt fast form. Han blef
"västerlänning", på samma gång han varmt älskade sitt
fosterland; redan då var han en svuren fiende till
lifegenskapen. Efter sin återkomst till Petersburg
ingick han i inrikesministeriets kansli, men med
tjänstgöringen (1842—45) var föga bevändt. Han
framträdde emellertid (t. o. m. 1850) som poet och
romantiker med åtskilliga mindre och större dikter
(hufvudsakligen i "Sovremennik" och
"Otetjestvennyja zapiski"). Bland de senare vann Parasja
(1843) tämligen oförtjänta loford af Bjelinskij.
Snart öfvergaf T. versformen, fördömde senare
(med rätta) sina poetiska "ungdomssynder" och
har i sina samlade skrifter ej lämnat någon plats
åt dem. Prosan var hans rätta fält. Sedan
1844—47 några prosaberättelser varit synliga, utan att
väcka vidare uppmärksamhet, stod T. färdig att
lämna litteraturen, som ej syntes vilja bereda honom
någon framgång. Men så publicerades 1847—51 (i
"Sovremennik") Zapiski ochotnika (En jägares
anteckningar; "Ur en jägares dagbok", 1875—79),
en serie teckningar ur böndernas och godsegarnas
hvardagslif, som med ens gaf T. plats bland
Rysslands och samtidens största författare. Det var
ett energiskt, af den varmaste fosterlandskärlek och
ädel humanitet uppburet fälttåg mot lifegenskapen
och den moraliska uselhet, som den födt hos herre
och slaf, ett mästerverk af konstnärlig realism,
som gör full rättvisa åt den ryske bondens sunda
förstånd, sedliga kraft, godmodighet, poetiska och
praktiska begåfning. Få litteraturalster ha i
Ryssland vunnit en sådan läsekrets som T:s "Zapiski
ochotnika". Större delen af "anteckningarna" är
gjord i utlandet (i Paris). Den tidens ryska
samhälle var för T. alltför osympatiskt; i de
mästerliga skildringarna af rysk natur framträder hans
kärlek till hemlandet, som han trodde sig ej skola
återse. Ett af moderns död framkalladt besök i
Ryssland 1850 blef längre, än han afsett. Redan
vistelsen i utlandet (till på köpet under år 1848)
hade gjort T. misstänkt; i hans ofvannämnda
"Zapiski ochotnika" framträdde, när de 1852
utgåfvos samlade, den kritiska af sikten tydligt, och
närmast med anledning af en tidningsartikel om
Gogol fick T. en månads arrest och internerades
sedan på sitt gods. Först 1854 lyckades några
gynnare att genom bemedling af tronföljaren
(sedermera Alexander II) utverka tillåtelse för T. att
lämna sitt gods, och han styrde då åter kosan till
utlandet. Där tillbragte han sedan större delen af
sitt lif, i nära förbindelse med familjen
Garcia-Viardot, en tid (1863—70) mest i Baden-Baden,
sedermera i Bougival, nära Paris, med kortare
sommarbesök i hemlandet. Med Rudin ("Rudin",
1883, 1886) började 1855 raden af T:s större
romaner. Året bildar en vändpunkt icke blott
i Rysslands politiska och sociala lif, utan äfven i
dess litterära. I "Rudin" tecknas 1840-talets
dådlösa idealister, som analysera allt, men rygga
tillbaka för hvarje handling, en typ, till hvilken T.
flera gånger återkommer (jfr "Hamlet" i "Zap.
ochotnika"). Samma motiv varieras i Dvorjanskoe
gnjezdo (1858; "Adelsfolk", 1886). Likasom för att
visa, att Ryssland endast kan frambringa folk af
Rudins kaliber, gör T. hjälten i sin nästa roman,
Nakanunje (1859; "Elena", 1884 och 1887), den
energiske Insarov, som i allt är Rudins motsats, till
bulgar. "Han kunde icke vara ryss", säger Elena.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>