Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tuberkulos (lat. tuberculosis; se Tuberkel), med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tuberkulos
hinneinflammation (meningitis: se Hjär n s
j u k-domar, sp. 851). Man ställer diagnosen genom
att påvisa tuberkelbaciller i ryggmärgsvätskan,
af hvilken man lätt kan erhålla ett prof
genom att införa ett smalt rör med hvass spets
mellan kot-bågarna i ländryggraden på den sjuke
(lumbal-punktion). Den tuberkulösa meningiten för
liksom den akuta miliartuberkulosen, af hvilken den
ofta är en yttring eller följd, städse till döden. -
Lymfkörteltuberkulos, äfven kallad skrofulos
(se S k r o f l e r), är utomordentligt vanlig
hos barn. Det torde knappast vara öfver-drifvet,
om man påstår, att flertalet barn på ett eller
annat ställe i kroppen har tuberkulöst infekterade
lymfkörtlar. Halsen är den plats, där man lättast
och vanligast iakttar de af tuberkulosen förstorade
körtlarna. Andra älsklingsplatser äro körtlarna vid
lungroten och i tarmkäxet. I de allra flesta fall
öfvervinner organismen själf under lämpliga yttre
förhållanden den spirande sjukdomen. Den viktigaste
och i allmänhet för lindriga fall tillräckliga
behandlingsmetoden är friluftslif med riklig
tillgång till sol, luft och mat. I svårare fall,
där körtlarna bilda tumörliknande ansvällningar,
aflägsnas de operativt, om de ligga tillgängliga,
t. ex. på halsen. Ligga de på för knifven oåtkomliga
platser, har man i behandlingen med röntgenstrålar ett
godt hjälpmedel. .- Svalg- och struptuberkulos. Af
dessa är tuberkulosen i struphufvudet viktig. Mera
sällan uppträder sjukdomen ensamt i struphufvudet,
men vid lungtuberkulosen, särskildt i dess senare
stadier, är samtidig tuberkulos i struphufvudet
mycket vanlig. Struptuberkulosen är alltid en mycket
allvarlig sak. Den viktigaste behandlingsmetoden
mot densamma är den kirurgiska. Långvarigt
skonande af strupen genom fullständig tystnad,
vidare solljusbehandling, etsning med diverse ämnen,
bränning med elektricitet (galva-nokaustik) m. m. äro
behandlingsmetoder, som stundom kunna ge framgång. -
Lungtuberkulosen är af alla tuberkulosens former
den ojämförligt vanligaste och viktigaste. Se därom
Lungsot. - Af tuberkulos i de serösa hinnorna är
tuberkulosen i brösthinnan och i bukhinnan de
viktigaste formerna. Den förra ger upphof till
lungsäcksinflammation med utgjutning i lungsäcken,
"vatten i lungsäcken". Denna åkomma kan framkallas
äfven af andra orsaker, men tuberkulosen är dess
ojämförligt vanligaste anledning. Den närmast
framkallande orsaken till tuberkulos i brösthinnan
är ofta lungtuberkulos eller tuberkulos i körtlarna
vid lungroten. Tuberkulosen i bukhinnan ger ofta
anledning till vatten i buken, hvarvid denna
blir stor och utspänd, och står ofta i sammanhang
med tarmtuberkulos och tuberkulos i körtlarna i
tarmkäxet. Tuberkulosen i de serösa hinnorna är
jämförelsevis godartad och lakes oftast, ifall icke
samtidigt annan tuberkulos finnes, som försämrar
utsikterna. – T a r m t u b e r k u l o s är vanligen
en följeslagare till lungtuberkulosen och finnes i mer
eller mindre hög grad i nästan alla långt fortskridna
fall af lungsot. Nedsväljda tuberkelbacillhaltiga
upphostningar kunna därvid genom att nedsmitta tarmen
ge upphof till tarm-tuberkulos. Den föranleder en
mängd sår i tunntarmens nedre delar och i groftarmen,
hvarigenom
smärtor och diarré framkallas, l det såren fräta
sig igenom tarmväggen, kan bukhinueinflammation
uppstå. Finnes tarmtuberkulos i högre
grad, är tillståndet mestadels hopplöst. -
Urogenital-tuberkulos är äfvenledes vanlig. Dess
pre-dilektionsplatser (de delar, som den företrädesvis
angriper) äro njurarna, urinblåsan och könskörtlarna,
d. v. s. äggstockar och testiklar. På grund af sina
symtom kan den ofta till en början misstydas som en
oskadligare blåskatarr. Behandlingen är framför allt
kirurgisk. - Om ben- och l e d g å n g s t u b e r
k u l o s se Benröta och L e d g å n g s s j u k d
o m a r.
De förebyggande åtgärderna mot tuberkulos (profylaxen)
bestå i första hand i att hindra tillfällen till
injektion. Detta är framför allt viktigt i fråga
om barn, emedan dessa äro vida mer mottagliga
för tuberkulos än vuxna. Barnen skola uppfostras
till renlighet och snygga vanor i det hela,
hvarigenom mång-a tillfällen till infektion med
allehanda smittämnen och särskildt med tuberkulos
undgås. Framför allt böra de af hållas från all
intimitet med i lungtuberkulos sjuka och från
vistelse i med tuberkulos infekterade bostäder. För
barnen kommer därjämte smittfaran genom mjölken
i betraktande. Denna torde vara vida större än
i allmänhet anses. Det är rådligi att alltid ge
barnen mjölken kokt, såvida ej full säkerhet finnes
för, att den kommer från en ladugård med frisk
kreatursbesättning och frisk personal.
Trots all sträfvan att förhindra tillfällen
till infektion kvarstå dock många möjligheter
till smitta. Lika stor vikt för profylaxen ha
därför åtgärderna att stärka motståndskraften
mot infektionen. Äfven därvid gäller det framför
allt barnen och det uppväxande släktet. Allt,
som stärker barnaorganismen, stärker också dess
motståndskraft mot den tuberkulösa infektionen. Hit
hör i främsta rummet ett sundt lif i naturen under
lekar och kropps-öfningar, enkel och riklig föda,
sunda, soliga bostäder. Då det gäller den fattigaste
delen af befolkningen, försvåras alla profylaktiska
åtgärder af bristande bildning och bristande
ekonomiska möjligheter. Där har också tuberkulosen
sin bästa jordmån, och därifrån genomsyrar den öfriga
befolkningslager. Den kraftigaste profylaktiska
åtgärd, som en nation kan vidtaga mot tuberkulosen,
kan därför med full rätt sägas vara höjandet af
de fattigaste befolkningslagrens kulturgrad och
ekonomiska standard.
Kampen mot tuberkulosen i stort har egentligen tagit
fart sedan 1900-talets början och mäktigt främjats
af de nationalföreningar mot tuberkulos, som i
Sverige liksom i alla de nordiska länderna och i de
flesta andra länder uppstått. De för tuberkulossaken
intresserade svenske läkarna ha sammanslutit sig
i S a n a t o r i e l ä k a r f ö r e-n i n g e
n (1911) och T u b e r k u l o s l ä k a r f fi
r-e n i n <r e n (1912). 1919 bildades därjämte af
läkare, från alla de skandinaviska länderna Nordiska
tuberkulosläkarföreningen. I närvarande stund kan man
säga, att alla civiliserade stater upptagit en väl
organiserad strid af imponerande omfattning mot denna
förhärjande folksjukdom (se Internationella föreningen
mot tuberkulos och Svenska nationalföreningen mot t
u b e r k u l o s). De viktigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
