Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 333-334 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tunicella ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin ljusare hy och sitt ofta ljusa hår. De bilda
en stor del af befolkningen i norra och östra
bergstrakterna och på ön Djerba samt äro organiserade
i stammar med rent demokratisk själfstyrelse och egna
lagar, hvilka icke innehållas i koranen.

Nomader i Tunisien.

De nomadiske araberna (se fig.; jfr fig. 4 å
färgpl. Afrikanska folk) härstamma från den andra
arabiska invasionen, på 1000-talet. De idka föga
jordbruk och äro lika lättjefulla och oroliga
som sina förfäder. Bland de mest i städerna
bosatte morerna bilda de spanske afkomlingarna af
andalusiska flyktingar en exklusiv och aristokratisk
klass. Dessutom finnes i T. ett fåtal rena turkar
och kulugli (söner af turkiska fäder och moriska
kvinnor eller slafflickor). – Förvaltning. T:s högsta
styresman är till namnet bejen (sedan 1906
Sidi Muhammed En Nasr; f. 1856). Den verkliga regeringen
utöfvas af en fransk generalresident, som direkt
subordinerar under franska utrikesministeriet. Han
är tillika T:s utrikesminister samt högste
befälhafvare öfver armén och flottan och har
vid sin sida 10 departementschefer, af hvilka
2 äro tunisier. Bejens förvaltningsmyndighet
utöfvas af uzaran, som har tre afdelningar:
för statsministeriet, för domstolsärenden och
för utrikespolitiken; finansförvaltningen,
de offentliga arbetena, undervisningsväsendet,
jordbruket, post och telegraf stå hvar för sig under
högsta ledning af en fransk direktör. En rådgifvande
församling ("conférence consultative") af 36 genom
allmän rösträtt valda medlemmar sammanträder två
gånger årligen i Tunis sedan 1896, och ett högsta
förvaltningsråd ("conseil supérieur du gouvernement"),
bestående af departementscheferna, andra högre
ämbetsmän samt 6 representanter för den rådgifvande
församlingen, hvaraf 3 infödda, har bl. a. att uppgöra
statsbudgeten. Landet är indeladt i 13 civil- och
6 militärdistrikt, alla under direkt fransk ledning. Den
lokala förvaltningen handhas af infödingarna
med kaider i spetsen, vid hvilkas sida finnas
deras ställföreträdare (kalifer) samt de valde
scheicherna, som uppta skatterna, och kadierna,
domarna, hvilka samtliga stå under öfverinseende
af 13 franska kontrollörer. Rättskipningen mellan
européer samt mellan dem och infödingar handhas af
franska domstolar, mellan infödingarna inbördes
af inhemska. Hufvudstad är Tunis. Budgeten för
1916 upptog inkomsterna till 64,2 och utgifterna
till 61,4 mill. frcs. Statsskulden 1915 utgjorde
360 mill. frcs. Mynt-, mått- och viktsystem äro de
franska. Armén, som 1913 räknade 17,514 man, hvaraf
600 officerare, består af en fransk kår och inhemska
regementen (tiraljörer och spahis). – Flaggan är
röd med röd halfmåne och röd stjärna i hvitt fält
(se pl. till art. Flagga).

Historia. T:s historia
börjar med anläggningen af de feniciska kolonierna
(se Kartago 1). De puniske (feniciske) kolonisterna
semitiserade kusten, men lämnade berberna i det inre
landet oberörda. Romarna öfvertogo (146 f. Kr.) arfvet
efter kartagerna och vasallkonungarna i Numidien,
och punernas språk och civilisation gåfvo vika för
romarnas. Rik på säd, boskap och senare äfven på olja
samt i besittning af värdefulla fisken, grufvor och
stenbrott, vann prov. Africa, af hvilken T. var den
viktigaste delen, ett välstånd, hvarom romerska ruiner
i alla delar af landet ännu bära vittne. Kartago var
den andra staden i den latinska delen af kejsarriket,
och i den äldre latinska kyrkans historia intar
Afrika en viktigare plats än Italien. Där uppstod
först en kristen latinsk litteratur, och till denna
provins höra namnen Tertullianus, Cyprianus, Arnobius,
Lactantius och framför allt Augustinus. Förlorad för
Rom genom vandalernas invasion (439), återeröfrades
prov. af Belisarius ett årh. senare (533–534) och
förblef östromersk, tills araberna under Okba-bin-Nafa
eröfrade den och anlade staden Kairouan (673), som var
guvernörernas i Afrika residens under omajjaderna och
därefter de aglabidiske furstarnas hufvudstad
(800–910). Det latinska elementet och kristendomen i
Afrika försvunno under en enda generation; berberna,
som aldrig blifvit verkligt latiniserade eller
kristna, antogo islam utan svårighet, men bevarade
envist sin nationalitet. På dem stödde sig
fatimidernas rike (910–972), och från denna tid
till turkarnas ankomst voro de nästan själfständiga
dynastierna i T., zeirider (972–1148), almohader
(1160–1236) och hafsiter (1236–1574), verkligt
nationella, äfven när de gjorde anspråk på att
härstamma från någon lysande arabisk stam. Hafsiterna,
som med undantag af tiden 1221–26 varit almohadernas
guvernörer i T. sedan 1207, förklarade sig 1236
själfständiga och antogo titeln "de trognes furste"
samt erkändes i denna värdighet i Mekka. Deras rike
sträckte sig, under sina bästa dagar, från Tlemcen
till Tripolis. De prydde staden Tunis med moskéer,
skolor och andra institutioner, gynnade litteraturen
och synas ha höjt sig öfver muhammedanska härskares
vanliga nivå. T. försvarade sig med framgång mot
franska angrepp, af hvilka de märkligaste voro det,
som kostade Ludvig den helige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>