Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdskonst, Trädgårdsanläggningskonst, Trädgårdsarkitektur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Trädgårdskonst
138
klassiska peristylträdgården utgjorde mönstret
för åtskilliga af de mest framstående
trädgårdsanläggningarna innanför de
medeltida klostermurarna. De ytterst sparsamma
prydnadsträdgårdar, som eljest utfördes under
medeltiden, äro starkt påverkade af den orientaliska
trädgårdsanläggnings-konst, med hvilken man
gjort bekantskap under korstågens dagar. (Några
praktfulla anläggningar från denna tid i orientalisk
stil utgöra de af morerna anlagda trädgårdarna
vid Alhambra och Alcazar i Spanien.) Idylliska
exempel på medeltidsträdgårdar visa bilderna i gamla
bönböcker och den ofta vackert illustrerade, berömda
kärleksromanen "Roman de la rose" (se pl. I, fig. l,
och Franska litteraturen, sp. 1195). Utmärkande för
trädgårdar på denna tid voro små regelbundet anordnade
kvadratiska blomsterland eller blomsterängar,
rosenspaljéer, gräsbänkar och mindre vattenkonster,
ofta äfven små kanaler. - Förutsättningarna för
den klassiska trädgårdsanläggningskonsten hade med
Romerska rikets förfall omintetgjorts, men under
renässansens dagar väcktes intresset äfven för denna
bortglömda konstgren till lif, och den omhändertogs
af mästare sådana som Michelangelo, Rafael, Lionardo,
L. B. Alberti och P. Ligorio, den sistnämnde mästare
till de berömda trädgårdarna i Villa d’Este (se Tivoli
med fig.). I renässansens trädgårdsanläggningskonst
bibehöllos den klassiska stilens regelbundna
anordningar, och området uppdelades i kvarter,
åtskilda af löfgångar, murar eller häckar. Frukt- och
köksträdgården skildes från den öfriga anläggningen,
men äfven ört- och rosengården kunde begränsas af
häckar eller murar. Urnor, solur och andra ornament
uppsattes, senare äfven en myckenhet skulpturer af
alla slag. Vid högrenässansens genombrott började
man använda terrasser, förbundna med mer eller
mindre praktfulla trappartier (Belvedereträdgården
i Vatikanen), och där tillgång till vatten fanns,
utbyggdes kaskader, kanaler och fontäner, hvilka
ingingo som led i anläggningarna (fig. 2). Den
italienska trädgårdskonsten öf-verfördes snart till
andra länder, och särskildt uppmärksammades den i
Frankrike, där många utomordentligt vackra exempel äro
att finna. Där hade man ofta att utföra anläggningarna
på slät mark, hvarför terrassanordningar sällan
kunde komma i fråga, medan man däremot gärna
använde stora breda kanaler och dammar. Bekanta
exempel äro Tuileriesträdgårdarna. Den italienska
blomster-parterren ombildades till den egendomliga
broderi-parterren, äfven kallad fransk parterr (i
Sverige först benämnd löfverk eller ritning), ett
af arabesker utfylldt symmetriskt mönster af låga
klippta buxbomshäckar, hvarest de mellanliggande
ytorna vanligen täcktes af färgad sand, krossadt
murtegel m. m. för att åstadkomma färgverkan (se
illustrationssidan till art. Karlberg, fig. 3; jfr
ock art. H ven, fig. l, Uranienborg, samt fig. l till
art. Kungsträdgården). - I England anlades i italiensk
stil de stora trädgårdarna vid Hampton court (1515),
Hatfield house, Richmond m. fi. ställen. Bland
renässansträdgårdar i Tyskland är särskildt
slottsträdgården i Heidelberg namnkunnig. Trädgårdar
i mera utarbetad renässansstil började anläggas i
Sverige under senare delen af 1500-talet, men större
fart togo
dessa anläggningar, först sedan drottning Kristina
inkallat en fransk trädgårdsarkitekt, André Mollet,
som bl. a. anses ha anlagt Jakobsdal (numera
Ulriksdal, se d. o. och fig. 3 å pl. II) och som
utgaf ett berömdt praktverk i trädgårdsanläggning,
"Lustgård" etc. (1651). En säregen utbildning fick
renässansträdgården i Holland. Området för den
holländska trädgården var i regel helt litet, och
detta sönderstyckades i en mängd små blomstergrupper
i geometrisk anordning, omväxlande med små klippta
träd, löfsalar, paviljonger, fontäner, statyer, men
dessutom också tämligen smaklösa kuriosa. Ofta nog
omgåfvos trädgårdarna af kanaler. Den lilla holländska
trädgården med all sin färgprakt och detaljrikedom har
liknats vid en leksakslåda (fig. 4). - Mot slutet af
1500-talet undergick smakriktningen i den italienska
trädgårdsanläggningskonsten den förändring, som
tagit sig uttryck i barockstilen. Medan sambandet
mellan renässansträdgårdens olika delar ofta
var lösligt, genomfördes nu en ytterligt stark
koncentration i anläggningen, och såväl den rena
arkitekturen som trädgårdens olika afdelningar
tvingades in i ett strängt genomfördt system med
hufvud-vikten lagd på en genomgående längdaxel,
med eller utan vissa tväraxlar. Den arkitektoniska
utsmyckningen af trädgården ansågs synnerligen
viktig, dyrbara terrassmurar och trappor anlades,
och det rinnande vattnet leddes fram genom praktfullt
utbyggda kaskader. Ända till öfverdrift användes
vattenkastare och fontäner af det mest fantastiska
slag. En väsentlig olikhet mellan renässans- och
barockanläggningarna består däri, att medan de
förra hufvudsakligen behandlade ytan, de senare
däremot sökte behärska rummet, och först nu kom
perspektivet till sin fulla rätt. För att åstadkomma
detta grep man till användningen af höga väggar,
danade genom klippning af tätt planterade högvuxna
träd. Medan blomsteranläggningarna flyttades undan
till instängda kvarter, intogs deras plats af en
fri och öppen parterr, och denna begränsades af
de klippta trädmassorna. Dessa bildade mer eller
mindre slutna rum (boské, fr. bosquet), direkt
afsedda som plats för de stora festerna. Bekanta
exempel äro Villa Aldobrandini vid Frascati, Villa
Borghese i Rom (se pl. X till art. Rom) och Villa
Caserta vid Neapel (fig. 5). - Den s. k. franska
stilen är egentligen en tillämpning af barocken,
utarbetad af Lenötre (se d. o.). Denna stil utmärkes
bl. a. därigenom, att man uppsöker en jämnare
terräng för anläggningen, och i fall marken sluttar,
terrasseras området på sådant sätt, att terrasserna
fördelas öfver hela trädgården, sammanbundna af mycket
breda trappor och markerade icke af murar, utan af
grässlänter. Framför hufvudbyggnaden utlades en stor
långsträckt parterr i trädgårdens längdriktning, och
Lenotre använde här med förkärlek ett slags utvidgad
broderiparterr, som blir trädgårdens praktstycke;
äfven anbragtes här nedsänkta gräsmattor. Utmärkande
för franska stilen äro vidare breda kanaler eller
stora vattenbassänger. Den klassiska förebilden inom
fransk träds:årdsanläggningskonst äro trädgårdarna vid
Versailles (se fig. 6). Andra prof på denna stilart
äro de vid Stora Trianon (se Trianon med fig.),
Fontainebleau och det under revolutionen raserade
Marly m. fl. Den franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
