Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tuna hed ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Tungan-Tungbenet
316
matstrupen, utan är äfven genom sina rörelser al
stor vikt för frambringandet af vissa talljud (jfr
Dental, Kakuminaler, Palataler). Af de sjukdomar, för
hvilka tungan är mest utsatt, må nämnas förlamning,
inflammation (se Glo s-s i t i s) och kräfta. Genom
tungbandets alltför
egendomlig är tungan hos hackspettarna (se
d. o.) och kolibrierna (se d. o.). Sin högsta
utbildning uppnår den hos däggdjuren hvad såväl
volym, muskelrikedom, rörlighet och mångsidig
funktionsförmåga beträffar. Den tjänstgör ej enbart
som smakorgan, utan spelar ock en viktig roll vid
Fig. 5. Tvärsnitt genom en papilla foliata från
människa,
mikrofotografi, l smaklökar i väggarna af
vallgrafven,
2 smakkörtlar.
starka utveckling mot tungspetsen uppstår den
abnormitet, som kallas tunghäfta (se d. o.).
På lägsta utbildningsskedet står tungan hos fiskar:
i själfva verket är den blott en mer eller mindre
stark slemhinneförtjockning på tungbenskroppen utan
själfständig rörelseförmåga, enär egen muskulatur
saknas. Hos de lägsta stjärt-amfibierna och hos
salamanderlarven afviker tungan endast föga från
fisktypen. Men under utvecklingens förlopp utbildas på
tungans yta körtlar och något senare äfven muskler;
de sistnämnda torde härstamma från den muskulatur,
som urspr, tillhört gälskelettet och som vid dettas
tillbakagående utveckling räddats från undergång
genom funktionsväxling, i det att de ombildats
till tungmuskulatur, som väl har till sin närmaste
uppgift att göra den vid bytets gripande verksamma
körtelafsöndringen så effektiv som möjlig. Hos högre
stjärtamfibier vinner tungans muskulatur en sådan
utbildning och anordning, att den blir förmögen
till själfständig rörelse. Ännu större rörlighet och
betydelse för bytets gripande vinner tungan hos de
stjärtlösa amfibierna; hos dessa är den fastvuxen med
munbottnen blott med sin främre del. Hos kräldjuren
är tungan till storlek och form mycket olika hos
olika grupper: kort och bred, men föga rörlig är den
hos krokodil-djuren och sköldpaddorna, medan den
har mycket växlande gestalt hos ödlorna - man har
valt dess olika former som grund för en systematisk
indelning af sistnämnda djur. Hos ödlorna tjänstgör
den vanligen som känselorgan och är ofta två-klufven i
spetsen och med slida vid basen, så ock hos ormarna;
till ett egendomligt griporgan har tungan utbildats
hos kameleonterna (se d. o. fig. 3). Stora olikheter
erbjuder tungan ock hos fåglarna; i allmänhet
är den muskelfattig och försedd med en hornig,
ofta med papiller, borst eller hul-lingar utrustad
yta; mjukare och större är den hos andfåglar och
papegojor. Som smakorgan torde den knappast ha någon
betydelse. Särdeles
Fig. 6. Tvärsnitt genom tungroten från människa,
mikrofoto^rafi. l folliculus lingualis,
2 slemafsönd-
rande körtlar, 3 gropformig fördjupning, omgifven af
follikelväfnad.
upptagning af födan; endast hos hvaldjuren är
tungan liten och ej utsträckbar. Särskilda körtlar
i däggdjurstungan stå uteslutande i relation
till smaksinnet. Hos några däggdjur (pungdjur,
spetsekorrar, half apor och åtminstone antydd hos apor
och människan) finns en s. k. u n d e r t u n g a,
ett mer eller mindre förkrympt organ på tungans
Fig.
7 och S. Tunga af halfapa, sedd underifrån
och från sidan.
undersida, fig. 7 och 8, ofta beklädt med för-hornadt
epitel och med rester af en broskstaf i sitt
inre. Enligt en af Gegenbauer (se d. o.) uppställd
hypotes är undertungan homolog med lägre ryggradsdjurs
(kräldjurs) tunga, medan den öfriga delen af
däggdjurens tunga skulle vara ett nytt förvärf
utan motsvarighet hos lägre ryggradsdjur. - Om
den s. k. tungan hos insekter se d. o., sp 709.
E. Hgn. L-e.
Tungan, zool. Se Tungsläktet.
Tunga trupper. Se Lätta trupper.
Tungbandet. Se Tungan, anat., sp. 311.
Tungbenet (lat. os hyoides), anat., ett litet,
från skelettet fritt ben af hästskoform (se fig. l
i art. Luftstrupe). Tungbenets midt, dess nästan
rektangulära s. k. kropp, är framtill hvälfd, baktill
urholkad längsåt. Från denna utskjuter åt hvardera
sidan ett smalare, kantigt stycke, de stora hornen,
med en ansvällning mot ändan. Nedåt sammanhänga såväl
kroppen som stora hor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
