Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryckfrihetsförordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frånkännas. Under tiden från 1812 till 1844 var
däremot utgifvare af dagblad och periodisk skrift
underkastad den s. k. indragningsmakten, hvars
begagnande gaf upphof till och utveckling åt det
s. k. ansvaringssystemet (se vidare Indragningsmakt).
Jämte den utgifningsfrihet, som garanterats i
R. F. § 86, blef äfven utgifvarens rättssäkerhet
tillvaratagen genom föreskriften, att utgifvaren
endast inför laglig domstol kan tilltalas för skrifts
innehåll och ej i annat fall därför straffas, än om
detta innehåll strider mot tryckfrihetslagen. Den,
som utger en skrift, hvars innehåll som brottsligt
kan bli föremål för åtal, kan således först efter
det skriften blifvit till försäljning eller spridning
utgifven samt endast i den i T. F. bestämda ordning
och inför den i T. F. som laglig bestämda domstol
tilltalas, och han kan icke i annat fall straffas,
än om innehållet strider emot samma lag. Ej må
någon i annan ordning eller i annat fall, än denna
lag stadgar, kunna för tryckt skrifts innehåll
tilltalas eller straffas, heter det i T. F. § 1, 1º,
hvilket ej hindrar, att, enl. § 5 mom. 15, därmed
kan vara förknippadt annat brott, som i så fall skall
behandlas särskildt från tryckfrihetsbrottet och bli
föremål för särskild bestraffning. Som straffbara
missbruk af tryckfriheten anses enligt § 3 sådana
skrifter, hvilka innebära angrepp mot religion och
religionsfrihet i form af hädelse, förnekelse och
gäckeri (1º, 2º, 3º); politiska förbrytelser i form
af smädelser mot konungen och konungahuset, riksdagen
och dess af delningar (4º–6º), mot rikets ämbetsmän
i och för ämbetet (8º), mot samtida nationer, deras
regeringar och regeringssätt samt höga ämbetsmän
(9º); kungörande af militära och statshemligheter
(10º); uppmaning till uppror eller våld å person
eller egendom (7º); lögnaktiga uppgifter och vrängda
framställningar till allmänhetens förvillande eller
förledande, särskildt inbjudningar till lotterispel
(12º); sedernas vanhelgd och otukts främjande
(13º) samt ärekränkning mot enskild person (11º). I
afseende på bestraffning hänvisar T. F. till allmän
lag, utom hvad rör 2º och 12º, hvartill kommer i
alla de uppgifna fallen skriftens konfiskation. I
fråga om ansvar för den utgifna skriftens brottsliga
innehåll talar T. F. om författaransvar som regel. Då
emellertid tryckfrihetsförbrytelsen uppstår först med
det författade arbetets offentliggörande i tryck,
eller hvad som förstås med utgifning, så blir i
verkligheten aldrig fråga om annat än utgifvaransvar
af alldeles samma art som vid periodisk skrift, där
det icke är de särskilda artiklarnas författare,
utan den, som leder tidningsföretaget, tidningens
redaktör, hvilken formellt eger att bestämma skriftens
innehåll och svara för utgifningen samt således bör
som gärningsman anses (§ 1 mom. 6–8, § 4 mom. 7):
något hinder att ha en person till utgifvare och en
annan till verklig redaktör finnes dock icke. Någon
särskild och större anonymitetsrätt för periodisk
skrifts medarbetare än för andra författare är
icke stadgad, i det att de äro fullt likställda med
författare af icke-periodisk skrift, som ej själf
är dess utgifvare. T. F. erkänner öfver hufvud ingen
anonymitetsrätt för andra fall, än att åtal ej sker;
någon rätt att undgå utgifningsansvar finnes icke. Som
boktryckares medverkan är ett oundgängligt villkor för
skriftens utgifning i tryck, åligger honom eventuellt
ansvar, för den händelse han ej kan i föreskrifven
ordning styrka, hvem som under författaransvar utgett
skriften. Detta sker endast på ett i T. F. bestämdt
sätt, nämligen genom den namnsedel (se d. o.), som
icke-periodisk skrifts utgifvare skall tillställa
boktryckaren, och genom det tillståndsbevis för
periodisk skrifts utgifning, hvarmed han skall vid
100 rdr böter vara försedd. Enär till vägledning
för ansvars utkräfvande å hvarje skrift skola vara
utsatta boktryckarens namn, tryckningsort och årtal,
åligger den, som föryttrar skrift, hvilken saknar
dessa kännetecken, eventuellt utgifningsansvar,
därest icke boktryckaren eller författaren kan
upptäckas. Ansvarigheten är således exklusiv och
successiv, hvarvid man för ansvars utkräfvande har
att, därest boktryckarens namn finnes skriften åsätt,
först vända sig mot honom, som eger afleda ansvaret
från sig, på sätt ofvan blifvit omförmäldt. Skulle
vid utgifning af icke-periodisk skrift
namnsedel ej ha blifvit boktryckaren tillställd,
är boktryckaren ansvarig, därest icke utgifvaren
vid rättegångens början sig själfmant hos domaren
tillkännager. Kan namnsedel företes, är han fri
från ansvar. Detta åligger då den, som i namnsedeln
finnes uppgifven. Finnas författarens namn och hemvist
oriktigt uppgifna eller saknas de i sedeln, ansvara
de, som påskrifvit intyg om uppgifternas riktighet,
likasom i det fall att den, hvars namn finnes
uppgifvet, utan förfall från svaromålet uteblir. Är
skriften periodisk, fredar boktryckaren sig från
ansvar genom att förete det tillståndsbevis, hvarmed
han skall vara försedd. Är detta öfverensstämmande
med den uppgift på utgifvare, som af chefen för
Justitiedepartementet vid rättegångens början
på begäran af domstolen lämnas, så blir det den,
på hvilken beviset lyder, som får bära ansvaret,
utan afseende på den bevisning denne skulle vilja
förete därom, att han ej tagit, ja icke ens fått taga
någon befattning med bestämmande af den periodiska
skriftens innehåll. Skulle däremot sådant bevis
saknas eller ej öfverensstämma med uppgiften från
chefen för Justitiedepartementet eller lyda på person,
som var död eller faktiskt urståndsatt att skriften
utge, då den utkom från trycket, drabbar ansvaret
boktryckaren som faktisk utgifvare eller ock den han,
på hvad sätt han gitter, visar vara faktisk utgifvare,
hvarmed bör förstås den, hvilken i förhållande till
boktryckaren står som uppdragsgifvare i fråga om
skriftens utgifning af trycket. I praxis anses dock
Justitiedepartementets anmälningsbevis under alla
förhållanden ega vitsord och, därest sådant bevis
saknas, ingen utgifvare finnas. Sedan styrkt blifvit,
hvem som utgett skriften, åligger honom ansvar, såvida
han ej kan styrka, att han af Tryckfrihetskommittén
(se Kommitterade för tryckfrihetens vård) begärt
yttrande, huruvida åtal därå efter tryckfrihetslagen
kan ega rum och kommittén förklarat, att skriften
må tryckas. Som ansvarigheten är exklusiv, kan icke
komma i fråga ansvar för delaktighet i förbrytelsen,
äfven om visas kan, att någon med vetskap om det
brottsliga innehållet tagit befattning med en skrifts
utgif ning. Jämte den, som står utgifvaransvar,
kan dock boktryckaren åläggas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
