Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trämassa l. Träcellulosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämd perforering, alltefter den kvalitet, som
skall tillverkas, de här utsorterale fiberknippena
söndermalas och finmalas ytterligare i raffinörer,
bestående af kvarnstenar, som nöta mot hvarandra,
hvarefter de ännu en gång få passera sorteraren. Från
denna går så massan till pappmaskinen, där den
utvattnas och pressas mellan valsar, hvarefter
den lämnar maskinen i pappliknande tillstånd i
form af stora ark, omkr. 5 mm. i tjocklek (jfr
Papper, sp. 1498). Sedan dessa ark för att icke
vid export till främmande länder påföras tull som
papper perforerats i en särskild maskin, pressas
de ytterligare i en hydraulisk press, ur hvilken
massan framgår med den för våt massa vanliga
fuktighetsgraden af 50 proc. Den kan sedan torkas
i varmluft i särskilda torktorn till torr massa med
endast 10 proc. fuktighet. Torkningen är nödvändig
i sådana fall, då massan skall lagras en längre tid
eller skall tåla längre transporter. Den våta massan
skadas nämligen lätt af svamp, blånad och mögel samt
ställer sig afsevärdt dyrare i frakt.
Det svenska patentet å framställning af slipmassa
inköptes af grosshandlaren J. E. Franke, som 1857
anlade Öhnans träsliperi vid Trollhättan; nästa
sliperi anlades först 1866, vid Klippans pappersbruk;
de följande åren gick utvecklingen rätt fort.
Papper af större hållbarhet kan icke framställas
enbart af mekanisk massa. Fibern i den senare är
nämligen alltför kort och innehåller alltjämt
vedämnen, som göra papperet skört och icke
tillräckligt smidigt. Men blandad med andra
pappersämnen, såsom lump, espartogräs, kemisk
massa o. s. v., lämpar sig denna mekaniska massa väl
till tillverkning af fullgodt papper. Sin största
betydelse har emellertid den mekaniska hvitmassan
som material för tidningspapper, hvari den ingår
till omkr. 75 proc. Brunmassan har kommit till
en stor och mångsidig användning i sådana fall,
då färgen icke spelar någon roll: framför allt för
tillverkning af papp och af omslagspapper af olika
slag, såsom "natural", "havanna" o. d. Dessutom har
trämassa fått stor betydelse på många andra områden;
af densamma tillverkas exempelvis listverk och
stolsitsar, vattenhinkar, vattenrör, järnvägshjul,
"byggnadssten", papier maché o. s. v.
Kännetecknande för den mekaniska framställningen
är, att massan icke befrias från de inkrusterande
beståndsdelarna, hvilka binda fibrerna samman och
kunna frånskiljas endast på kemisk väg. Visserligen
hade före Kellers uppfinning metoden att bereda
pappersmassa genom kokning af veden tillsammans
med vissa kemiska ämnen blifvit försökt i Italien
på 1700-talet, och af en engelsman Mathias Koops
1801. Men detta var endast ansatser, som icke
fullföljdes, och som sådana ansatser får man
beteckna äfven vissa senare försök af engelsmannen
Hugh Burgers, som 1853 uttog patent på en metod
att koka träflis i natronlut under högt tryck,
äfvensom af engelsmannen Haughton, som 1857 erhöll
ett nytt patent på en liknande process. Medan
dessa försök ännu i stort sedt stodo kvar på
laboratorieexperimentens ståndpunkt, utvecklades den
mekaniska slipprocessen till en praktiskt användbar
och tillämpad tillverkningsmetod. Först när på
1860-talet ett verkligt nödtillstånd i fråga om pappersråmaterial inträdde, fördes
försöken att på kemisk väg framställa cellulosa ut i
det praktiska lifvet och gåfvo upphof till en stor,
med den mekaniska trämasseindustrien konkurrerande
industri.
Inom cellulosafabrikationen, sådan
densamma från denna tid utvecklade sig, har man
att skilja mellan två olika förfaringssätt: dels
sulfatmetoden, äfven benämnd soda-natronmetoden,
dels sulfitmetoden. Af dessa båda är sulfatmetoden
l. alkaliska metoden den äldre. Redan i början af
1860-talet hade den nämligen kommit att tillämpas i
Nord-Amerika, och omkr. 1870 vann den insteg äfven i
Europa, där man i de flesta länder började grundlägga
natroncellulosafabriker enligt detta system. Veden
kokades under starkt tryck i en lösning af kaustik
soda. Emellertid ställde sig metoden dyrbar,
hvarjämte sodaluten vid den höga temperaturen och
det höga trycket i kokaren alltför kraftigt angrep
träet, så att mycket af cellulosafibern upplöstes och
förstördes. Äfven många andra olägenheter, främst den
klena sodaåtervinningen, gjorde sig gällande. I följd
däraf hotades ock natronförfarandet att utträngas af
den nu framväxande sulfitmetoden. Då fann emellertid
tyske ingenjören Dahl 1879 på att ersätta sodan med
det billigare natriumsulfatet. Dessutom innehöll
den af honom uppfunna kokluten, utom fritt
alkali och natriumkarbonat, äfven svafvelnatrium,
natriumsulfhydrat, natriumhyposulfit, natriumsulfit
samt overksamt natriumsulfat. Redan flera år
tidigare hade f. ö. svenske ingenjören Alvar
Müntzing (f. 1848, d. 1917) experimenterat med
natriumsulfat. De fördelar, som vunnos därigenom,
att man öfvergick till detta ämne från sodan, voro
många. Den nya koklösningen angrep icke så starkt
fibern, så att mindre cellulosa upplöstes och förfors
och större utbyte erhölls af veden. Därtill kom, att
själfva fibern blef fastare och lättare blekbar. I
allt ledde den ifrågavarande uppfinningen till ett
nytt uppsving inom sulfatindustrien. Den äldre
natronmetoden undanträngdes fullständigt af den
nya sulfatmetoden, för hvilken framtidsutsikterna
sedermera ännu mera ljusnat genom möjligheten
att för massaberedning använda tallved och
sågverksaffall. – Försök ha på sista tiden gjorts
att med natronförfarandet få samma kvalitet på massan
och samma utbyte af cellulosa; de synas äfven krönas
med framgång, hvarför det är troligt, att en återgång
kommer att ske, då man numera på elektrisk väg kan få
billig kaustik soda samt vid det s. k. Rinmans-förfarandet
vid lutens regenerering erhålla rena och
dyrbara biprodukter (vid sulfatmetoden bli de
alltför förorenade), såsom aceton, metylalkohol
och oljor; dessutom försvinner vid detta förfarande
den obehagliga lukten. På ett särskildt område af
sulfatcellulosafabrikationen gjorde Müntzing en annan
betydelsefull uppfinning, i det han 1885 på Munksjö
lyckades framställa den särskilda form af sulfatmassa,
som går under benämningen kraftmassa och hvaraf det
berömda svenska kraftpapperet beredes. Principen för
tillverkningen af denna massa är, att koket sker med
så svag lut som möjligt samt under svagare tryck och
samtidigt under längre tid än hvad eljest brukas
vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
